Motioner i Första Kammaren, N:o 40 (Motion 1897:40 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

N:o éO.

Af herr de Lava!, med förslag till ändrad lydelse af 25 § i förordningen
angående patent den 16 maj 1884.

Till följd af bestämmelserna i den nya tyska varumärkeslagen af
den 21 maj 1894, att alla varumärken, som icke före den 1 oktober 1898
äro å nyo registrerade hos det tyska patentverket, med sistnämnda dag
upphöra att vara skyddade i tyska riket, torde stora svårigheter kunna
uppkomma för svenska industriidkare, särskildt för dem bland vara
jernverk, hvilkas märken utgöras endast af siffror, bokstäfver eller ord
utan egendomlig form, enär den tyska varumärkeslagen i allmänhet
icke medgifver dylika märkens registrering samt dessutom föreskrifter,
huru utländska märken skola vara beskaffade för att få registreras i
Tyskland. Dessa stränga bestämmelser gälla dock ej, så vida genom
statsfördrag annorlunda bestämmes. Den för närvarande mellan Sverige
och Tyskland gällande öfverenskommelsen angående ömsesidigt
skydd för varumärken innehåller emellertid icke någon bestämmelse i
sådant syfte.

Det torde alltså varda nödvändigt att söka med Tyskland träffa
öfverenskommelse till ömsesidigt skydd för den industriella eganderätten.
Tyskland har i sådant afseende upprättat statsfördrag med Schweiz,
Italien, Österrike-Ungern m. fl.

Ett fördrag af sådant innehåll som det tysk-italienska eller tyskschweiziska
skulle för vår industri, äfven i andra afseenden än endast
varumärkesskyddet, vara af synnerlig vigt. Enligt dessa fördrag medför
utöfning i det ena landet af en i båda länderna patenterad uppfinning
skydd för patentet äfven i det andra landet. En sådan öfver -

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

enskommelse kan emellertid icke träffas utan att den svenska patentlagen
i vissa afseenden ändras.

En ändring af vår patentlag i den ritgning, att en konvention
kunde åstadkommas, hvarigenom en svensk, som erhållit patent i Tyskland,
icke skulle vidare vara tvungen att sjelf bedrifva tillverkningen
inom Tyskland, utan att utöfningen af fabrikationen i hemlandet skulle
vara tillräcklig för att skydda honom mot faran att förlora sitt patent
i Tyskland, torde utan tvifvel medföra de mest afsevärda fördelar för
den svenska uppfinnareverksamheten och för den svenska industrien.

Svenska uppfinnareföreningen, som i sig innesluter de flesta mera
betydande uppfinnare här i landet, har i ett till kongl. patentbyrån den
5 oktober 1895 afgifvet yttrande varmt förordat eu åtgärd i antydda
rigtning; och kongl. patentbyrån har i ett underdånigt utlåtande den
17 oktober 1895 anfört angående denna fråga bland annat följande: I
tyska patentlagens 11 § stadgas, bland annat, att ett patent efter tre
års förlopp kan upphäfvas, om patenthafvaren underlåter att i Tyskland
bringa uppfinningen i nödigt omfång (in angemessenem Umfange) till
utöfning eller åtminstone gör allt, som är erforderligt för att säkerställa
^ en dylik utöfning. Uttrycket är något sväfvande, men af tillgängliga
kommentarier och prejudikat synes framgå, att det är den inhemska
industriens och den inhemska konsumentens behof, som bör
läggas till grund för frågans bedömande. En sådan uppfattning lemnar
naturligtvis ganska fritt spelrum åt den dömande myndighetens uppskattning
af hvad som bör anses erforderligt för att en uppfinning skall
anses behörigen utöfvad i Tyskland. De tyska rättsfall, om hvilka
patentbyrån eger kännedom, synas häntyda på en ganska stor stränghet
vid bedömande af dylika frågor samt att utöfningstvånget ålägger
patenthafvarne i Tyskland långt tyngre förpligtelser än här i riket, der,
så vidt patentbyrån har sig bekant, icke någonsin talan väckts om ett
patents upphäfvande på grund af försummad utöfning af den patenterade
uppfinningen. I Tyskland lärer man det oaktadt kommit till insigt
om, att de olägenheter och kostnader, hvilka utöfningstvånget ålägger
patenthafvarne, äro långt större än de förmåner, hvilka genom detsamma
tillskyndas den inhemska industrien. Denna uppfattning delas
ock fullständigt af patentbyrån, som i öfrigt vid flera föregående tillfällen
tillåtit sig att i underdånighet som sin mening uttala, att utöfningstvånget
icke motsvarar sitt ändamål, samt ifrågasatt dess utbytande
mot s. k. licenstvång. Intet torde för öfrigt vara mera belysande
för det nuvarande utöfningstvångets ringa betydelse för den
svenska industrien än den här ofvan redan antydda omständigheten,

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

att, ehuru enligt patentförordningens 19 § en hvar eger befogenhet att
väcka talan om ett patents upphäfvande på grund af försummad utöfning
af den patenterade uppfinningen, likväl hittills, så vidt bekant
är, icke någon rättegång med sådant syfte här i landet förekommit.
Med hänsyn till de obestämda ordalag, hvarmed patentförordningens
15 § angifver den omfattning, i hvilken en patenterad uppfinning måste
utöfvas inom riket, för att patentet ej skall anses förverkadt, lär man
väl näppeligen kunna göra gällande, att icke tillfällen till dylika rättegångar
förefunnits, derest den svenska industrien haft behof af tvångsmedel
för att komma i åtnjutande af de uppfinningar, hvilka erfordrats
för dess behöriga utveckling. Förhållandet är i öfrigt så mycket anmärkningsvärdare,
som, enligt hvad patentbyrån vid föregående tillfällen
framhållit och ytterligare haft tillfälle konstatera, den endast af patentförordningens
föreskrift framkallade utöfningen af en patenterad uppfinning
i de flesta fall blott är en skenbild af hvad med nämnda föreskrift
åsyftas och på grund häraf näppeligen skulle af domstol godkännas
såsom sådan utöfning, som i patentförordningens 15 § afses.

Af hvad patentbyrån sålunda andragit framgår, hvad som för
öfrigt är af hvarje praktisk man, som sysselsätter sig med industri och
uppfinnareverksamhet, väl bekant, nemligen att det s. k. utöfningstvånget
beträffande patenterad uppfinning, sådant detta tvång är i vår
lagstiftning bestämdt, är af ingen praktisk betydelse.

Vid sådant förhållande förfaller också den invändning mot en
öfverenskommelse med Tyskland af här åsyftad art, som ligger deri,
att en tysk skulle kunna här i landet i stor mängd försälja af honom
i Tyskland och här patenterade, men i Tyskland tillverkade föremål,
utan att det svenska arbetet skulle tillgodokomma ens arbetslönens
förmåner. Till följd af våra föreskrifter om utöfningstvånget blir ett
sådant tillvägagående i allt fall möjligt. Men för en svensk patentegare
i Tyskland ställer sig saken helt annorlunda. Enligt i Tyskland
gällande praxis skall en patenterad uppfinning, för att fortfarande vara
skyddad, der utöfvas i sådan omfattning, att den tyska marknadens hela
behof kan anses tillgodosedt. Deraf följer, att en svensk, som lyckats
göra en god uppfinning, som är begärlig i marknaden, måste, för att i
Tyskland få njuta frukten af sitt arbete, der anlägga fabriker i måhända
mycket stor omfattning i stället för att här tillverka och härifrån
utföra sin vara till det andra landet. Nu antydda förhållande är
icke teoretiskt uppkonstrueradt, utan grundar sig uppgiften derom på
egen vunnen erfarenhet.

Enligt Kongl. Maj:ts till innevarande års Riksdag aflåtna nådiga

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

proposition n:o 16 med förslag till lag om ändring i vissa delar af
kongl. förordningen angående patent den 16 maj 1884, skulle 25 § i
nämnda förordning erhålla följande förändrade lydelse: »Med afseende
å uppfinning, skyddad i stat, som för här i riket patenterad uppfinning
gör motsvarande medgifvande, eger Konungen förordna: att, om någon
här i riket sökt patent å en uppfinning före utgången af viss tid, som
kan i förordnandet bestämmas antingen till högst sju månader från det
han i den främmande staten sökte skydd för samma uppfinning eller
till högst tre månader från det vederbörande myndighet der kungjorde,
att sådant skydd meddelats, då må den här i riket gjorda ansökningen
i . förhållande till andra ansökningar äfvensom med hänsyn till sådant
hinder mot patents meddelande, som i 3 § omförmäles, betraktas så,
som vore den,gjord samtidigt med ansökningen i den främmande staten».

För ernående af det utaf mig här ofvan angifna syfte lärer emelleitid
vara erforderligt, att Kongl. Maj:t må eg a att i förevarande hänseende
förordna jemväl, att, om någon, som i den främmande staten
åtnjuter skydd för en här i riket patenterad uppfinning, fullgjort hvad
i den främmande staten är för skyddets bibehållande föreskrifvet, hans
underlåtenhet att här i riket utöfva uppfinningen icke må anses medföra
den för sådan underlåtenhet eljest här stadgade påföljd.

På grund häraf finner jag mig föranlåten vördsamt hemställa,

att Riksdagen behagade för sin del besluta, att
25 § i kongl. förordningen angående patent den 16
maj 1884 skall hafva följande förändrade lydelse:

Med afseende å uppfinning, skyddad i stat, som
för här i riket patenterad uppfinning gör motsvarande
medgifvande, eger Konungen förordna:

1) att, om någon här i riket sökt patent å en
uppfinning före utgången af viss tid, som kan i förordnandet
bestämmas antingen till högst sju månader
från det han i den främmande staten sökte skydd för
samma uppfinning eller till högst tre månader från
det vederbörande myndighet der kungjorde, att sådant
skydd meddelats, då må den här i riket gjorda ansökningen
i förhållande till andra ansökningar äfvensom
med hänsyn till sådant hinder mot patentets
meddelande, som i 3 § omförmäles, betraktas så, som

Motioner i Första Kammaren, N:o 41.

vore den gjord samtidigt med ansökningen i den
främmande staten;

2) att, om någon, som i den främmande staten
åtnjuter skydd för en här i riket patenterad uppfinning,
fullgjort hvad i den främmande staten är för
skyddets bibehållande föreskrifvet, hans underlåtenhet
att här i riket utöfva uppfinningen icke må anses medföra
den för sådan underlåtenhet eljest här stadgade
påföljd.

Om remiss till lagutskottet har jag äran anhålla.

Stockholm den 27 januari 1897.

Gustaf de Laval.

N:o 41.

Af herr Tillberg, angående ändringar i lagarne om aktiebolag och
om registrerade föreningar för ekonomisk verksamhet den
28 juni 1895.

Uti 10 § af Firmalagen den 13 juli 1887 finnes införd bestämmelsen,
att »ej må någon i sin firma obehörigen intaga annans namn
eller namnet å annans fasta egendom».

Ehuru denna bestämmelse torde böra tillämpas jemväl å aktiebolag,
meddelades i lagen om aktiebolag den 28 juni 1895 härom icke
något stadgande. Ej heller stadgades i lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet af sistnämnda dag förbud för förening
att i firman obehörigen intaga namnet å annans fasta egendom.

Då allt fog finnes derför, att ifrågavarande författningar i berörda