Motioner i Första Kammaren, N:o 40

Motion 1895:40 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

1

N:o 40.

Af herr VOtl Stapel ITIO hr, om meddelande af nya bestämmelser
angående utöfvande af läkareverksamhet och handel med
läkemedel.

Genom åtskilliga tid efter annan under senare delen af 1600-talet
utgifna kongl. författningar synes handeln med läkemedel blifvit ett
privilegium för apotekarne, hvilka fingo sig ålagda vissa förpligtelser
beträffande sättet för läkemedlens beredning, beskaffenheten af dertill
afsedda ämnen och de pris, för hvilka läkemedlen skulle hållas allmänheten
till hända med mera. Colle^ium medieum erhöll bemyndigande
att hafva inseende öfver apotekarne och deras »officinas» och att genom
årliga visitationer vaka öfver att apotekarne noggrant fullgjorde sina
skyldigheter. Straff stadgades äfven för den, som olofligen ingrep i
apotekareyrket och sålde läkemedel af vissa slag.

Samtidigt med att apoteksväsendet ordnades och delvis i samma
författningar, som rörde apotekarne, meddelades äfven bestämmelser
om läkareverksamheten och om obehörigt utöfvande deraf.

I »Kongl. Maj:ts förnyade nådiga privilegium för apotekaresocieteten
uti Sverige och dess underliggande provinser mot de af qvacksalfvare
och andre slike inritade missbruk af den 28 juni 1683», har Kongl.
Maj:t »för att hålla Collegium medieum uti dess authoritet och apothekarne
vid deras egentliga profession och rättighet» förklarat, »det dem förutan,
under hvad titel, sken och pretext, det ock vara må, inga qvacksalfvare,
okulist er, bråcksnidare, operatörer och materialister skola understå och
fördrista sig att sälja några sådana medicinska saker, som uti Kongl.
Maj:ts privilegio den 10 april 1675 stå specificerade och egentligen höra
till apoteken, hvarken hemligen uti husen eller uppenbarligen dem, som
Bill. till Rilcsd. Vrot. 1805. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 17 Höft. (Näs 40—48.) 1

o

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

detta i synnerhet tillkommer, till men och prejudice i deras näring och
handtering vid straff och konfiscation af alla deras varor tillgörandes»,
hvarjemte Kongl. Maj:t tillagt: Thy blifver härmed en gång för alla på
det allvarligaste budet och befaldt, att alla slika qvacksalfvare och
landsstrykare skola härifrån staden och riket afhållas och ingen under
hvarjehanda pretext tillåtas att smörja på gemene man sina förfalskade
och bedrägliga kompositioner mången till stor skada och helsans förlust
vid onåd och straff ofvan förmäldt är.»

»Kongl. Maj:ts medicinalordningar af år 1688 eller privilegier, som
Kongl. Maj:t förunnat Collegium medicum» innehålla straffbestämmelser
för obehörigt utöfvande af läkareverksamhet och olaglig handel med
läkemedel. I 19:de punkten af denna förordning säges det bland annat:
»Ingen apothekare måste låta sig bruka till praktiserande, det vare sig
utom eller inom hus, mycket mindre gesällen, så att han inga patienter
sig påtager att besöka, ej heller dem till sig i huset vänjer dersammastädes
att rådfråga sig, fast mindre genom sina utskickade dem betjena låter;
— — — — — i vidrigt fall böte den, som dermed beträdes, första
gången 50 daler silfvermynt, halfparten till Colh.ii med. fiscum och det
öfriga till de fattiga; beslås någon andra gången dermed, vare förfallen
till dubbelt.»

Straff för olaga handel med läkemedel finnes utsatt uti 31:sta
punkten, som innehåller: »Och på *ffet att god ordning måtte handhafvas,
bör man också hafva uppsigt på kryddkrämare, att desamma icke handla
med sådana saker, som dem icke egnar och bör; och emedan Vi äfven
fördenskull Våre apothekare förbudit att intet införskrifva utifrån medicamenta
composita, ty bör också mycket mindre sådant någon kryddkrämare
tillstädjas, eftersom slikt intet hörer till hans profession och
han sig på sådant intet förstår; kunnandes genom konfusioner i det
fallet mångahanda skador härröra; fördenskull vele Vi ock, att ingen
kryddkrämare må hafva eller låta finna hos sig i dess bod till salu det
ringaste compositum medicamentum, chymicum eller galenicum, såsom
theriak, mithridat, orvietan etc.; skulle han finnas öfverträda sådan Vår
ordning, då böte en sådan första gången 50 daler silfvermynt och sedermera
förfares efter nämnda 19:de punkts innehåll.»

Förbudet för apotekare att befatta sig med läkarepraktik ändrades
i viss mån genom »Kongl. Maj:ts resolution och förklaring den 1 augusti
1698 angående mål beträffande Collegium medicum, apotekaresocieteten
och barberareembetet.» Denna resolution angifver äfven i 5:te punkten
hvilka varor, som det, enligt 3lista punkten i medicinalordningen, tillkommer
endast apotekare att försälja, nemligen »venena, abortiva, opiata,

Motioner i Första Kammaren, N:o 40. 3

anodyna, confortantia etc. — — — — eller slike medicinalsaker, det
vare sig medicamenta composita eller simplicia eller chymica eller galenica,
som egentligen höra till apotheken, och kryddkrämare i anledning af
andra orters bruk icke tillkommer för hvarjehanda dervid förelöpande
missbruk och oredor att föryttra och försälja.»

Straff för försäljning, utlemnande till annans begagnande eller
utbjudande till annan af veterligen förfalskade läkemedel, de der för
menniskans lif eller helsa farliga äro, finnes bestämdt i 22 kap. strafflagen.

Det här ofvan utsatta bötesbelopp af 50 daler silfvermynt motsvarar,
enligt i kongl. brefvet den 20 december 1776 bestämd evalveringsgrund,
12 kronor 50 öre i gällande myntslag.

Under den långa tid, som förflutit sedan förenämnda privilegier
och resolutioner meddelades, hafva såväl den medicinska vetenskapen
och läkare verksamheten som ock apoteksväsendet utvecklats och gjort
sådana framsteg, att det med fullt fog kan sägas, att de i privilegierna
och resolutionerna gifna bestämmelser, hvilka ännu qvarstå och hvilka
hufvudsakligen hafva till syfte att till skydd och båtnad för allmänheten
ordna och begränsa läkareverksamheten och apoteksväsendet, icke vidare
på tillfredsställande sätt fylla ändamålet.

En del af de i 5:te punkten af Kongl. Maj:ts resolution den 1
augusti 1698 uppräknade latinska benämningar å läkemedel, som endast
apotekare ega försälja, lärer icke mera förekomma inom apoteksrörelsen,
och med en annan del af beteckningarne afses numera helt andra varor,
än då kongl. resolutionen såg dagen, hvarigenom tvekan om lagbudets
rätta mening lätteligen kan uppstå och en osäkerhet vid lagtillämpningen
göra sig gällande.

Bötesbeloppet, 50 daler silfvermynt, hvilket efter dåvarande myntvärde
väl var nog för att upprätthålla aktning för lagen, är till följd
af penningvärdets sjunkning icke vidare tillräckligt för att gifva tillbörligt
kraft åt lagbuden.

Den oklarhet, som hvilar öfver ifrågavarande bestämmelser, lägger
äfven svårigheter i vägen för de myndigheter, hvilka fått sig anförtrodt
att vaka öfver bestämmelsernas efterlefnad. Att så är, framgår otvetydigt
af de skiljaktiga slut, hvartill domstolarne kommit uti mål angående
brott mot lagstadgandena och af den varsamhet, åklagaromyndigheten
iakttager vid åtalande af förseelser mot desamma. Förhållandena
äro dock för närvarande icke sådana, att ett kraftigt ingripande emot
oegentligheter just af sådan art, som man med berörda stadganden velat
förebygga, kan anses olämpligt eller af behofvet icke påkalladt.

4

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

Följderna af att lagstiftningen uti anmärkta liänseenden icke fått
hålla jemna steg med utvecklingen af den verksamhet, den afser att
hägna och ordna, hafva trädt i dagen på ett ganska beklagligt sätt.
Under de senare årtiondena hafva nemligen allt mer och mer tilltagit
försäljning af ämnen, såsom salfvor, pulver, tinkturer och andra kemisktekniska
preparat, om hvars beståndsdelar och beredning allmänheten
vanligen lemnas i okunnighet, men som i tidningar, anslag och cirkulär
högeligen lofprisas för deras helsostärkande eller sjukdomar botande
egenskaper; och tillverkame eller försäljarne deraf, hvilka oftast äro
personer utan insigt eller erfarenhet uti läkemedels sammansättning och
tillagning eller uti sjukdomars orsaker, verkningar och behandling, täfla i
braskande och öfverdrifna meddelanden om medlens förträfflighet eller ofelbarhet
att bota sjukdomar och lidanden af den mest olikartade beskaffenhet,
för att såmedelst egga en godtrogen och kritiklös allmänhets köplust.
Prisen, som betingas för varorna, äro äfven högt uppdrifna och i
de flesta fall mångfaldiga gånger öfverstigande varornas verkliga handelsvärden.
Fn del af dessa varor, som skickas ut i marknaden, kan ju
möjligen vara till någon medicinsk nytta, men den öfvervägande delen
af dem torde vara i det närmaste värdelös för de uppgifna ändamålen och
till och med kunna medföra skadliga verkningar. Denna affärsverksamhet
torde emellertid kunna stämplas såsom ett hänsynslöst ockrande på
okunnigheten och godtrogenheten. Härmed vill jag dock ej hafva sagt,
att alla dessa varor äro hänförliga till sådana, som endast af apotekare få
till salu hållas, eller att hvarje försäljning deraf bör som oloflig betraktas.

På åtskilliga orter blomstrar ännu qvacksalfveriet eller obehöriga
personers utöfvande af läkareverksamhet; och förtroendet från allmänhetens
sida till qvacksalfvame, äfven till sådana, som synas sakna hvarje
förutsättning för ett rätt bedömande af sjukdomar, är ofta så stort, att
många af dem hafva eu omfattande och inbringande praktik. Om än
det icke bör förnekas, att i många fall, då läkare icke är till hands, en
dertill icke legitimerad persons behandling af yttre åkommor af mindre
allvarlig art eller af skador genom olyckshändelser kan vara på sin plats
och verka godt, torde det dock vara önskligt, att en fortsatt behandling
af mera svårartade yttre skador och af inre sjukdomar öfverlemnas åt
läkaren, hvilken genom studier och erfarenhet vunnit skicklighet dertill.
Qvacksalfveriet har äfven den faran med sig, att genom qvacksalfvames
förespeglingar om det ondas botande den sjuke förledes att ej vända
sig till läkaren, förrän sjukdomen tagit den utbredning, att läkandet högeligen
försvåras eller kanske omöjliggjorts. Att detta ej sällan inträffar,
kan säkerligen vitsordas af många läkare.

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

5

Det straff för obehörigt utöfvande af läkareverksamhet och olaglig
försäljning af läkemedel, som gällande författningar stadga, eller böter
af 12 kronor 50 öre, är uppenbarligen icke tillräckligt för att stäfja eller
begränsa de anmärkta missförhållandena och skydda allmänheten från
att göras till föremål för en af vinningslystnad alstrad spekulation, som
ofta inbringar betydande vinst. Det ringa straffet står icke heller i
öfverensstämmelse med de straffbestämmelser, som införts i åtskilliga
senare utkomna författningar inom medicinalväsendet. Så t. ex. kan
en person genom att å en annan utdraga en tand, utan att vara dertill
legitimerad, ådraga sig böter af ända till 500 kronor, då deremot en
qvacksalfvare, som origfigt behandlar en sjuk person med påföljd att
denne deraf tager obotlig skada, första gången undslipper med ett bötesbelopp
af 12 kronor 50 Öre. Att detta är en ojemnhet i lagstiftningen,
som bör undanrödjas, är i ögonen fallande.

På grund häraf och då det synes mig vara angeläget, att de omkring
200 år gamla bestämmelserna om utöfvande af läkareverksamhet
och om handel med läkemedel ersättas med andra, mera klara och fullständiga
samt mera tidsenliga och mera skärpta, får jag vördsamt hemställa,
i ''T . -

• J I U1'' l “» ’ 4 fU: *.! f • 1 i M » l: i 1 ! f’.'' . • .:•*:»* • • »-..j • , Pff* * l -

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser angående
utöfvande af läkareverksamhet och handel med
läkemedel.

i . : x .v''4 | * > | r. , r >f • . , . jr.f,

Om remiss till utskott anhålles.

■ -ii i,"! - ''I • • • • ■: ,u :<i! ■!'' r ■; i ■ - • {‘ l . . i - ''• ''• j * ■{''•■ ''tfcinöi

Stockholm den 27 januari 1895.

. .. ,U . f V: ■ i j.v . i >- .-!!''

[. von Stapelmohr.