Motioner i Första Kammaren, N:o 40

Motion 1891:40 Första kammaren

10

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

N:o 40.

e

Af herr Cederberg, angående nedsättning af räntan å lån från
fonden till understödjande af sänka trakters odling.

Af de upplysningar, som innehållas i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
berättelser, erfar man, att lusten för odling af sänka marker
under de sista åren aftagit; så t. ex. planlades under åren 1885—1887
företag af den omfattning, att nära nog hela det för ändamålet anslagna
beloppet då togs i anspråk, men med 1888 inträdde en betydande nedgång
som påföljande år, 1889, ökades och enligt tillgängliga uppgifter
har under 1890 ej ens hälften af det anslagna beloppet kommit till
användning.

Då staten tog denna fråga om hand, visst var det derför, att
sankmarkernas odling ansågs vara ett statsändamål, som man trodde
sig kunna vinna utan uppoffring för statsverket, enär samtidigt enskildes
intresse derigenom främjades. Deraf får dock ej dragas den slutsats
att sträfvan för målets ernående borde uppgifvas, äfven om någon
uppoffring deraf påkallades.

Än mindre synes något hinder böra ligga i den omständigheten
att en eller annan enskild person samtidigt vinner fördelar, sådant lärer
aldrig kunna undvikas, då åtgärder, hufvudsakligast åsyftande allmänt
gagn, i en eller annan rigtning vidtagas.

Att döma efter de yrkanden, som tid efter annan framkommit om
ändring i vilkoren för lån från odlingsfonden synes hindret för dess
användning vara den jemförelsevis höga räntefoten, för närvarande 4p
procent, och de skäl, som anförts mot en sänkning derunder, hafva varit
att sådant skulle medföra förlust, enär medelräntan å de lån, som staten
för olika ändamål upptagit, stiger till mera än 4 procent.

Motioner i Första Kammaren, N:o 40.

11

Från min synpunkt sedt är det vida vigtigare att underhålla lusten
för de gagneliga odlingsföretagen å sankmarkerna än att skydda staten
för en knappast nämnvärd xrppoffring, men ännu kan enligt mitt förmenande
m}mket göras, innan uppoffring verkligen kommer i fråga.

I fonden ingå nemligen icke endast lånta medel, utan äfven statsmedel,
Indika senare icke orsaka staten någon ränteutgift och vid 1889
års slut uppgingo dessa statsmedel till nära nog ^ af fondens hela
belopp, hvadan en ränta å detta, beräknad efter endast 3 procent, motsvarar
en ränta å lånemedlen af nära 4 \ procent, under det att fonden
icke lärer debiteras högre ränta å lånemedlen än efter 4 procent.

Icke ens så låg räntefot som 3 procent skulle således medföra
förlust för närvarande, och om en sänkning till och med under denna
siffra framdeles, då frågan om de så kallade högmossarnas kultivering
skall komma till sin lösning, kan blifva nödvändig, torde dock nu försök
böra göras med fastställande af en något högre räntefot, och får jag
derför vördsamt föreslå Riksdagen att besluta,

att, med bibehållande af 8 procent annuitet för
lån från fonden till understödjande af sankmarkers
odling, räntan å samma lån med nästkommande års
ingång skall beräknas efter 3 \ procent å oguldna
kapitalbeloppet.

Stockholm den 29 januari 1891.

A. F. O. Cederberg.