Motioner i Första Kammaren, N;o 4- (Motion 1896:4 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N;o 4-

N:o 4.

Af herr Wullill, angående skrifvelse till Konungen med begäran om
framläggande af förslag till lag om skyldighet för skogsegare
att sörja för återväxt å afverkad skogsmark, som ej
odlats.

. i ''/!'', • i. '' i J; <;0 I (fOlff. U; UXV.i fj j

Klagan öfver skogssköfling och deraf befarad skogstägt är gammal
och den tilltager allt mer i styrka och befogenhet, enär tillgången
å skog inom landet ständigt minskas, i följd af lättare afsättning genom
nya och förbättrade kommunikationsleder, och att en lag om
besörjande af återväxt saknas.

Man har visserligen i de nordligaste länen sökt bot härför genom
en så kallad dimensionslag, som man äfven, mer eller mindre
modifierad, velat införa längre ned åt landet; men oafsedt att denna
lag är ett ingrepp i eganderätten och derför förkastlig, torde kunna
sägas, att den endast skyddar skogen tills den blir färdig att fällas för
sågverkens behof; sedan blir ju all den afverkade marken, som ej hinnes
af. frö från närgränsande skogar, utan återväxt, derest ej särskilda
frösåningsåtgärder vidtagas.

Frågan om en lag för vården om enskildes skogar i öfrigt
har förut förevarit i Riksdagen men fallit, som jag tror derför, att
man velat allt för mycket kringskära egarens dispositionsrätt öfver
skogen. Enligt min åsigt bör ej ringaste inskränkning göras i hans rätt
att afverka och afyttra sin skog; men deremot bär honom åläggas, att sörja för
återväxt och att inom 8 å högst 10 år efter skedd utverkning styrka,
att så skedt å den mark, som ej under tiden blifvit odlad till åker
eller äng.

Väl får man höra, att enda sättet för uppnående af en bättre
skogsskötsel vore, att bibringa allmänheten rätta begreppet om skogens

Motioner i Forsta Kammaren, N:o 4. 15

värde o. s. v.; — jag tror dock, att man ej bör invänta denna antagtagligen
långt aflägsna tid. —

Bland svårigheterna för införande af en lag om återväxt torde
förekomma: dels att bestämma hvad som efter afverkning kunde anses
som passande till hagmark, i fall egaren gör sådana anspråk, dels om
lagen skall tillämpas å hårdt gallrad skog och dels att få en enkel och
verksam kontroll. Af dessa svårigheter torde frågan om ifrågasättande
af ökad hagmark vara svårast och den enda, som i någon mån gör
intrång i egarens rätt; dock borde ej fördenskull hela frågan få falla, synnerligen
då all förut befintlig hagmark bibehålies och vanligen all duglig
betesmark förut är utlagd till hagar.

Beträffande återväxt af hårdt gallrade skogar, så torde, att börja
med, lagen ej böra afse sådan mark der ännu ung växtlig skog qvarstå]-,
ehuru ej i tillräcklig mängd.

Slutligen återstår kontrollen att lagens (om återväxt) bestämmelser
uppfyllas. Denna kontroll torde icke kunna läggas på revirförvaltningarne,
men med god vilja bör dock sättet härför kunna utfinnas.
Kommunalnämnderna, som hafva en ledamot i hvarje rote eller
del af socknarna, eller skiftesgodemärmen t. ex., borde till revirförvaltaren,
eller till en af Konungens befallningshafvande utsedd person kunna
anmäla, när skog här eller der afverkats, hvarigenom denne finge kännedom
om hvilka som skola inom de bestämda åren till honom inlemna
bevis, att ifrågavarande återväxt finnes, och der t. ex. så ej skedt,
bör denne person med biträde af skiftesgodemännen, efter hållen syn
och värdering, gå i författning om bristens afhjelpande på skogsegarens
bekostnad. Möjligen uppstående tvister torde böra afgöras genom
kompromiss.

Med stöd af hvad sålunda anförts får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om utarbetande och framläggande till Riksdagens
pröfning och godkännande af ett förslag till
lag om skyldighet för skogsegare att inom vissa år
efter afverkningen af skog styrka, det återväxt finnes
å den del af den afverkade marken, som ej under
tiden odlats till åker eller äng.

Stockholm den 21 januari 1896.

Wilh, Wallin.