Motioner i Första Kammaren, N:o 38

Motion 1890:38 Första kammaren

6

Motioner i Första Kammaren, N:o 38.

N:o 38.

Af herr Carlborg, om anslag för åvägabringande af utredning
och förslag i fråga om upphjelpande af det bohuslänska
sillfisket.

Ehuru det nu är tretton år sedan det periodvis återkommande ymniga
sillfisket vid bohuslänska kusten för denna gång tog sin början, hafva
hvarken Bohuslän eller landet i sin helhet af denna sillfiskeperiod hittills
tillskyndats några fördelar jemförliga med dem, som förra århundradets
sillfiskeperioder medförde. De stora förhoppningar, som genom sillens
insteg i bohuslänska skärgården 1878 års vinter väcktes till lif, hafva
nästan helt och hållet blifvit svikna. Man hade anledning hoppas en uppblomstrande
affärsverksamhet och deraf föranledda rikliga tillfällen till
arbetsförtjenst i likhet med hvad som föregående sillfiskeperioder framkallat.
Fordom strömmade massor af arbetare till sillfiskeplatserna i
Bohuslän såsom de i vår tid sökt upp Kaliforniens guldfält, men hittills
har det nuvarande sillfisket icke behöft söka arbetare från andra orter.
Sillen har visserligen allt ymnigare i ofantliga mängder stött till vid vår
vestra kust, och salterier för dess beredning hafva äfven uppstått i hundradetal,
de utgöra för närvarande öfver 400, men någon synnerlig vinst
af de ofantliga sillmassorna har icke tillfallit dem, som aiföetat med sillen,
emedan större delen af den sill, som erhållits, måst säljas till så lågt pris,
att detta mången gång icke motsvarat arbetskostnaden. Orsaken härtill
är tvifvels utan att söka i det förhållande, att denna stora mängd af salterier
icke iakttaga enahanda förfaringssätt för sillens tillgodogörande.
Hvart och ett af dem vill förskaffa sig så många tunnor saltad sill som
möjligt, och med undantag för de större etablissementen iakttages icke

Motioner i Första Kammaren, N:o 38.

7

den omtanke, som erfordras vid saltningen för att erhålla en fullgod handelsvara.
Härigenom har misstro uppkommit mot bohussillen, som flera
år varit nästan osäljbar och måst t ill underpris föryttras till norska sillsaltare,
hvilka efter sillens ompackning och utgallring af de sämre exemplaren
låtit, sillen utgå i marknaden såsom norsk vara, då den äfven betingat
vanliga priset för norsk sill.

Saknaden af kommunikationer för sillens transporterande till de
större handelsplatserna har äfven bidragit att förringa fördelarne, som bort
vara förenade med sillfisket, enär årligen många tusentals tunnor sill måst
säljas som gödningsämne för 25 till 30 öre per hektoliter.

Enligt mitt förmenande är det bohuslänska sillfisket af så stor
nationalekonomisk betydelse, att det är statens oafvisliga pligt att på ett
eller annat sätt söka leda sillfiskeindustrien i de rätta hjulspåren. Under
förra århundradets stora sillfiske öfvervakades sillens inpackning vid salterierna
af i statens tjenst anstälda sillvrakare, men huruvida sådana tjenstemän
kunna vara lämpliga för vår tid, vågar jag icke afgöra.

Emellertid och som jag, enligt hvad jag här ofvan an ty dt, hyser
den åsigten, att åtgärder böra från statens sida vidtagas för att den stora
nationalrikedom, som bohuslänska sillfisket representerar, må komma att
medföra större nytta för landet än hittills varit förhållandet, vågar jag
härmed vördsamt föreslå,

att Riksdagen behagade bevilja ett anslag af 8,000
kronor eller det mindre belopp, som kan anses tillräckligt,
att användas till arfvoden åt en komité, som
skulle erhålla uppdrag att undersöka anledningen till
de missgynnande konjunkturer, hvarmed den bohuslänska
sillfiskebedriften trvckes, samt att afgifva förslag
till de åtgärder, som böra ifrågakomma för afhjelpandet
af sagda ogynsamma förhållanden.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 27 januari 1890.

F. i). Carlborg.