Motioner i Första Kammaren, N:o 37

Motion 1907:37 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 37.

I

N:o 37.

Af herr Hammarström, i anledning af Knngl. Maj:ts förslag
till lag angående civila tjänstinnehafvares rätt till
pension.

Enligt § 5 i det förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension, hvilket i Kungl. Maj:ts proposition n:o 18 blifvit
Riksdagen förelagdt, skulle, hvad tullverkets betjänte angår, rätt att
komma i åtnjutande af hel pension inträda för vaktmästare och öfrige
betjänte vid lokalförvaltningen först vid 65 lefnads- och 35 tjänstår,
under det att betjänte vid kust- och gränsbevakningen skulle äga enahanda
rätt vid 62 lefnads- och 30 tjänstår.

Jämfördt med nu gällande bestämmelser, enligt Indika tullverkets
samtliga nu ifrågavarande betjänte äro berättigade till hel pension
redan vid 60 lefnads- och 30 tjänstår, innebär alltså förslaget en framflyttning
af pensionsåldern för kust- och gränsbevakningsbetjänte med
två lefnadsår eller samma tidsrymd, hvarmed enligt förslaget de civile
tjänstinnehafvarne i regeln skulle få pensionsåldern framflyttad; och
torde häraf någon större olägenhet knappast vara att befara, i synnerhet
som enligt förslagets §§ 6 och 7 sådan betjänt, i händelse han
befunnes vara af sjukdom eller minskad arbetsförmåga urståndsatt att
på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden, skulle kunna
redan vid uppnådda 60 lefnadsår öfverflyttas till pensionsstat. Vida betänkligare
ställer sig förhållandet med afseende på betjänte vid lokalförvaltningen,
för hvilka pensionsålderns inträde skulle framflyttas med
icke mindre än fem lefnads- och fem tjänstår. Vid bedömandet af
frågan, huruvida en så väsentlig framskjutning af pensionsåldern kan
anses lämplig, torde man näppeligen böra hufvudsakligen fästa sig vid
Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 17 Höft. (N:o 37.) 1

2 Motioner i Första Kammaren, N:o 37.

det önskvärda i att undantagen från den allmänna regeln i fråga om
pensionsåldern göras så få och så litet omfattande som möjligt, utan
fast mera beakta det b ehj ärtans värda i chefens för finansdepartementet
uttalande å sid. 100 i det den kungl. propositionen bifogade utdrag
af statsrådsprotokollet, där departementschefen, med afseende å frågan
i hvad mån den normala pensionsåldern kan i fråga om vissa grupper
af tjänstinnehafvare tarfva modifikationer, yttrar:

»Härvid synes det mig som borde i alla de fall, där redan på
grund af vunnen erfarenhet särskilda bestämmelser i nu förevarande
hänseende visat sig vara af nöden, afseende mera fästas vid dessa
erfarenhetsrön än vid upprätthållandet af en teori, för hvilken tillräckligt
praktiskt underlag ännu icke torde kunna anses förefinnas. Man
måste nämligen förutsätta, att där hittills i fråga om pensionsålder
afvikelser gjorts från den vanliga regeln, sådant undantag kommit till
stånd först efter sorgfälligt öfvervägande af de på frågan inverkande
omständigheterna.»

Tillämpning af detta uttalande på den grupp af tjänstinnehafvare,
hvarom här är fråga, erbjuder sig själfmant. Bevakningspersonalen
vid tullverket har af ålder varit pensionsberättigad vid uppnådda 60
lefnadsår och detta äfven på den tid, då såsom regel gällde, att civile
tjänstinnehafvare skulle hafva uppnått 70 lefnadsår för att erhålla
pension. Särskilda undantagsbestämmelser angående pensionsrätt äfven
vid tidigare lefnadsålder hafva dessutom, likaledes sedan långt tillbaka
i tiden, befunnits erforderliga och vunnit tillämpning å denna personal
med hänsyn därtill, att dess ansträngande tjänstgöring ofta nog gjort
densamma till nöjaktig tjänstgöring oförmögen före fyllda 60 år. 1
såväl ena som andra hänseendet hafva betjänte vid den egentliga eller
stationära tullbevakningen hittills städse varit likställda med kustod!
gränsbevakningsbetjänte. Och detta förvisso med rätta, ty frånsedt
en eller annan mindre tullplats, där den stationära bevakningen kan
hafva en jämförelsevis mindre ansträngande och trägen tjänstgöring,
torde man tryggt kunna påstå, att den vanliga tullvaktmästaretjänstgöringen
är icke mindre utslitande än tjänstgöringen vid kust- och
gränsbevakningen. Beskaffenheten af tullvaktmästarnes tjänstgöring
inverkar också icke sällan rätt menligt på deras hälsa. Utsatte som
de äro, icke minst under den ofta återkommande nattjänstgöringen,
för väderlekens växlingar och utan att hafva det skydd däremot, som
den egentlige kroppsarbetaren vid sysselsättning i det fria i viss mån
äger genom arten af sitt arbete, äro de myckvt ofta, äfven vid jämförelsevis
unga år, besvärade af reumatism och andra dylika åkommor,

3

Motioner i Första Kammaren, N:o 37.

som snart nog afsevärdt nedsätta deras tjänsteduglighet. Att denna
också redan vid den tid, dä de uppnått 60 års ålder, i regeln är allt
annat än tillfredsställande, torde för öfrigt tydligt nog framgå af det
förhållande, att medan eljest tjänstinnekafvare i tnllverket ofta nog
önska kvarstå i tjänsten äfven efter uppnådd pensionsåldei-, sådant
ytterst sällan ifrågakommer med afseende å vaktmästarne åtminstone
på de större tullplatserna. Tilläggas må i detta sammanhang jämväl,
att hvad som i generaltullstyrelsens af departementschefen anförda yttrande
framhållits angående svårigheten att bemanna tulljakterna med
62-åringar säkerligen äger icke mindre tillämplighet i fråga om möjligheten
att med framgång använda lika gamla vaktmästare för de viktigare
göromålen vid iuloppsstationerna, såsom för ombordgående och
vidtagande af erforderliga bevakningsåtgärder å förbipasserande fartyg
m. m., som i allmänhet måste antagas kräfva lika stor kroppslig spänstighet
som tjänstgöringen vid kustbevakningen.

Under förhållanden, som nu anförts, hade det varit önskligt, att
åt grunden för de särskilda undantagsbestämmelserna i fråga om pensionsålder,
som under så lång tid tillämpats för tullverkets betjente,
och livilka säkerligen med hänsyn till vunnen erfarenhet visat sig vara
nödvändiga, hade ägnats något större beaktande äfven i fråga om den
stationära tullbevakningspersonalen, och att jämväl för denna grupp af
tullbetjänte pensionsålderns framflyttning, då man icke velat förblifva
vid nuvarande siffror, fått stanna vid 62 lefnadsår.

Häremot kan icke skäligen invändas, att generaltullstyrelsen »icke
motsatt sig» den föreslagna anordningen, ty frågans föregående behandling
har uppenbarligen gifvit anledning till misströstan om en tillfredsställande
lösning med afseende å tullverkets samtlige betjänte, och
vid sådant förhållande synes styrelsen hafva ansett tjänligast att söka
utverka fastställande af en tidigare pensionsålder åtminstone för någon
del af sagda personal.

Enligt min uppfattning är det emellertid för staten själf minst
lika viktigt som för tullverkets betjänte, att deras pensionsålder icke
framflyttas längre, än att de, i allmänhet taget, kunna förutsättas vara
intill berörda tidsgräns fullt tjänstedugliga, så att de alltjämt besitta
den för tjänstens nöjaktiga bestridande erforderliga spänstigheten till
såväl kropp som själsförmögenheter. Iakttages icke detta beträffande
jämväl tull vaktmästarne, är det fara värdt, att den äldre uppsättningen
af dem kommer att icke kunna användas för mera ansträngande och
maktpåliggande visitation- och posteringsförrättningar, och säkerligen
kommer då bevakningsbehofvet att tillgodoses genom användande i

4

Motioner i Första Kammaren, N:o 37.

stället af extra personal, en utväg som, oafsedt därmed i andra hänseenden
förenade olägenheter, kommer att förorsaka statsverket ökade
utgifter för sådan personal, hvilka utgifter väsentligen torde motväga
den besparing, som eljest kunde motses i följd af den framflyttade
pensioneringen.

Med afseende å hvad sålunda anförts tillåter jag mig vördsamt
hemställa,

att Riksdagen vid antagande af Kungl. Maj:ts
Riksdagen förelagda förslag till lag angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension måtte besluta den
ändring i förslagets § 5, som erfordras för att rätt
till åtnjutande af hel pension måtte tillgodokomma
betjänte vid tullverkets lokalförvaltning, i likhet med
betjänte vid kust- och gränsbevakningen, redan vid
62 lefnads- och 30 tjänst år.

Stockholm den 8 februari 1907.

Alexis Hammarström.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.