Motioner i Första Kammaren, N:o 36

Motion 1897:36 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 36.

1

N:o 36.

Af herr Ljungberg, med förslag till ändrad lydelse af 15 kap.

23 och 24 §§ strafflagen.

De olycksdigra följder, som arbetsinställelser nästan alltid medföra
icke blott för arbetsgifvarne utan äfven för arbetarne sjelfva, göra det till
en bjudande pligt för lagstiftaren att, om möjligt, afböja eller åtminstone -minska dessa följder.

Man kan icke heller säga, att dessa förluster drabba allenast enskilda
personer.

Det afbrott i produktionen, som oftast, då liflig efterfrågan råder, genom
en strejk uppstår, medför för landet sjelft antingen en förminskning
i tillgången å vissa varor och sålunda eu prisstegring å dessa, eller, der
utländsk konkurrens inskrider, förlusten af kunder för den inhemska marknaden.
Stora förråd af råmateriel och äfven förädlade alster förfaras; och
maskiner samt andra mer eller mindre fasta kapitaler vanvårdas och ligga
räntelösa.

Redan allenast farhågan för en strejk utöfvar ett hämmande tryck
på företagsamheten; och en enda arbetsinställelse kan icke blott vålla oförskylt
lidande för tredje man, utan äfven verka förderfligt för andra industrigrenar,
hvilkas behof den strejkande industrien icke längre kan tillfredsställa.
Der tillverkningen afser den stora massans förbrukningsartiklar,
kan prisstegringen framkalla nöd bland de fattigaste klasserna; och gäller
strejken kommunikationsväsendet eller de förrättningar af största vigt, för

Bill. till Riksd. 1’rot. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 13 Uäft. (N:is 36—38.) 1

2

Motioner i Första Kammaren, N:o 36.

Indika samhället sysselsätter ett. större antal arbetare, såsom t. ex. renhållning,
brandväsende in. in., äfventyras hela samhällens sunda lif och bestånd.

För fall af sistnämnda art är den nuvarande lagstiftningen alldeles
otillräcklig, och en ganska ny erfarenhet har visat, att helt andra och vida
kraftigare lagbestämmelser i det hänseendet erfordras. Men äfven för
mindre samhällsvadliga strejker maste tillses, att icke främmande uppviglare
få insteg bland arbetarne och antingen tillställa eller förlänga arbetsinställelser
samt att främmande eller från andra håll inkallade arbetare icke förhindras
att öfvertaga ett nedlagdt arbete.

I sistnämnda afseende visar sig en märklig brist i den lagförändring,
som ar 1893, genom lag af den 9 juni, vidtogs. Derigenom har nemligen,
i 15 kap. 24 § strafflagen, väl blifvit stadgadt, att åtal må ske af allmän
åklagare, om någon hindrats att återgå till arbete; men man har förgätit
det ofta inträffande fall, att andra arbetare genom våld, hot eller lockelser,
förhindras att öfvertaga arbeten, som förut i yrket varande arbetare nedlagt,
ja, att sistnämnde arbetare till och med blockera det bruk eller den
verkstad, som de försatt i overksamhet. Detta förbiseende är desto mera
märkligt, som den kongl. propositionen n:o 24 i detta ämne vid samma
riksdag innehöll en mera omfattande och tillfredsställande redaktion af
, ifrågavarande §, nemligen — — »der ej genom brottet någon blifvit
hindrad från lofligt arbete.»

Emellertid torde äfven sådant förtydligande af detta stadgande erfordras,
att icke endast våld, utan äfven hot och lockelser innefattas i de
hinder, som afses.

För nagra månader sedan inträffade i en stad i södra Sverige, att
renhallningskarlarne, da nytt tjensteaftal för tiden från 24 oktober skulle
ingås, nedlade arbetet; och då drätselkammaren i deras ställe tillkallade
folk dels från Stockholm och dels från Jönköping blefvo dessa genast indragna
i fackföreningslokalen och med hot och lockelser öfvertalade att återresa.

Ett annat exempel lemnar det beklagliga förhållande, som främmande
uppviglare åstadkommo vid ett bruk i Södermanland.

Sedan från en af sina arbetare blockerad verkstad i Nyköping beställning
ingått till nämnda bruk å ett stycke gjutgods, och brukets gjutare
redan förklarat sig villige att verkställa arbetet, infunno sig på söndagen
derefter ett par emissarier, som förmådde gjutarne att vägra arbetets utförande,
och för dessa personers skull blef, genom brukets nedläggande,
hela den fem gånger större personalen utan både lön och arbete.

Motioner i Första Kammaren, N:o 36.

3

Den stora och långvariga Norbergsstrejken skalle, säges det, aldrig
hafva utbrutit, om icke en uppviglare uppträda sedan de 278 arbetarne
redan dels underskrifvit dels beslutat underskrifva de hyreskontrakt, hvarom
tvisten gälde. Han förledde de senare att ändra sitt beslut och att
tillika förmå de öfrige att återkalla sina namnteckningar.

Med hvilken förblindelse och till hvilken skada för sin egen existens
arbetare kunna underkasta sig fackföreningars och andra folkledares ordres
visar följande exempel:

En murarestrejk utbröt på våren 1896 i en stad i Skåne, hvarvid
arbetarne fordrade timpenningens höjande från 36 till 40 öre. Arbetarne
sjelfva voro fullt nöjda med sina 36 öre, men fackförbundsstyrelsen i Malmö
ditsände ett ombud, som förbjöd dem arbeta under 40 öre och de »fria»
arbetarne vågade icke säga nej, utan nedlade arbetet.

Då anskaffades andra murare, som icke tillhörde förbundet, och
ett derefter af de förre gjordt försök att öfvertala dem att lemna platsen
blef bestämdt tillbakavisadt. Och så fingo de strejkande, af hvilka de
flesta voro familjefäder, gå der och svälta.

Det synes mig, att den strafflöshet, som nu tillåter hvarje uppviglare
att förleda arbetare dels att undandraga sig dem tillhörande arbete, dels
ock att förhindra andra att öfvertaga de senares förrättningar, borde upphöra,
samt att ett stadgande derom borde införas i strafflagen, exempelvis
i 23 § af 15 kap., efter orden: »Hotar man annan — — — under så dana

omständigheter att anledning är att befara, det hotet verkställas skall,
eller söker någon medelst trugande, lockande eller tubbande eller annorledes
förmå annan att nedlägga arbete, som han enligt lag eller aftal är skyldig
att utföra, eller att vägra öfvertagandet af honom erbjudet arbete; dömes, der
ej det hot och den lockelse med särskilt straff belagdt är, till böter eller
fängelse i högst sex månader. Lag samma vare för den, som utställer vakter
att afhålla personer från något arbete eller som låter bruka sig till sådan
vakthållning.

De understrukna orden innefatta det föreslagna tillägget.

Att straffbestämmelse för lockelser icke är något för vår lagstiftning
okändt kan ses af 42 § legostadgan, der det heter: »Lockar husbonde

annans tjenstehjon att tjenst uppsäga, höte 6 rdr 32 sk.» Och obestridligt
är, att förledandet af en eller par tjenare är mycket mindre straffvärdt
och betänkligt än att förleda hela skaror af arbetare att öfvergifva åtaget

4 Motioner i Första Kammaren, N:o 36.

arbete eller att, trots derom träffad öfverenskommelse, vägra att i de förras
ställe fullgöra arbete.

I 24 § af 15:de kapitlet hemställer jag, att det tillägg måtte göras
efter orden: »Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare,
der ej målsegande angifver det till åtal eller ock genom brottet någon
tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till
eller att öfvertaga erbjudet arbete-».

De sista understrukna orden innefatta det åsyftade tillägget. Det nuvarande
lagställets (24 §) slutord: »Ej heller må brott, som i 23 § sägs,
åtalas af annan än målsegande» torde saklöst kunna uteslutas, då ingen
skada sker, om åklagare uppträder, der en målsegande saknar mod eller
tillfälle att åtala brottsliga hotelser.

På de grunder, som jag nu haft äran anföra, får jag således, för att
nu på ett ställe sammanföra mina ändringsförslag, yrka:

dels att 23 § af 15 kap. strafflagen må erhålla
följande lydelse:

»Hotar man annan, muntligen eller skriftligen, med
misshandel eller brottslig gerning, och sker det på sådant
sätt eller under sådana omständigheter, att anledning är
att befara, det hotet verkställas skall, eller söker någon
medelst trugande, lockande eller tubbande eller annorledes
förmå annan att nedlägga arbete, som han enligt lag eller
aftal är skyldig att utföra, eller att vägra öfvertagandet af
honom erbjudet arbete, dömes, der ej det hot och den
lockelse med särskild! straff belagdt är, till böter eller
fängelse i högst sex månader. Lag samma vare för den,
som utställer vakter att afhålla personer från något arbete
eller som låter bruka sig till sådan vakthållning.»

dels att 24:de § af samma kapitel må erhålla följande
lydelse:

»Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän
åklagare, der ej målsegande angifver det till åtal, eller
ock genom brottet någon tvingas att deltaga i arbetsinställelse
eller hindrats att återgå till eller att öfvertaga
erbjudet arbete;

Motioner i Första Kammaren, N:o 36.

5

dels att slutorden i 24 § af nämnda kapitel, nemligen:
»ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas af
annan än målsegande» må uteslutas.

Stockholm i januari 1897.

G. E. Ljungberg.