Motioner i Första Kammaren, N:o 36 (Motion 1895:36 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 36.

N:o 36.

Af herr Poignant m. fl., angående nedsättning af annuiteter och
straffräntor å vissa enskilda jernväg sbolag beviljade
statslån.

I fråga om ränta och amortering å lån till enskilda jern vägar har
Riksdagen för nedannämnda lånefonder meddelat bland annat följande
bestämmelser:

för lån ur 1871 och 1876 års anslag ursprungligen att annuiteten
skulle beräknas till sex procent å försträckningsbeloppet, af hvilken
annuitet först godtgöres ränta efter fem för hundra å oguldet kapitalbelopp
och återstoden utgör afbetalning.

Häri gjordes 1883 den ändring, att annuiteten nedsattes till fem
och en half procent, och begagnade sig häraf åtta bolag, af hvilka ett
(Sundsvalls) sedan försålt sin jernväg till staten.

År 1886 nedsattes annuiteten till fem procent, hvaraf fyra och en
half procent ränta -på vissa vilkor. Af nedsättningen begagnade sig
sex jernvägsaktiebolag, nemligen Vestervik—Åtvidaberg—Bersbo, Hultsfred—Vesterviks,
-Vislanda—Bolmens, Gotlands, Södra Dalarnes och
Varberg—Borås;

för lån ur 1881, 1886 och 1891 års anslag: att annuiteten skulle
beräknas till fem procent å ursprungliga försträckningsbeloppet, af
hvilken annuitet först godtgöres ränta efter fyra och en half för hundra
å oguldet kapitalbelopp och återstoden utgör afbetalning derå.

Vid den nedsättning, som 1886 egde rum, uträknades den effektiva
medelräntan å statsskulden i dess helhet till 4,348 procent. Sedan dess

Motioner i Första Kammaren, N:o 36.

har densamma fallit, så att den helt visst, i synnerhet efter den nyss
beslutade konverteringen, understiger fyra procent. Hvad staten skall
erhålla i ränta af jernvägsbolagen öfverstiger således hvad den sjelf
har att utbetala. Ur synpunkten af de öfverenskommelser, som ingåtts
emellan staten och bolagen och hvilka naturligtvis fortfarande ega
giltighet, är häremot intet att erinra, men för bolagen måste det vara
af synnerlig vigt att i afseende å sina räntebetalningar erhålla den
lindring, som kan lemnas, utan att staten lider någon förlust eller skada.

Med hänsyn härtill torde det vara tillräckligt att åberopa hvad
fullmägtige i riksgäldskontoret anfört i det utlåtande, som de afgåfvo
till statsutskottet den 26 mars 1886 med anledning af då väckta motioner
i liknande syfte. I detta utlåtande heter det bland annat:

»Skilnaden mellan 472 procent och den effektiva räntan å statsskulden
i sin helhet är tillräcklig att betäcka kostnaden för ifrågavarande
låns förvaltning, redovisning m. m.», —--samt »då någon

vinst för staten vid ifrågavarande utlåning ej lärer hafva varit af Riksdagen
afsedd samt enär billigheten och statens välförstådda intresse
torde göra önskvärdt, att vilkoren för ifrågavarande lån äro så litet
betungande för bolagen, som utan förlust för staten kan ske, få fullmägtige
tillstyrka bifall till de omförmälda motionerna.»

I tillämpliga delar lär ofvanstående kunna anses gälla i fråga om
en nedsättning af räntan å ifrågavarande lån till fyra procent.

Skulle några särskilda vilkor möjligen finnas nödiga för medgifvandet
af den förmån här afses, torde statsutskottet vara oförhindradt
att föreslå sådana.

Med stöd af hvad sålunda anförts, tillåta vi oss föreslå,

att Riksdagen måtte medgifva, att de enskilda jernvägsaktiebolag,
hvilka erhållit lån ur de af 1871, 1876,
1881, 1886 och 1891 årens Riksdagar beviljade anslag
till låneunderstöd för enskilda jernvägar och enligt
träffade aftal nu skola erlägga fem procent i annuitet,
deraf fyra och en half procent i ränta, må, om de
sådant önska och före utgången af innevarande år
derom hos fullmägtige i riksgäldskontoret göra anmälan,
återbetala sin skuld till riksgäldskontoret på
sådant sätt, att annuiteten, utan rubbning af öfriga
för lånet gällande bestämmelser, för tiden från och
med nästkommande år beräknas till fyra och en half
procent å ursprungliga försträckningsbeloppet, af

Motioner i Första Kammaren, N:o 36.

hvilken annuitet först godtgöres ränta efter fyra för
hundra å oguldet kapitalbelopp och återstoden utgör
afbetalning derå.

Men det finnes äfven en annan omständighet, som i fråga om
statslån till enskilda jernvägsbolag förtjenar att tagas i öfvervägande.

Då Riksdagen före år 1871 beviljade lån till enskilda jernvägsanläggningar,
skedde detta under, bland andra, följande vilkor: »Skulle
det förfallna inbetalningsbeloppet icke varda i föreskrifven ordning erlagdt,
bör derför af bolaget utgöras sex procent årlig ränta intilldess
samma belopp vederbörligen inbetalas.»

När Riksdagen från och med nämnda år valde en annan form för
beviljande af låneunderstöd till enskilda jernvägsanläggningar, i det att
Riksdagen till Kongl. Maj:ts förfogande för detta ändamål anvisade
visst belopp, hvaraf Kongl. Maj:t skulle ega tilldela af honom bestämda
jernvägsbolag lån, upptogs icke någon sådan bestämmelse bland de af
Riksdagen derför bestämda vilkoren, men har Kongl. Maj:t städse beträffande
sådana låneförsträckningar såsom ett särskildt vilkor föreskrifvit,
»att derest till betalning förfallet belopp icke i föreskrifven
ordning erlägges, bolaget skall derå gälda sex procent årlig ränta intilldess
samma belopp varder behörigen inbetaldt».

Om en sådan straffränta af sex för hundra om året varit skälig
på en tid, då såväl statens upplåningsränta som den för låneförsträckningame
till de enskilda jernvägsföretagen stipulerade räntan varit
väsentligen högre än numera är förhållandet, så måste denna straffränta
numera anses oskäligt hög. De enskilda jernvägsbolagens underlåtenhet
att i föreskrifven ordning fullgöra sina annuitetsliqvider till
staten är under vissa vanligen öfvergående förhållanden nödtvungen,
för att bolaget skall kunna vid sitt värde bibehålla jernvägen med dess
materiel, som utgör pant och säkerhet för statens försträckning, och
för att kunna bestrida oundgängliga utgifter för jernvägsdriftens behöriga
uppehållande, hvilket torde få anses vara en vigtig allmän angelägenhet.
En allt för hög straffränta kan så mycket mindre vara med
långifvarens välförstådda intresse förenlig, som den kan förhindra en
låntagare att göra rätt för sig och derigenom bereda långifvaren förlust
både å kapital och ränta.

På grund häraf tillåta vi oss hemställa, att Riksdagen ville:

a) i fråga om de lån till enskilda jernvägsaktiebolag,
för hvilka viss straffränta blifvit genom Riks -

Motioner i Första Kammaren, N:o 36.

dagens beslut bestämd, medgifva att, derest till betalning
förfallet belopp icke i föreskrifven ordning
erlägges, låntagaren skall derå, räknadt från och med
år 1896, gälda fem procent årlig ränta, till dess samma
belopp varder i behörig ordning inbetaldt;

b) beträffande de lån till enskilda jernvägsaktiebolag,
för hvilka viss straffränta blifvit genom Kongl.
Maj:ts beslut faststäld, anhålla att Kongl. Maj:t måtte
i afseende å denna meddela enahanda bestämmelser,
som här ofvan under a) upptagits.

Om remiss till statsutskottet anhålles.

Stockholm i januari 1895.

E. Poignant. Th. Odelberg. Carl Lybeck.

Gust. Almquist. Th. Nyström.

N:o 37.

Af herr Söderberg, angående inskränkning af jagttiden beträffande
tjäder- och orrhönor.

Att god tillgång på den nyttiga skogsfogeln och företrädesvis
orre och tjäder är för landet i sin helhet af stor ekonomisk betydelse,
torde vara allmänt både kändt och erkändt. Likväl lemnar vår jagtvårdslagstiftning
mycket öfrigt att önska, då det gäller att tillgodose
och skydda afveln af nämnda villebrådsarter. Svenska jägareförbundets
afdelning i Jönköpings län, som länge insett detta missförhållande, har