Motioner i Första Kammaren, N:o 35

Motion 1890:35 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 35.

1

N:o 35.

Af herr WMtUiirk, med förslag till ändrad lydelse af 13 § i stad -gan om skiftesverket i riket den 9 november 1866.

I 1827 års kongl. skiftesstadga, som så att säga grundade eu nyordning
för jords delning, föreskrefs, att förordnande till landtmäteriförrättnings
verkställande skulle, der ej hinder derför mötte, af Konungens
befallningshafvande utfärdas för den landtmätare, som af sökande till förrättningen
föreslogs. Denna föreskrift afsåg att tillförsäkra jordegarne
rättigheten erhålla den förrättningsman de helst önskade och hade största
förtroendet för. Snart nog vans dock den erfarenheten, att på detta sätt
det ej var delegarne i ett skifteslag, som kommo i åtnjutande af denna
valrätt af förrättningsman, utan endast sökandena eller, som ock ofta hände,
en delegare, när han var ensam sökande.

En förändring i kongl. skiftesstadgan aktades derföre nödig, och
föreskrefs, att vid ansökning om förordnande för landtmäteriförrättning, der
viss förrättningsman föreslagits, skulle öfrige delegare än sökande sättas
i tillfälle yttra sig i fråga om valet af förrättningsman och genom
kungörelse uppmanas inom viss förelagd tid med sådant yttrande inkomma,
hvarefter Konungens befallningshafvande egde, der antingen
intet yttrande afgifvits eller alla delegarne förklarat sig gilla valet af
förrättningsman, utfärda förordnande för den föreslagna landtmätaren, men
i annor händelse, eller der ingen förrättningsman vid ansökningen föreslagits,
förordna »så, som skäligt pröfvas». Mycket bättre blef ej ställningen
härigenom, ty ett stillatigande med anledning- af kungörelsen innebär
ingalunda alltid ett medgifvande, utan förorsakas ofta, om ej oftast, af
Bill. till Tiiksd. Frot. 1890. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 10 Höft. 1

2

Motioner i Första Kammaren, N:o 35.''

obeslutsamhet och maklighet, likasom afgifvet yttrande och begäran deruti
af annan landtmätare än den föreslagna föranledt Konungens befallningshafvande
att förordna den landtmätare, för hvilken sålunda bland sökande
och förklarande delegare de fleste sig yttrat.

En delegares rätt i detta fall synes mig likväl vara lika stor som
en pluralitets, helst pluraliteten ej är samtlige delegares, utan endast sökandes
eller förklarandes. Om förr landtmätare för erhållande af förrättningar
sökt framkalla sökande dertill genom erbjudande af hvarjehanda
slag, oftast lindring för sökande i taxestadgadt arfvode, blef sådant bearbetande
af delegarne i skifteslaget efter beskrifna förändringen i kongl.
skiftesstadgan utsträckt till samtlige delegare och framkallade flere landtmätare,
som, täflande med hvarandra, erbjödo fördelaktiga vilkor. Lände
sådant till förmån för samtlige delegare, vore derom mindre att säga, men
fördelarne tillkomma i sjelfva verket ej andra än de delegare, som villigt
handla efter begäran. Detta allt måste verka skadligt på landtmätarnes
anseende likasom det kräftartadt besmittar karakteren. Andra olägenheter
häraf äro, att på åtskillige landtmätares händer samlas allt för mycket
arbete, ländande till tidsutdrägt med förrättningar, då deremot andre landtmätare
få gå sysslolöse.

Mig synes med anledning häraf, att 13 § i kongl. skiftesstadgan
borde än eu gång förändras och delegares rätt till erhållande af den landtmätare
de önska inskränkas till det fall, att delegarne gemensamt och enhälligt
förena sig om samma förrättningsman, vare sig genom sjelfva ansökningen
eller genom skriftligt förklarande med anledning af kungörelse.
Så skulle möjliga fördelar af att välja förrättningsman tillkomma samtlige
delegare, täflan om förrättningar emellan landtmätarne minskas, förrättningars
hopande på få händer aftaga, göromålen för landtmätarne jemnare
fördelas, handläggningstiden för förrättningar förkortas samt landtmätares
flit och skicklighet i tjensten komma honom till godo, likasom motsatsen
äfven iakttoges, vid den pröfning, som Konungens befallningshafvande på
grundligare sätt än förr måste verkställa vid landtmäteriförordnandens utfärdande.
En förändring af skiftesstadgan, sådan jag nu förordat, innebär
ock ett steg i den rigtning, som synes mig böra följas vid en förestående
behöflig omdaning af landtmätericorpsen.

På grund af ofvanstående får jag vördsammast föreslå följande förändrade
lydelse af 13 § i kongl. skiftesstadgan af den 9 november 1866:

Ansökning om förordnande för landtmätare att
verkställa laga skifte eller annan landtmäteriförrättning
skall inlemnas till Konungens befallningshafvande; och

3

Motioner i Första Kammaren, N:o 35.

bilägge sökande, då laga skifte är i fråga, en förteckning
på hemmanen i skifteslaget, deras natur och egare
samt de senares vistelseort. Sådant förordnande må ej
meddelas annan landtmätare än den, som, enligt hvad
särskild! är föreskrifvet, eger landtmäterigöromål på egen
hand förrätta. År viss landtmätare föreslagen, varde
han, der ej för särskildt fall är annorlunda stadgadt
eller laga hinder eljest möter, förordnad, så framt ansökningen
finnes vara undertecknad af alla dem, som förrättningen,
enligt tillgängliga upplysningar, kan angå.
Eljest må Konungens befallningshafvande genom kungörelse,
som uppläses från predikstolen i den eller de
socknar, hvarest skifteslaget är beläget, förelägga öfrige
vederbörande att inom viss kort tid inkomma med yttrande,
huru vida de förena sig med sökande i valet af
förrättningsman. Inkomma yttranden af samtlige öfrige
delegare utom sökande, att de äro nöjde med valet af
förrättningsman, gånge med förordnandet, som förut är
sagdt, men i annat fäll förordne Konungens befallningshafvande
så, som skäligt pröfvas.

Om remiss till lagutskottet anhålles vördsammast.

Stockholm den 27 januari 1890.

C. O. Widmavk.