Motioner i Första Kammaren, N:o 34 (Motion 1896:34 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 34.

N:0 34.

Af herr Nyström, Carl, angående skrifvelse till Konungen med
begäran om framläggande af förslag till ändring i
visst syfte af förordningen omgående inteckning i
fast egendom den 16 juni 1875.

I 9 § af kongl. förordningen angående lagfart å fång till fast egendom
den 16 juni 1875 stadgas, att den, som söker lagfart å gård eller
tomt i stad eller i köping eller annan dermed jemförlig ort, hvarest tomtindelning
såsom i stad finnes, och för hvilken Konungen förordnat sagda
§ skola gälla, är pligtig att visa, bland annat, i hvilket qvarter och vid
hvilka gator tomten är belägen. Till grund för denna från 1734 års lag
hemtade bestämmelse ligger tydligen den regel, att en tomt i stad eller
annat tätt bebygdt samhälle skall på någon sida gränsa intill gata. För
att denna regel må kunna under alla omständigheter upprätthållas, fordras,
att för mark, som ej uppfyller sagda grundvilkor, lagfart ej i dylika samhällen
beviljas, såvida marken ej på samma gång sammanlägges med en i
ofvan angifna legala mening sjelfständig tomt.

Den sålunda vid lagfart tänkta regel har emellertid icke erhållit något
uttryck i kongl. förordningen angående inteckning i fast egendom. Följden
häraf har i åtskilliga fall blifvit förvecklingar, som, derest tillfälle till
deras upprepande kommer att finnas, mycket lätt kunna blifva betänkliga
för fastighets krediten.

Så har inträffat, att två intill hvarandra liggande tomter ändrats på
det sätt, att ett vid gata ej beläget område frånstyckats den ena och sammanlagts
med den andra tomten, utan att någon ändring skett i afseende

Motioner i Första Kammaren, N:o 34.

å de inteckningar, för hvilka det frånstyckade området dessförinnan häftade
tillsammans med det återstående af den tomt, från hvilken afstyckningen
skett. Det afstyckade området har till och med särskildt intecknats, sedan
det ingått i den nya tomten. Att med ett dylikt förfarande inteckningshafvares
rätt på ett betänkligt sätt äfventyras, ligger för öppen dag. Om
någon af omförmälda tomter sedermera säljes efter utmätning eller på grund
af konkurs, kan i följd af det i 36 och 37 §§ af inteckningsförordningen
föreskrifna förfarande lätt inträffa, att omförmälda jordstycke med anledning
af de vid detsamma häftande gravationerna blir utbjudet särskildt. Den, som
då nödgas för att bevaka sin intecknade fordran inköpa jordstycket, kommer
derigenom helt och hållet i händerna på egarne till de tomter, med
hvilka hans förvärfvade mark måste sammanläggas för att fortfarande tillhöra
tomt, belägen vid gata, ett vilkor som, efter hvad förut omtalats, förutsatts
för lagfart.

Samma kollision uppstår vid det i stad eller annan ort, der stadsplan
gäller, ofta förekommande tillfälle, att mindre gaturemsor skola läggas till
tomter för att i enlighet med föreskriften i byggnadsstadgan för rikets städer
räta vidliggande gatulinie. Så som inteckningsförordningen tillämpats
åtminstone af några myndigheter, hafva de inteckningar, som före sammanläggningen
häftade vid tomten, ansetts efter sammanläggningen drabba, icke
hela den nya tomten, utan endast den del deraf, i hvilken de ursprungligen
beviljats, och intet hinder finnes följaktligen att meddela särskilda inteckningar
i den remsa, som för rätningen lagts till tomten. Det är uppenbart och
har för öfrigt af erfarenheten vitsordats, att en dylik inteckning kan i en
mindre nogräknad innehafvares hand användas för att tilltvinga sig oberättigade
förmåner af egare till eller innehafvare af inteckningar i den ursprungliga
tomten i det ganska vanliga fall, att denna tomt efter regleringen
blifvit alldeles afstängd från gata, ty i detta fall förefinnes såsom i det
ofvan omtalade fallet icke någon möjlighet att fullgöra ofvannämnda vid
lagfart stadgade åliggande.

Botemedlet mot det här omtalade missförhållandet ligger i omarbetning
af dit hörande ställen af inteckningsförordningen så, att äfven vid inteckningar
den fordran uppställes, att rättsinstitutet i stad och dermed jämförliga
samhällen ej tillämpas annat än på sådana jordstycken, som utgöra tomter
i legal mening eller, med andra ord, att inteckning ej må för de orter,
som afses i 9 § af lagfartsförordningen, meddelas annat än i en hel tomt
eller viss delegares andel deraf, och de bestämmelser i öfrigt lemnas, som må
finnas af nöden för att förekomma, att genom styckningar och samraanjBih.
till Riksd. Fröt. 1896. 1 Sand. 2 Afä. 1 Rand. 11 Haft. 2

Motioner i Första Kammaren, N:o 34.

slagningar af tomter sagda grundregels bestånd äfventyras. Ett sätt att
vinna sistnämnda mål kunde möjligen vara förbud att framdeles från intecknad
tomt afstycka något, innan det, som skall afstyckas, frigjorts från
inteckning, samt föreskrift, att område, som tillägges tomt efter sammanläggningen,
häftar lika med denna för de deri meddelade inteckningar. För
att undanrödja de hinder, som understundom kunna ställa sig i vägen för
omförmälda frigörande från inteckningar, skulle det kunna ifrågasättas, att,
i öfverensstämmelse med grunderna för gällande bestämmelser om expropriation
af intecknad fastighet, föreskrifter lemnades i syfte att så betrygga
inteckningshafvares rätt, att hans samtycke kunde undvaras, t. ex. genom
deposition i taka händer af den del af . hela inteckningssumman, som beräknas
belöpa på ifrågavarande tomtdel. De här antydda rättsgrundsatserna
kunna icke sägas vara främmande för det svenska rättssystemet, då kongl.
förordningen angående lagfart, inteckning och utmätning af jernväg m. m. stadgar
i 11 §, att jernväg endast må i sin helhet intecknas, och i''12 §, att,
om mark blifvit i föreskrifven ordning med jernväg förenad, denna mark
skall lika med jern vägen i öfrigt häfta för inteckning, som i jern vägen är
faststäld.

Då införande i inteckningsförordningen af ofvan omtalade ändringar
icke bör ske utan efter omsorgsfull pröfning, torde det lämpligaste sättet
att erhålla ett antagligt förslag härtill vara att hos Kongl. Maj:t begära
dess utarbetande och framläggande för Riksdagen.

På grund af det nu anförda föreslår jag vördsamt Riksdagen besluta

att hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till ändringar i kongl. förordningen angående inteckning
i fast egendom den 16 juni 1875 i syfte att afhjelpa
ofvan omtalade missförhållanden.

Anhålles om remiss till lagutskottet, hos hvilket det torde tillåtas mig
att framlägga handlingar, som visa behof vet af de ifrågasatta ändringarna.

Stockholm den 27 januari 1896.

Carl Nyström.