Motioner i Första Kammaren, N:o 34 (Motion 1895:34 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 34.

N:o 34.

r.'' • • *.. j.. '' • t -'' '' •, '' 1 i: '' ;.U; L Al :'' i . • ■ <... : jVf

Af herr TrefFenberg, angående godtgörelse till länsmannen C. G.
Svenonius för rnistad åklagareandel i förbrutet gods.

Under 1892 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren af herr
J. E. Wikstén, med hvilken herrar AT. Wallmark i Smedsbyn och L. O.
Karlsson instämde, eu motion, hvars innebörd af statsutskottet, till hvilket
motionen remitterades, i sitt deröfver afgifna utlåtande refereras på
följande sätt:

»Enligt hvad i motionen meddelas, hade på grund af kongl. förordningen
den 23 september 1887 länsmannen C. G. Svenonius den 13
och 14 mars 1890 verkstält beslag å ett parti trävaror, tillhöriga engelske
undersåten Edmund Giles Loder och upplagda vid dennes egendom
Törefors i Norrbottens län. Svenonius hade härefter väckt åtal
vid Neder-Kalix tingslags häradsrätt mot Loder, derför att denne, ehuru
utländing, i riket idkat handel utan att hafva derför i vederbörlig ordning
utverkat sig Kongl. Maj:ts tillstånd. Häradsrätten hade godkänt
åtalet och med stöd af §§ 18 och 31 i kongl. förordningen af den 18
juni 1864, såsom dessa lagrum lyda i ofvanberörda kongl. förordning
af den 23 september 1887, i utslag den 7 maj 1890 fält Loder till
böter och kostnadsersättningar, uppgående tillsammans till 573 kronor
73 öre, samt förklarat det beslagtagna virket förbrutet, och skulle af
dess värde, 331,267 kronor 5 öre, en tredjedel tillfalla kronan och två
tredjedelar åklagaren. Öfver detta utslag hade Loder visserligen anfört
besvär i Svea hofrätt, men sedermera återtagit desamma, och häradsrättens
utslag hade följaktligen vunnit laga kraft. Loder hade emelBih.
till Blind. Prot. 1831). 1 Band. 2 A/d. 1 Band. It! Haft. (Nät 34—33). 1

Motioner i Första Kammaren, N:o 34.

lertid vändt sig i nådeväg till Kongl. Maj:t med begäran, att den af
häradsrätten ådömda påföljden, att det beslagtagna varulagret vore förverkadt,
skulle af Kongl. Maj:t varda till alla delar upphäfdt. och efterskänkt.
Efter vederbörandes hörande hade Kongl. Maj:t med anledning
deraf den 26 juni 1890 förklarat, att de i beslag tagna varorna skulle
’anses icke vara förverkade’.

En af Svenonius sedermera gjord ansökan, att Kongl. Maj:t måtte
bereda honom ersättning till hela beloppet af hans andel i det beslagtagna
virkets värde eller till så stor del deraf, som Kongl. Maj:t kunde
finna skäligt, hade af Kongl. Maj:t genom beslut den 19 december 1890
blifvit lemnad utan afseende. Genom Kongl. Maj:ts omförmälda beslut
af den 26 juni 1890 hade till Loder återgifvits hela det i beslag tagna
trävarulagret och följaktligen äfven allmänna åklagarens genom häradsrättens
laga kraftvunna utslag tilldömda andel deraf.

»Då Kongl. Maj:t pröfvat nödigt företaga den vigtiga åtgärden att
till Loder efterskänka hela det i beslag tagna varulagret, borde man
enligt motionärens förmenande kunna antaga, att sådant skett i följd af
omständigheternas kraf och framför allt i statens intresse, men i så
fall borde det ju vara statens pligt att, åtminstone i någon mån, hålla
länsman Svenonius skadeslös för hans förlorade åklagareandel. Så vidt
motionären hade sig bekant och för öfrigt blifvit af handlingarna upplyst,
hade Svenonius troget fullgjort sina skyldigheter såsom allmän
åklagare beträffande omförmälda beslags- och åtalsåtgärder. Såväl
innehållet af häradsrättens utslag som den omständigheten, att deröfver
anförda besvär blifvit återtagna, syntes motionären äfven tala
för att Svenonius derutinnan lagligen förfarit. Med den omfattande
beslagsåtgärden och åtalets fullföljande vid domstol m. m. hade helt
säkert varit förenadt ett ganska drygt ansvar, ej så få obehag och icke
så litet arbete. Motionären ansåge alltså Svenonius åtminstone moraliskt
berättigad till något vederlag af staten för hans förlorade åklagareandel,
och vore det i sådant syfte som motionären derom hos Riksdagen
gjorde framställning, fullt förvissad, att en åtgärd från Riksdagens
sida i antydt syfte skulle uppmuntra till ökad pligtkänsla hos underordnade
tjenstemän. Enligt hvad motionären vidare anfört, saknades
måhända icke skäl för den meningen, att staten borde lemna Svenonius
vederlag, motsvarande hela den honom, enligt häradsrättens åberopade
utslag, tilldömda åklagareandel, som utgjorde 220,800 kronor 70 öre
(% af de i beslag tagna varornas värde 331,267 kronor 5 öre), men
med fäst afseende på summans mera ovanliga storlek, som åklagareandel,
ansåge sig motionären icke böra utsträcka anspråket derhän,

Motioner i Första Kammaren, N:o 34.

men förmenade, att. han åtminstone borde ersättas med Vin af sistnämnda
summa, utgörande 22,084 kronor 47 öre, eller i rundt tal 22,100 kronor.»

Vidare och jemte det utskottet i sitt utlåtande infört de lagrum,
hvarå omförmälda åtal och beslag grundats, eller kongl. förordningen
angående utvidgad näringsfrihet af den 18 juni 1864 med deri genom
kongl. förordningen den 23 september 1887 gjorda ändringar, meddelar
utskottet, till närmare belysning angående ärendet, att, enligt utskottet
tillhandahållna handlingar, Loder, som år 1889 erhållit Kongl. Maj:ts
tillstånd att ega och besitta Törefors bruk med underlydande 23 olika
hemman och hemmansdelar inom Neder-Kalix socken, i sitt svaromål
vid häradsrätten anfört att, då han och hans fader haft Kongl. Maj:ts
tillstånd att ega och besitta ifrågavarande fastigheter, så måste deraf
följa, att de äfven egde rätt att tillgodogöra sig dem på ett produktivt
sätt, således att begagna der befintliga sågar och sälja sina sågade trävaror.
För öfrigt hade virket hufvudsakligen utskeppats till främmande
land, och endast s. k. vrakbräder i obetydlig omfattning sålts å platsen.
Det lagrum, hvarå beslaget och åtalet grundades, vore enligt Loders
åsigt icke tillämpligt i föreliggande bill, utan afsåge allenast sådana varor,
som kringfördes i orterna för att der afyttras.

Såsom skål för sin ofvan omförmälda nådeansökan åberopade Loder
gällande traktater emellan England och Sverige af åren 1661 och 1826,
enligt hvilka engelska undersåtar i afseende å handel och sjöfart egde
åtnjuta samma behandlingssätt som svenske män, hvadan, om en förseelse
i förevarande fall verkligen förelåge, han ej borde straffas hårdare
än en svensk i dylikt fall skulle straffats, eller med böter. 1 allt fall
stode den ådömda egendomsförlusten af öfver 300,000 kronors värde
icke i något rimligt förhållande till förseelsen, som borde vara tillräckligt
försonad med de ådömda böterna.

Derefter, och sedan utskottet redogjort för behandlingen och utgången
af ett annat i domstolsväg fullföljdt och afdömdt mål, hvilket
synts utskottet hafva största likhet med det i herr Wiksténs motion
omförmälda mål, yttrar sig utskottet på följande sätt:

»Hvad nu det uti ifrågavarande motion framstälda förslag beträffar,
har utskottet, som föreställer sig-, att, derest länsmannen Svenonius
verkligen skulle ega rätt att åtnjuta ersättning för den mistade åklagareandelen
uti det ofvanberörda, i beslag tagna, af häradsrätten förverkadt
förklarade virket, honom borde tillerkännas full ersättning för hvad honom
i detta afseende frångått och ej, såsom motionären föreslagit, omkring
eu tiondedel deraf, velat framhålla, att, då Konungen i förevarande
fall — efter att hafva hört högsta domstolen, som yttrat, att ''med af -

Motioner i Första Kammaren, N:o 34.

seende å förekommande omständigheter i målet de i beslag tagna trävarorna
borde anses icke vara förverkade’ — ntöfvat sin grundlagsenliga
rätt att återgifva till kronan förverkadt gods, skäl icke förefinnes
att bevilja åklagaren godtgörelse för hvad honom sålunda på laglig väg
frånkänts. På grund häraf har utskottet, utan att vilja inlåta sig på
bedömandet, huruvida Svenonius, derest ifrågavarande mål i domstolsväg
fullföljts, skulle haft utsigt vinna fastställelse å det verkstälda beslaget,
ansett det af motionären föreslagna vederlag för den mistade
åklagareandelen icke böra honom tillmätas, helst en af Svenonius i enahanda
syfte hos Kongl. Maj:t gjord ansökan redan blifvit åt Kongl.
Maj:t afslagen. Utskottet får alltså hemställa,

att herr Wiksténs förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas."

Då statsutskottets utlåtande föredrogs i Andra Kammaren, bifölls,
efter omröstning med 98 röster mot 97, ett under öfverläggningen af
herr Olf Jonsson i Hof framstäldt yrkande, att ett ersättningsbelopp af
10,000 kronor skulle tillerkännas länsmannen Svenonius, hvaremot i
Första Kammaren, der enahanda yrkande gjordes af tvenne talare, statsutskottets
utlåtande utan omröstning segrade och jemväl vid den derpå
följande gemensamma voteringen bifölls med 222 emot 144 röster.

Emellertid synas mig åtskilliga omständigheter påkalla, att för Riksdagen
tillfälle beredes att revidera dess sålunda fattade beslut.

Hit räknar jag nemligen i främsta rummet ett förhållande, hvilket
vid motionens behandling vid 1892 års riksdag undgått både min
egen och förmodligen alla andras uppmärksamhet, men hvars uppdagande
dock synes mig vara af stor vigt, då jag vågar antaga såsom sannolikt
att, om sådant skett i rätt tid, Riksdagens beslut kommit att utfalla
på annat sätt än som blef fallet. Jag utgår nemligen härvid från den
förutsättning, hvars befogenhet knappast bör kunna bestridas, att i
förevarande fall benägenheten att, visserligen icke ur rättvisans synpunkt
— ty någon kränkning i sin rätt har länsman Svenonius icke i
målet lidit — men ur billighetens synpunkt bevilja honom någon godtgörelse
hos litet hvar i väsentlig mån måste påverkas af det omdöme,
man bildat sig om den af honom vidtagna beslagsåtgärdens laglighet.
Nu förekommer emellertid härvid, att högsta domstolens yttrande öfver
Loders nådeansökan blifvit af statsutskottet i dess utlåtande, naturligtvis
på god tro, men på ett för omdömet i nyssnämnda hänseende,
i synnerhet hos icke-jurister, i hög grad vilseledande sätt refereradt,
utan att under öfverläggningarna i kamrarne anmärkning deremot egt
rum och upplysning om rätta sammanhanget härutinnan meddelats.
Statsutskottet uppgifver nemligen, såsom här ofvan synes, att högsta

Motioner i Första Kammaren, N:o 34.

domstolen skulle hafva yttrat att, såsom orden lyda, »med afseende å
förekommande omständigheter i målet, de i beslag tagna trävarorna
borde anses icke vara förverkade». Då jag för några dagar sedan fick
anledning att närmare granska statsutskottets utlåtande, misstänkte jag
genast, att högsta domstolen icke kunnat yttra sig så oförsigtigt, utan
att här förelåg en missuppfattning af högsta domstolens yttrande, en
misstanke, hvars befogenhet också till fullo bekräftas af det officielt
bestyrkta transsumt af högsta domstolens protokoll för den 25 juni
1890, hvilket såsom bilaga åtföljer denna motion. Af denna handling
framgår nemligen, att högsta domstolen ingalunda gjort något uttalande
om beslagsåtgärdens laglighet, utan endast med afseende å omständigheterna
i målet tillstyrkt, att Kongl. Maj:t måtte af nåd förklara, att
de i beslag tagna trävarorna skulle anses icke vara förverkade. Ett
uttalande om beslagsåtgärdens laglighet eller olaglighet kunde icke heller
af högsta domstolen meddelas, då frågan derom icke i laga ordning
var understäld domstolens pröfning, utan högsta domstolen har endast
på grund af i målet förekomna omständigheter tillstyrkt, att Kong].
Maj:t måtte i målet använda sin grundlagsenliga benådningsrätt. Hvilka
omständigheter åter, som kunna hafva bestämt högsta domstolen att
tillstyrka nåd, har högsta domstolen icke angifvit, och tydligt är att,
om också de ordalag, med hvilka högsta domstolen formulerat sitt
yttrande, icke utesluta möjligheten att bland de af högsta domstolen
åsyftade omständigheter, på grund hvaraf domstolen tillstyrkt nåd,
äfven ingått den föreställning att, i händelse beslagsåtgärdens laglighet
blifvit. i besvärsväg understäld högsta domstolens pröfning, domstolen
skulle hafva underkänt beslaget, så kan högsta domstolen lika väl hafva
med sitt yttrande åsyftat flera andra omständigheter, såsom t. ex. —
och för att icke onödigtvis behöfva taga med i räkningen den förödmjukande
suppositionen, att äfven kännedomen om den bekanta bakom
eller vid sidan af Loders nådeansökan pågående diplomatiska aktionen
utöfvat något tryck på domstolen — det skriande missförhållandet
emellan den obetydliga förseelsen å ena sidan och den orimligt stränga
ansvarspåföljden å andra sidan, Loders främmande nationalitet och hans
deraf lätt förklarliga och ursägtliga obekantskap med vårt lands lagar,
den här tillämpade författningens oklarhet m. m.

Af hvad jag sålunda anfört torde framgå, att ur den nu framhållna
synpunkten, eller den verkliga inbörden af högsta domstolens yttrande
i nådefrågan, Riksdagen haft och fortfarande bär full handlingsfrihet
att bevilja någon godtgörelse åt länsmannen Svenonius, utan att Riks -

6 Motioner i Första Kammaren, N:o 34.

dagen dermed kan anses hafva i någon mån uttalat sig kränkande för
högsta domstolen.

Men det återstår att tillse, huruvida Riksdagen eger att för sig
taga i anspråk en sådan handlingsfrihet äfven ur en annan minst lika
vigtig synpunkt, eller det kraf, som vördnaden för Kongl. Maj:ts nådeutslag
ställer på Riksdagen; och detta desto hellre, som under öfverläggningen
i frågan inom Första Kammaren en högt aktad talare
sökte häfda den mening, att kammaren icke kunde bevilja den ifrågasatta
godtgörelsen till länsmannen Svenonius utan att i och med det
samma göra sig skyldig till ett klander af Kongl. Maj:ts benådningsutslag,
och jag derjemte har grundad anledning till det antagande, att
just detta uttalande, åt hvilket, med hänsyn till det håll, hvarifrån det
emanerade, med all rätt borde tillmätas stor betydelse, i väsentlig mån
bidrog till frågans utgång i kammaren. Den af mig åsyftade talarens
anförande i frågan återfinnes i Första Kammarens diskussionsprotokoll
för den 9 mars 1892 och har följande lydelse:

»Jag ber att få framhålla en synpunkt med afseende å den föreliggande
frågan, som hittills icke gjorts gällande i kammaren, men
hvilken enligt min uppfattning utgör den vigtigaste sidan deraf. De
talare, hvilka förordat ifrågavarande anslag, hafva alla betonat, att
yrkandet från deras sida icke grundar sig på den stränga rätten, utan
på billighet, men de hafva dervid förbisett, att en pröfning från billighetens
synpunkt redan egt rum. Detta skedde, då nådefrågan föredrogs
inför Kongl. Maj:t. Denna pröfning, hvilken icke, såsom en
talare förmodligen genom eu lapsus lingua? yttrade, kan betraktas
såsom en rättslig pröfning — tv nådefrågan afser icke rättsfrågan, och
hvad rätten i ett dylikt fall fordrar tillkännagifves genom den laga
kraftvunna domen — afser att utreda, huruvida sakens afgörande enligt
lag i det särskilda fallet strider mot de grundsatser, som från billighetens
synpunkt kunna göras gällande. I en sådan fråga inhemta!''
Kongl. Maj it såsom förberedande åtgärd högsta domstolens yttrande.
Och ■ då högsta domstolen, såsom i förevarande fallet, ansåg sig böra
tillstyrka bifall till nådeansökuiugen, ligger deri otvifvelaktigt ett uttalande,
att billigheten i detta fall fordrade straffets efterskänkande,
och att detta borde efterskänkas just så mycket som på grund af tillstyrkandet
egde rum. Ty, såsom kändt är, är det beroende på de särskilda
omständigheterna i hvarje särskilt mål, huruvida nåd tillstyrkes
så, att straffet helt och hållet bör efterskänkas, eller på det sätt, att
detta endast till någon del bör ega rum. Och lätt finner man exempel
derpå, att nåd tillstyrkes i ett fall på det sätt, att endast den staten

Motioner i Första Kammaren, N:o 34.

tillfallande andelen af böterna efterskänkes, under det i ett annat
fall — liksom i det nu föreliggande — nåd tillstyrkes med afseende å
såväl den staten som den åklagaren tillfallande andelen af böterna.
Långt ifrån att- det skulle strida mot nådens begrepp, att den i ett
särskildt fall omfattar äfven den del af en konfiskerad egendom, som
skulle tillfalla vare sig åklagaren eller någon enskild person, följer
detta af sjelfva begreppet nåd. För att icke inlåta mig på en vidlyftig
utredning i detta afseende, vill jag endast antyda, att en sådan
konseqvens följer deraf, att konfiskationen är en straffart.

Då i förevarande fall högsta domstolens utlåtande tillstyrkte nåd
i den omfattning, som beviljades, då föredraganden inför Kongl. Maj:t
i statsrådet, såsom jag förmodar, hyste samma åsigt — enär jag icke
sett statsrådsprotokollet i detta ärende, kan jag icke med visshet uttala
mig om föredragandens åsigter, men jag antager att de voro desamma
som de högsta domstolen uttalade — samt då Kongl. Maj:t
efter inhemtande af sina rådgifvares yttranden fattat sitt beslut i ämnet
och deri förklarat, att i detta speciella fall nåd skulle inträda icke
blott i afseende på den del, som skulle tillfalla staten, utan äfven beträffande
hvad som eljest skulle hafva tillfallit åklagaren, så har i
detta fall, i den ordning som lagen föreskrifver, pröfning af målet från
billighetens synpunkt skett och billighetens fordringar fått göra sig
gällande. Då nu i en reservation mot förevarande utskottsbetänkande
hemstälts, att Riksdagen skulle bevilja ett vederlag för den åklagaren
frångångna åklagareandelen, betyder detta, så vidt jag kan förstå,
ingenting annat, än att Riksdagen genom ett bifall dertill skulle säga,
att Kongl. Magt i detta fall icke tagit hänsyn till billighetens kraf,
och att Riksdagen sålunda skulle sätta sig till domare öfver Kongl.
Maj:t och uttala, att åklagarens andel här blifvit obehörigen i nådeväg
efterskänkt. Vill Första Kammaren göra ett sådant uttalande, skall
den bifalla motionen eller reservationen, men vill den icke detta, utan
att billighetens fordringar skola pröfvas på det sätt, att, i öfverensstämmelse
med hittills gällande ordning för nådemåls behandling,
Kongl. Maj:t efter vederbörande rådgifvares yttrande fattar beslut i
frågan, torde kammaren böra bifalla utskottets här gjorda hemställan.»

Den tankegång, som funnit sitt uttryck i ofvanstående anförande,
kan jag ingalunda biträda. Talaren har nemligen här sökt häfda den
uppfattning, att en pröfning från billighetens synpunkt redan egt rum, då
nådefrågan föredrogs inför Kongl. Maj:t. Detta är, efter min uppfattning,
så långt ifrån att vara öfverensstämmande med verkliga förhållandet,
att jag fast hellre påstår, att i det skick, målet förlåg, då nåde -

Motioner i Första Kammaren, N:o 34.

frågan hos Kongl. Maj:t afgjordes, Kongl. Maj:t icke ens kunde pröfva
frågan ur billighetens synpunkt i hela dess vidd, och detta af det enkla
skäl att Kongl. Maj.-t saknat fullständigt materiel för en ur denna synpunkt
allsidig pröfning af frågan. Möjlighet för en sådan pröfning
ur billighetens synpunkt, så vidt densamma kan och får hos Kongl. Maj:t
göra sig gällande, hade endast varit för handen, om beslagsmålet blifvit
slutdömdt i högsta domstolen, och åklagaren lemnats tillfälle att yttra
sig öfver Loders nådeansökan. Under målets behandling hos häradsrätten
hade ju åklagaren icke haft vare sig skyldighet eller rättighet
eller eget intresse att framhålla någon annan än den rent rättsliga
sidan af saken och således ingalunda alla de omständigheter, hvilka
kunde böra tagas i öfvervägande, om fråga uppstod om tillämpning af
Kongl. Maj:ts benådningssätt i större eller mindre utsträckning. Dertill
kommer — och detta vare sagdt, bland annat, till gendrifvande af den
invändning, som möjligen skulle kunna grundas på det kända förhållandet,
att Kongl. Maj:t icke funnit skäl att bifalla Svenonii först efter det
benådningsutslaget fallit gjorda ansökan om utbekommande af den honom
genom häradsrättens utslag tillerkända andel i de beslagtagna trävarornas
värde eller någon del deraf — att det naturligtvis finnes flera
billighetsskäl af sådan beskaffenhet, att de, såsom antingen blottade på
fullt nöjaktig bevisning eller till följd af deras grannlaga natur, hvarken
kunna eller ens böra med hopp om framgång framdragas inför Kongl.
Maj:t i offentliga handlingar, men deremot allt för väl kunna vara egnad e
att framhållas hos Riksdagen, som i de fall, då billighetskrafven icke
understödjas af fullständig bevisning i laglig mening, kan och får nöja
sig med sannolikhetsargument, hvilka, der äfven dessa icke lämpligen
böra offentligen framställas, kunna göras gällande i enskilda konfidentiella
meddelanden man och man emellan inom Riksdagen, som sålunda
i vida högre grad än Kongl. Maj:t har utrymme för sin pröfningsrätt
ur billighetens synpunkt i hela dess omfång.

Det synes mig alltså vara tydligt att Riksdagen, äfven ur den synpunkt,
från hvilken jag nu betraktat frågan, eger full handlingsfrihet
och således, om den vill, kan tilldela länsmannen Svenonius någon
godtgörelse för mistningen af den honom tilldömda åklagareandelen,
utan att Riksdagen genom ett sådant beslut kan anses hafva i minsta
mån uttalat något klander af Kongl. Maj:ts åtgörande i saken.

Frågan blir då den, om i förevarande fall verkligen några billighetsskäl
äro för handen, hvilka böra beveka Riksdagen att bevilja en
sådan godtgörelse. I detta hänseende kan jag inskränka mig till att
åberopa dels hvad herr Wikstén i sin motion vid 1892 års riksdag

Motioner i Första Kammaren, N:o 34.

anfört och dels hvad flere vid frågans behandling i Riksdagens begge
kamrar uppträdande talare anfört, hvartill ju äfven kunde läggas den
kända omständighet, att 1887 års förordning i den del deraf, på hvilken
beslagsåtgärden grundats, ansetts i tillämpningen hafva ledt till sådana
orimligheter, att ändring deraf numera af statsmagterna måst beslutas,
ty — säga hvad man vill — just den omständigheten att nyssnämnda
ändring ansetts erforderlig gifver stöd för det antagandet, att beslagsåtgärden
varit lagligen grundad och att såsom följd deraf häradsrättens
utslag skulle hafva blifvit faststäldt, derest åtalet kommit under pröfning
i högsta instans.

Hvad till sist angår sjelfva beloppet af den godtgörelse, som skäligen
bör länsman Svenonius tillgodokomma, så är det onekligen vanskligt
att härom framställa något förslag. Då Andra Kammaren vid 1892
års riksdag ansåg detta belopp böra bestämmas till 10,000 kronor, så
kunde häri måhända förefinnas anledning att äfven nu vidhålla samma
belopp, men, på det att icke summans storlek må verka afskräckande
på mången, som eljest kunde finna sig böjd för att bevilja Svenonius
någon godtgörelse, så vågar jag icke ifrågasätta, att denna godtgörelse
skulle utgå med högre belopp än hälften af den utaf Andra Kammaren
beviljade summan, eller 5,000 kronor.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte besluta att till länsmannen i
Nedre Kalix distrikt C. G. Svenonius bevilja såsom
godtgörelse för den honom frångångna åklagareandel
— utgörande enligt Nedre-Kalix häradsrätts utslag
den 7 maj 1890 i mål emellan honom och Edmund
Giles Loder 220,844 kronor 70 öre — ett belopp af
5,000 kronor, att till Svenonius utbetalas på tid och
sätt, som statsutskottet, dit denna min motion torde
remitteras, finner lämpligt föreslå.

Stockholm den 26 januari 1895.

Curry Treffenberg.

flik. till Eiksd. Prof. 1895. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 13 Haft.

Motioner i Första Kammaren, N:o 34.

Bilaga.

Transsumt af protokollet öfver justitieärenden, hållet uti
Kanal. Mai:ts högsta domstol onsdaqen den 25
juni 1890.

Närvarande:

Justitieråden: Svedelius,

Hernmarck,

Wedberg,

Norberg,

Lilienberg,

Hammarskjöld,

Westman.

Revisionssekreteraren Thollander föredrog i underdånighet:

l:o.

6:o.

Den af egaren af Törefors sågverk i Neder-Kalix socken, storbritanniske
undersåten Edmund Giles Loder i underdånighet gjorda ansökning
att, sedan Neder-Kalix tingslags häradsrätt på åtal af länsmannen
C. G. Svenonius genom utslag den 7 maj 1890, som vunnit laga kraft,
dömt sökanden till böter för det han utan särskildt tillstånd af Kongl.
Maj:t här i riket idkat handel med bearbetade trävaror samt förklarat
af Svenonius vid Törefors i beslag tagne fyratusen tvåhundra sjuttiotre
standards sågadt virke och ett tusen trehundra elfva standards splitved
förverkade, med bestämmelse att af böterna och af värdet af det förverkade
godset en tredjedel skulle tillfalla Kongl. Maj:t och kronan och,

Motioner i Första Kammaren, N:o 34.

två tredjedelar åklagaren, Kongl. Maj:t täcktes af gunst och nåd upphäfva
och efterskänka den af häradsrätten stadgade påföljden, att det
beslagtagna trävarulagret skulle vara förverkadt.

Med afseende å omständigheterna i målet tillstyrkte högsta dom''-''
stolen, att Kongl. Maj:t måtte af nåd förklara, att ifrågavarande i beslag
tagna trävaror skulle anses icke vara förverkade.

Anmäles.

Detta beslut justerades genast.

7:o.

In fidem

G. von Prinzencreutz.

Rätteligen transsumeradt och afskrifvet från högsta domstolens
härstädes förvarade protokoll betygar, Stockholm och kongl. justitierevisions
expeditionen den. 17 januari 1895.

Ex officio

Lars Hasselgren.

(K. Maj:ts justitie-revisionsexpeditions
stämpel.)

Likheten med originalet intyga:

r f •

A. G. Högbom. Hildur Bexelius.

Fil. D:r.