Motioner i Första Kammaren, N:o 33

Motion 1896:33 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 33.

o

N:o 33.

Af herr Tamm, Hugo, angående skrifvelse till Konungen med begäran
om framläggande af förslag till ändrad lagstiftning
i syfte att bereda hypoteksföre7iing trygghet mot minskning
af dess rätt enligt intecknad skuldförbindelse
vid exekutiv försäljning af fastighet.

V

Enligt hvad i utsökningslagen finnes stadgadt, gäller såsom regel, att
köpare af exekutivt försåld fastighet är skyldig att å viss stadgad tid efter
auktionen gälda hela köpeskillingen för att af auktionsförrättaren mellan
fordringsegarne fördelas. Häraf följer, att den, som för fordran har inteckning
i exekutivt försåld fastighet, nödgas att ur köpeskillingen för
fastigheten taga liqvid för sin fordran, äfven om denna icke är till betalning
förfallen, utan enligt förskrifningen bort, såsom förhållandet är med
flertalet af de utaf liypoteksföreningarna utgifna lånen, gäldas medelst amortering
under en längre följd af år. Att detta under tider, då räntan är i
fallande, så att de efter exekutiv försäljning influtna medlen icke kunna
placeras till samma ränta som förut, för fordringsegaren medför förlust, är
ju uppenbart; och hvad särskildt hypoteksföreningarna angår, gestaltar sig
förhållandet så, att ju längre tid som vid liqviden återstår, till dess lånet
kontraktsenligt bort vara amorteradt, desto större blir förlusten. Äfven om
denna någon gång varit känbar nog, har man dock, så länge exekutiva försäljningar
icke förekommo i andra fall, än der de föranleddes af fastighetsegarnes
obestånd, med resignation fogat sig i hvad som ej kunnat undvikas.
Helt annat blir förhållandet, då, såsom under de senare åren upprepade
gånger skett, dylika försäljningar af mindre'' samvetsgranna fastighetsegare
i god ekonomisk ställning framkallas genom tillställningar, hvilka af all -

6

Motioner i Första Kammaren, N:o 33.

manna rättsmedvetandet stämplas såsom svek, men det oaktadt äro oåtkomliga
för lagens straffande arm. Härom yttrar bankinspektören i den af honom
den 31 december 1894 afgifna berättelse angående granskning af allmänna
bypoteksbankens förvaltning och räkenskaper, på tal om huruvida
bankens tillgångar försloge till gäldande af de balanserade kapitalrabatterna,
följande:

»Den enda grundade anledningen till farhåga för kapitalrabatternas betäckande
torde ligga deri, att hypoteksföreningarna kunna blifva urståndsätta
att fullgöra sina förbindelser till banken derigenom, att de aftal, de
träffat med sina låntagare, brytas, innan de gått till ända. Detta kan, såsom
bekant, enligt gällande lagstiftning ske genom exekutiva försäljningar.
Så länge dessa försäljningar inskränkas till dem, som orsakas af verkligt
obestånd, kunna icke förlusterna antagas blifva så stora, att de hota vederbörande
liypoteksföreningars solvens. Betänkligare blir saken, då man vet,
huruledes fullt solventa gäldenärer ofta icke draga i betänkande att genom
svekliga tillställningar, såsom fingerade lagsökningar m. m., framkalla exekutiva
försäljningar, för att sålunda blifva qvitt obeqväma lånekontrakt. I vissa landsändar
lära sådana knep öppet omtalas, utan att den fintlige arrangörens anseende
derigenom lider men. Emellertid kan man väl antaga, att rättsmedvetandet
ännu i regeln är så vaket, att slikt tillvägagående icke vinner allt för stor
utsträckning. Men på senaste tiden lärer man hafva börjat begagna en annan metod,
som tillåter gäldenären att helt passivt afvakta den önskade katastrofen,
exekutiv auktion. Han underlåter helt enkelt att betala förfallna annuiteter.
Slutligen måste naturligtvis hypoteksföreningen lagsöka, fastigheten säljes
exekutivt, hypotekslånet inbetalas med det så kallade återstående kapitalbeloppet,
och, så vidt jag kan finna, går detta lika väl för sig, om egaren
sjelf återropar sin fastighet. En sådan affär skall i många fall löna sig
och synes utan svårighet kunna bringas till stånd, åtminstone i de talrika
fall, der egaren icke står i personligt betalningsansvar för bypotekslån.
Särskildt i dessa billiga penningetider, då frestelsen för våra af ekonomiska
bekymmer tryckta jordbrukare att göra sig qvitt de dyra hvpotekslånen
onekligen är stor, finnes i nämnda hänseende en fara, som icke bör ringaktas,
för våra hypoteksföreningar och dermed ock för hypoteksbanken. Det
vore synnerligen önskvärdt, om denna fara kunde genom förändrad lagstiftning
undanrödjas.»

I det utlåtande, sammansatta stats- och bankoutskottet vid 1895 års
riksdag afgaf i anledning af väckta motioner dels om upphörande af allmänna
hypoteksbanken och inrättande af en ny hypoteksinstitut under sta -

Motioner i Första Kammaren, N:o 55. 7

tens förvaltning och garanti, dels om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
utredning af möjligheten och sättet för inbetalning i förtid af äldre lån
från hypoteksförening eller nedsättning af räntan derå, utan betungande
vilkor för låntagaren, • har utskottet jemväl uttalat sig angående nu ifrågavarande
angelägenhet, i det utskottet, efter att hafva utlåtit sig angående
berörda motioner, yttrar som följer:

»Ehuru utskottet sålunda ansett föreliggande motioner icke böra föranleda
någon åtgärd från Riksdagens sida, har utskottet likväl ej velat
underlåta att fästa uppmärksamheten på ett förhållande, som utan gensägelse
kan innebära en viss fara för att delegare i hypoteksföreningar kunna nödgas
till ganska känbara utgifter utöfver dem, som betingas af ränta och
amortering å deras lån. Utskottet syftar härmed på det allmänt kända, af
bankinspektören i hans berättelse påpekade och närmare utvecklade sakförhållandet,
att gällande lagstiftning lemnar delegare i hypoteksförening tillfälle
att frigöra sin egendom från hypotekslån, hvilket frigörande emellertid
sker på öfriga låntagares i föreningen bekostnad, i det att ansvaret för
derigenom för föreningen uppkommande ränteförlust lägges på dessa. Denna
fara har visserligen hittills icke uppträdt synnerligen hotande, men då den
onekligen förefinnes, har utskottet här velat uttala önskvärdheten af en sådan
ändring i lag, att densamma för framtiden varder undanröjd.»

I anledning häraf och då blotta misstanken, att hypoteksföreningarna
skulle kunna komma i den ställning, att de icke kunde fullgöra sina förbindelser
till hypoteksbanken, otvifvelaktigt komme att tillskynda landets
kredit oberäknelig skada, samt frågan sålunda ytterst gäller ett statsintresse af
den allra största vigt och betydelse, tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan förändrad lagstiftning
uti ifrågavarande ämne, att vid exekutiv försäljning
af fastighet, intecknad till säkerhet för skuldförbindelsetill
hypoteksförening, föreningens rätt och säkerhet
enligt den intecknade förbindelsen varder bibehållen.

Stockholm den 28 januari 1896.

Hugo Tamm.