Motioner i Första Kammaren, N:o 33 (Motion 1890:33 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 33.

N:o 33.

Af herr AlldcrSSOIl, O US t af, om ändring af 6 § i förordningen
angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i
enrum den 21 december 1857, m. m.

Att hela vår lagstiftning bör hvila på grundprincipen: likhet inför
lagen är en fordran som gjort sig gällande i det allmänna folkmedvetandet.
Der någon lag eller förordning finnes, som icke motsvarar
denna fordran, är den icke god och bör derför ändras.

En förordning hvarpå min uppmärksamhet särskildt blifvit fästad
är Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 21 december 1857 angående
straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum.

I § 6 af nämda förordning medgifves fånge rätt, dels att »förskaffa
sig bättre underhåll eller större beqvämlighet, än i fängelset allmänneligen
bestås», dels att »fånge, som ej till arbete dömd är, vare
berättigad att med tjenligt arbete sig sysselsätta, om han sjelf sådant
sig förskaffar». Att icke alla fångar kunna komma i åtnjutande af först
nämnda förmåner ligger i öppen dag. Den fattige fången måste nöja
sig med fängelsekost, då den icke kan lefva kräslig!, och straffet klöfver
i så fall för den förstnämnde långt hårdare än för den sistnämnde.

Den i paragrafens sista moment medgifna eftergift synes icke
heller vara öfverensstämmande med den i straffrätten antagna grundsats,
att brottsling som blifvit dömd sin frihet förlustig skall, åtminstone
under den tid han i fängelset förvaras, göras oskadlig för samhället.

Om nu, såsom på senare tiden allt oftare inträffat, tidningsutgifvare
eller andra kränka den svenska folket tillförsäkrade tryckfrihet
på sådant sätt, att rättskränkningen föranleder frihetsstraff, så borde väl
samhället, under den tid, den brottslige är beröfvad friheten, vara för -

Motioner i Första Kammaren, N:o 33.

skonadt från det skadliga inflytande, ett brott af omförmälda beskaffenhet
åstadkommer. Det ifrågavarande stadgandet tillintetgör det ändamål,
som med straffet åsyftas, om den, som för brott mot tryckfriheten
gjort sig skyldig till frihetsstraff, tillätes att jemväl från fängelset sprida,
bland allmänheten, sina samhällsupplösande läror. Visserligen stadgas
i ofvannämda förordning att fängelsets styresman eger tillse, att den
fången medgifna rätt att sysselsätta sig med sjelfvaldt arbete icke må
till brottsliga företag missbrukas. Men denna föreskrift har visat sig
icke utgöra ett tillräckligt korrektiv mot de för samhället vådliga olägenheter,
jag jemväl med min motion önskar få undanröjda. Man kan
ju icke heller fordra att fängelsernas styresmän i alla förekommande
fall skola kunna bedöma hvad som kan hänföras till brottsliga företag.
Meningarna härom äro ju föröfrigt mycket olika. Hvad den ene
anser för brottsligt kan en annan anse vara för samhället gagnande
och tvärt om.

Sedan genom kongl. förordningen den 16 maj 1884 de särskilda
friheter som i 1857 års förordning medgifvits dem, som blifvit dömda
till enkelt fängelse, numera borttagits för dem, som undergå fängelsestraff,
hvartill ådömda böter förvandlats, synes mig äfven från moralisk
synpunkt omförmälda friheter böra inskränkas eller borttagas för dem,
som blifvit ådömda urbota bestraffning, enär den, som skall umgälla den
lindrigare straffarten böter, eljest blifver i fängelset hårdare behandlad
än den, som gjort sig saker till eu svårare straffart.

På grund af hvad jag ofvan haft äran anföra får jag vördsamt
yrka,

att Riksdagen ville för sin del besluta att hvad
som i kongl. förordningen den 21 december 1857 stadgas:
»Vill och kan han (fånge) förskaffa sig bättre
underhåll eller större beqvämlighet, än i fängelset allmänneligen
bestås; vare det tillåtet, såvidt ordningen
eller säkerheten inom fängelset derigenom ej störes»
och »Fånge, som ej till arbete dömd är, vare berättigad
att med tjenlig! arbete sig sysselsätta, om han
sjelf sådant sig förskaffar; egande dock fängelsets
styresman tillse att denna rätt ej till brottsliga företag
missbrukas», måtte ur förordningen uteslutas; samt
att i kongl. förordningen den 16 maj 1884 företages
den ändring som i anledning häraf kan blifva erforderlig,
hvarjemte jag anhåller att lagutskottet, hvar -

Motioner i Första Kammaren, N:o 34

till jag förmodar denna min motion blifver remitterad,
måtte, om mitt förslag icke i allo godkännes, på det
sätt formulera stadgandet om den föreslagna lagförändringen,
att de af mig antydda syftemål vinnas.

Stockholm den 27 januari 1890.

G• Andersson.

N:o 34.

Af herr Korg, med förslag till ändring af giftermålsbalken i
vissa delar.

Gentemot de sträfvanden till familjebandens upplösning och den
kristna moralens undergräfvande, som i våra dagar med allt större
styrka framträda, är det af nöden, att alla vänner af en rätt fattad
sedlighet enigt samverka genom åtgärder, som afse att stärka den på
ett fast äktenskap grundade familjen och bereda rum för en högre och
renare uppfattning af denna för samhällets bestånd så högvigtiga institution.

I detta afseende lemnar den moderna lagstiftningen äfven i Sverge
rum för en väsentlig anmärkning. Enligt svensk lag (giftermålsbalken
kap. 1, § 6) gifves nemligen rätt åt qvinna att träda i gifte redan då
hon fylt femton år. Det inses lätt och styrkes dessutom af all erfarenhet,
att en qvinna vid så tidig ålder blott i ytterst sällsynta fall
kan vara vuxen att uppbära eller ens medveten om de pligter och det