Motioner i Första Kammaren, N:o 31

Motion 1897:31 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 31.

1

IT:© 81.

Af herr 1/6111011, om utarbetande af förslag till förändring
af strafflagen i vissa delar.

Under de senare åren hafva i synnerhet från några af rikets större
städer samt åtskilliga delar af landsorten upprepade klagomål försports
deröfver, att frids- och misshandelsbrotten i betänklig mån ökats samt att
rättssäkerheten kränkts, särskildt genom den tygellöshet, som åtskilliga
minderåriga och unga personer (i de större städerna benämnda »ligapojkar»)
låtit komma sig till last.

Då befogenheten af dessa klagomål torde vara temligen allmänt
känd och erkänd, torde det vara skäl för lagstiftaren att tillse, huruvida
icke åtgärder kunna vidtagas, hvarigenom de öfverklagade missförhållandena
kunna, om än icke i allo förekoinmas, så dock i någon väsentlig
grad stäckas.

Enligt mitt förmenande är grundorsaken till de öfverhandtagande
våldsbrotten att söka i den dåliga uppfostran, som tyvärr i så många
hem kommer ungdomen till del.

Från social synpunkt kunde det således ifrågasättas, huruvida icke
staten eller kommunen skulle hafva rättighet och alltså jemväl skyldighet
att från de dåliga hemmen rycka barnen samt att, på det allmännas
bekostnad, bereda dem ett godt hem och eu god uppfostran genom att
utackordera dem hos välkända personer, helst på landsbygden. Detta är
Bill. till Riksd. Prof. 1897. 1 Samt. 2 Afd. I Band. It Höft. {Kris 31-33.) 1

2 Motioner i Första Kammaren, N:o 31.

dock en fråga af så genomgripande omfattning, att det icke kan förväntas,
att den snart skall kunna erhålla sin lösning.

Enär alltså ännu långa tider torde komma att förgå, innan samhället
kan angripa det onda vid sjelfva roten, torde man böra eftersöka
huruvida icke dessförinnan medel kunna finnas, hvarigenom det öfverklagade
onda kan åtminstone i någon mån afhjelpas.

Ett bland sådana medel tror jag, för min del åtminstone, att man
skall finna i en skärpning af straffen för brott mot person och den personliga
friheten.

Det är ett egendomligt och af folkens naturel lätt förklarligt drag
saväl i den skandinaviska som i den germaniska lagstiftningen, att man i
allmänhet mycket strängare bestraffat brott mot egendom (hvilka ansetts
vanärande) än brott mot person. Följderna häraf visa sig ock ännu i
vår gällande strafflag, enligt hvilken våldsgerningar, som icke medföra
lifvets förlust eller ständigvarande men, beläggas med straff, som äro
mycket mildare än de, som den allt mer och mer vaknande uppfattningen
om rättsskydd för den personliga friheten anser böra tillämpas.
Det torde alltså vara på tiden att försätta strafflagen i ett skick, som,
mera exakt än nu är händelsen, motsvarar den moderna uppfattningen
om samhällets skyldighet att, så långt möjligt är, skydda individen mot
personliga våldsgerningar. Jag vet visserligen att en, enligt min åsigt,
pjunkig filantropi skall finna hvarje straffskärpning vara grym, men å
andra sidan anser jag, att det är vida grymmare af samhället att lemna
den laglydige och fridfulle medborgaren otillräckligt rättsskydd, än att
liårdt bestraffa en brottsling, som — låt vara ock af okynne — lederar
den personliga rättssäkerheten.

Hvad jag åsyftar är alltså, att straffhotet skall blifva mera verksamt
än nu är förhållandet samt att det afskräckande elementet i straffet
skall komma till mera gällande kraft. Så sker ej nu genom det alltför
utsträckta användandet af kortvariga fängelsestraff samt genom bötesstraff,
hvilka i de flesta fall förvandlas till korta frihetsstraff.

Derom torde nemligen alla kriminalister, såväl inom som utom landet,
numera vara ense, att det icke finnes något mindre effektivt straff,
än det kortvariga fängelsestraffet. Det afskrämmer nemligen icke brottslingen,
men är, å andra sidan, betungande och kostbart för staten.

Den stora omtvistade frågan är dock: »hvilken straffart bör man
sätta i stället för de kortvariga fängelsestraffen?» För min del vågar jag
besvara denna fråga sålunda: »beträffande särskildt vissa brott mot per -

Motioner i Första Kammaren, N:o 31.

o

O

sou, bör för äldre brottslingar och vid återfall straffet af enkelt fängelse
utbytas mot straffarbete samt för minderåriga och yngre brottslingar
straffet af enkelt fängelse skärpas genom användande jemväl af affWdiva
eller kroppsstraff.

Sant är visserligen att, ehuru såväl från konservativt som jemväl
och i synnerhet från radikalt håll vid de under de senare åren hållna
internationella krimiualistkongresserna många röster höjts för återinförande
af kroppsstraff, pluraliteten, hvilken liksom förslagsställarne varit ense
om den fullständiga olämpligheten af de kortvariga fängelsestraffen, likväl
hesiterat att införa kroppsstraff såsom särskild straffart. Vidare är ock
att märka, att de komitéer, som utarbetat de nyaste europeiska strafflagsförshmen,
nemligen det norska och det schweiziska, icke ansett sig böra
föreslå kroppsstraff såsom särskild straffart.

Men häremot torde å andra sidan kunna erinras:
att man i hvarje särskilt land torde böra beakta, hvilket slag af
brott, som under en viss tid är förherrskande samt hvilken straffart, som
kan anses vara mest effektiv för att hämma brottsligheten;

att man, med tillämpning häraf, för några tiotal af år sedan i England
och särskildt i London, der brotten mot person genom de s. k.
stryparne (»garrotters») nådde en oerhörd freqvens, lyckades — sedan man
åvägabragt och mot fridsstörarne tillämpat en parlamentsakt, hvarigenom
kroppsstraff återinfördes — i väsentlig mån förminska antalet af våldsbrott;

att flera europeiska strafflagar (t. ex. den italienska, den österrikiska
in. fl.) hvilka visserligen icke i allmänhet medgifva kroppsstraff i form
af aga, prygel eller dylikt, likväl stadga kroppsstraff (såsom t. ex. lifstidsfängelse
i bojor, svält m. in. dylikt), hvilka äro vida grymmare än lämplig
aga, tilldelad minderåriga eller unga förbrytare;

att från psykologisk synpunkt det torde vara uppenbart — hvad
som ock bekräftats af många erfarna kriminalister och polismän — att
unga förbrytare mycket mera än nu är förhållandet skulle afhålla sig att
öfva våldsgerningar mot person, om de visste, att till straff för det lidande
de beredt andra, de å sin sida skulle vara nödgade att underkasta
sig lämpligt kroppsligt lidande, hvilket de ovilkorligen mera frukta än
det enkla fängelset, som under vanliga förhållanden för dem ej utgör
något afskräckningsmedel; samt

att i vår nu gällande lagstiftning medgifvcs, dels att aga må för straffbar
gerning tilldelas barn, innan det fylt 15 år (strafflag 15 kap. 1 §),
och för visst slag af förseelse öfvermage (jordabalken 1 3 kap. 2 §) samt

“* Motioner i Första Kammaren, N:o 31.

dels att tjenstehjon af mankön under 18 år och af qvinkön under 1(5 år
må af husbonde med måttlig husaga tillrättavisas (legostadga 5 §).

hvad jag här anfört, framgår, att jag tillhör dem, som anse att
i lagen må åt domaren inrymmas vidgad myndighet a,tt kunna ådöma aga.

Härjemte har jag den åsigt, att, med hänsyn till den brådmogenhet,
som utmärker många vanvårdade barn, särskildt i de större städerna, och
hvarom poliskamrarnes och domstolarnes annaler förete så många vitnesbörd,
det skulle vara lämpligt att med hänsyn till vissa brott (fridsoch
våldsbrott, stöldbrotten, skadegörelse med mera dylikt), äfven der
brottet icke är af den svåra beskaffenhet, som omförmäles i 5 kap. 2 §
strafflagen, den kriminella myndighetsåldern borde, i enlighet med hvad
som stadgas i flera andra länders strafflagstiftning, sänkas under 15 år, så
att brott, begångna af barn som fylt 14 år, skulle kunna bestraffas jemväl
annorledes än med aga.

Hvad härefter beträffar exeqverandet af den aga, som, enligt strafflagen
ådömes minderårige, torde det vara allmänt kändt, att sådant endast
i ytterst fa fall förekommer. I 5 kap. 1 § strafflagen föreskrifves, att
gerning, som eljest straffbar år, vare, utom i de fall, som i 2 § sägs,
strafflös, om den begås af barn, innan det fylt 15 år, men att domstol
dock eger förordna att barnet af föräldrar eller annan, under hvars vård
och lydnad det star, skall med aga kunna hemma i huset rättas. Då nu
erfarenheten visat, att föräldrar tyvärr ofta uppmanat eller förledt sina
barn till brott, är det ju uppenbart, att, enär ingen kontroll finnes deröfver^
att barnet verkligen erhaller lämplig aga, det som oftast går fritt
derifrån. I äldre lag föreskrefs, att barnet skulle näpsas i kronobejents
närvaro; men ett dylikt tillvägagående anses numera stå i strid mot gällande
lag, hvilket särskildt visas af ett Ivongl. Maj:ts utslag den 14 december
1875, genom hvilket — sedan en rådstufvurätt på åtal af stadsfiskal
H. dömt minderåriga personer att agas och i sammanhang dermed
föreskrifvit, att H. dervid borde närvara och tillse att agan i vederbörlig
ordning barnen tilldelades — rådstufvurätten förklarats sakna befogenhet
att, pa sätt som skett, meddela sagda föreskrift.

Pa grund af nu anmärkta förhållanden, synes det vara lämpligt att
återupplifva den äldre lagens stadgande, det ådömd näpst af barn skall
verkställas i närvaro af någon krono- eller polisbetjent.

Motioner i Första Kammaren, N:o 31. •>

Hvad jag i denna motion andragit, torde tvifvelsutan af mången
komma att anses såsom en yttring af inhumanitet; men då, på sätt förut
erinradt är, jag för min del anser, att den sanna humaniteten kräfver,
icke en verklig eftergift för brottslingen, utan ett så starkt skydd som
möjligt för den laglydige och fridsälskande medborgaren, kan jag icke
böja mig för en sådan åsigt och har derför icke tvekat att — ehuru jag
väl vet att, äfven bland dem, som i princip dela min mening, olika tankar
kunna råda om lämpligheten af de botemedel, som jag föreslagit —
bringa på tal en strafflagstiftningsfråga, hvarå, icke minst i vårt fosterland,
den allmänna uppmärksamheten är fäst.

På grund af hvad sålunda andragits, tillåter jag mig att vördsamt
föreslå,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om utarbetande och framläggande till Riksdagens
pröfning och godkännande af förslag till ändringar i
nu gällande strafflag, innefattande:

a) sådan skärpning af nu stadgade bötes- och fängelsestraff
för vissa uti 10, 11 och 14 kapitlen strafflagen
omförmälda brott mot offentlig myndighet, personlig
frihet och personlig säkerhet, att i svårare fall
samt vid iteration jemväl straffarbete må kunna ådömas
den brottslige;

b) införande af kroppsstraff'' (aga eller dylikt) såsom
särskild straffart för minderåriga och unga förbrytare
;

c) föreskrift att aga eller annat kroppsstraff skall
exeqveras under lämplig offentlig kontroll; samt

d) stadgande derom, att barn öfver fjorton år
kunna vara straffbara, om än i lindrig grad, då de
föröfva, förutom de i 5 kap. 2 § strafflagen omförmälda
gerningar, andra icke så grofva brott, som till exempel
frids- och våldsbrott, stöld brott samt skadegörelse å
egendom.

Stockholm den 20 januari 1807.

Philip Le man.