Motioner i Första Kammaren, N:o 30 (Motion 1896:30 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 30.

N:o 30.

Af herr Treffeilfoerg, om meddelande af föreskrifter i syfte
att vid slagt af husdjur minsta möjliga lidande måtte
tillfogas djuren.

Vid sistlidne riksdag väcktes af mig en motion af följande lydelse:

»Efter uppmaning af Svenska allmänna djurskyddsföreningen,
Svenska allmänna qvinnoföreningen till djurens skydd och de flesta i
skilda delar af landet bildade djurskyddsföreningar tillät jag mig att uti
en vid förra riksdagen väckt motion föreslå:

att Riksdagen måtte till Kong!. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse
med begäran, att Kongl. Maj:t ville taga i nådigt öfvervägande om och
till hvilken utsträckning lagbestämmelser må kunna meddelas i syfte att
vid slagt af husdjur minsta möjliga lidande medelst föregående bedöfning
eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogas djuren.

Denna motion, som remitterades till förberedande behandling af
lagutskottet, afstyrktes af utskottet samt afslogs jemväl af Riksdagens
begge kamrar, i den Första dock efter omröstning med endast en rösts
majoritet, men i den Andra utan omröstning.

Öfverläggningen i frågan har på mig gjort det intryck, att anledningen
till det motstånd, som sålunda mötte motionen, väsentligen är
att söka i tvenne hvarandra motgående hufvudströmningar i de begge
kamrarne.

Jag hade nemligen, såsom äfven af en talare i Andra Kammaren
särskild! betonades, i motiveringen till motionen förutsatt tvenne alternativ:
antingen att Kongl. Maj:t skulle kunna sjelf i kraft af sin ekonomiska
lagstiftningsrätt utfärda lagbestämmelser, eller ock för Riksdagen
i den ordning, som för stiftande af kriminallag är stadgad, framlägga
förslag till lagbestämmelser i motionens syfte, och sjelfva klämmen både
jag affattat så, att utrymme der lemnats för Riksdagen att använda bvil -

Motioner i Första Kammaren, N:o 30.

ketdera af dessa alternativ, som Riksdagen kunde finna för godt. Emellertid
och oaktadt jag sålunda anvisat tvenne skilda utvägar för frågans
lösning, synes endast det senare alternativet företrädesvis hafva ådragit
sig uppmärksamhet, i det att man inom Första Kammaren, i likhet med
lagutskottet, tyckes hafva ansett olämpligt att i strafflagen införa nya
bestämmelser i motionens syfte, under det att man åter inom Andra
Kammaren ansåg detta syfte just på kriminallagstiftningens väg böra
uppnås, hvadan också flere talare inom sistnämnda kammare understödde
ett af herr Hedin derstädes framstäldt yrkande, att kammaren för sin del
måtte besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t »måtte låta
utreda om och hvilka lagbestämmelser böra föreskrifvas i syfte att vid slagt
af husdjur minsta möjliga lidande dem tillfogas samt för Riksdagen framlägga
det förslag i ämnet, hvartill utredningen kunde föranleda.»

Utom det nyss antydda formella skälet för motionens afstyrkande
anförde lagutskottet i öfrigt endast det argumentet emot motionen, att,
enligt utskottets förmenande, »motionens syfte säkrare än genom nya
lagbestämmelser skulle vinna på öfvertygelsens och upplysningens väg»,
— en åsigt, som dock icke torde hafva i nämnvärd mån inverkat på
frågans utgång och för öfrigt af åtskillige talare bemöttes med erinran
om den uppfostrande verkan, som goda och humana lagar medföra, i det
att de utgöra synnerligen kraftiga medel just för spridande af upplysning
och vigtiga öfvertygelser bland folket, och på samma gång »gifva åt de
tröga och likgiltige en impuls till eftersinnande, som icke på annat sätt
kan åstadkommas.»

Då jag nu vågar besvära Riksdagen med frågans återupptagande,
så eger detta sin förklaringsgrund i flera omständigheter, hvaribland dels
många förnyade, från flera håll till mig stälda uppmaningar, dels den
uppmuntran, min motion under förra riksdagen rönte från flere talare i
begge kamrarne, dels sjelfva frågans natur, som kräfver, att densamma,
i likhet med så många andra humanitära frågor, icke släppes efter första
motgången, utan åter och åter bearbetas för att efter hand vinna insteg
och erkännande i folkmedvetandet, dels ock ändtligen förhoppningen, att
genom den af mig nu vidtagna förändringen i lydelsen af sjelfva klämmen
uti motionen det må kunna lyckas mig att undvika de stötestenar
af formel beskaffenhet, på hvilka motionen under förra riksdagen synes
hafva fallit.

Såsom jag nemligen här ofvan antydt, ansåg å ena sidan lagutskottet
olämpligt att i strafflagen, hvarest i 18 kap. 16 § funnos all -

Motioner i Första Kammaren, N:o 30.

männa bestämmelser om grymhet mot djur, införa stadganden om straff
för den särskilda form af grymhet, som i min motion afsågs, hvaremot
å andra sidan man inom Andra Kammaren synes hafva ansett det vara
förenadt med våda att uteslutande till Kongl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsrätt
hänskjuta ordnandet af denna angelägenhet. Betänkligheterna
såväl i ena som andra hänseendet böra dock, så vill det synas mig,
kunna häfvas, om man ville förena sig om ett förmedlingsförslag i sådan
rigtning, att Riksdagen väl förbehåller sig att pröfva de allmänna grunderna
för en eventuel lagstiftning i ämnet, men tillika öfverlemnar åt
•Kongl. Maj:t att utfärda en på samma grunder hvilande och med ytterligare
erforderliga reglementariska föreskrifter kompletterad förordning
angående hvad vid slagt af hemdjur skall iakttagas.

Ett försök till ett dylikt förmedlingsförslag tillåter jag mig härmed
underställa Riksdagens pröfning, i det att jag, under åberopande af hvad
jag här ofvan och i min vid förra Riksdagen afgifna motion i samma
ämne anfört, vördsamt föreslår:

att Riksdagen behagade till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse
med begäran, att Kongl. Maj it täcktes dels låta utröna, om och till
hvilken utsträckning stadganden må kunna meddelas i syfte att vid slagt
af hemdjur minsta möjliga lidande, medelst förutgående bedöfning eller
på annat ändamålsenligt sätt, tillfogas djuren, dels oek, derest utredningen
dertill föranleder, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
de allmänna grunder, på hvilka en eventuel lagstiftning i ämnet synes
böra byggas, samt derefter, och sedan dessa grunder blifvit af Riksdagen
pröfvade, utfärda föreskrifter om hvad vid hemslagt af husdjur, till vinnande
af ofvan omförmälda ändamål, skall iakttagas.»

Denna motion öfverlemnades till behandling af Första Kammarens
Andra tillfälliga utskott, som i afgifvet utlåtande anförde bland annat:

att det svårligen kunde förnekas, att i denna fråga, liksom i hvarje
annan af humanitär beskaffenhet, öfvertygelsens och upplysningens väg
vore den »säkraste», men ty värr äfven den långsammaste;

att, när fråga vore om osägliga lidanden för lefvande varelser, det
det skulle vara en oförsvarlig grymhet att åt tiden och en sent växande
upplysning öfverlemna hvarje åtgärd till afböjande af sådana lidanden;

att i många trakter af vårt land slagtningen ännu tillginge på
det sätt, att djuren kullkastades genom rep, hvilka fästades ofvan om
djurets klöfvar, hvarefter, och sedan djuret lagts på rygg med fotterna
bundna uppåt, djurets hals utan vidare uppskures och matstrupen utdroges

Motioner i Första Kammaren, N:o 30.

samt ombundes, för att blodet från balsådrorna icke skulle blifva förorenadt,
— hvilken hemska operation försigginge utan all föregående
bedöfning;

att, då man nu betänkte, att i Sverige omkring 760,000 större
djur och i allt minst 4 millioner husdjur årligen slagtades, det vore lätt
att inse den stora betydelsen å ena sidan af dessa grymheters fortsättande
och å den andra af hvarje verksam åtgärd till deras afhjelpande;

att man också i flera andra länder —- såsom exempelvis i Sachsen
Meiningen, i konungariket Sachsen, Österrike, Schweiz m. in. •— i samma
mån upplysningen och medkänslan för djuren vaknat — bemödat sig
att genom lagstiftningen sätta en gräns för ett onödigt marterande af
djuren vid deras nedslagtning;

att, hvad åter vårt land anginge, vi till afvärjande af djurs misshandling
egde endast ett’ mycket knapphändigt stadgande i 18 kap. 16
§ af strafflagen af följande lydelse: »Visar någon i behandling af egna
eller andras kreatur uppenbar grymhet, straffes med böter, högst 100
riksdaler,» hvilket sistnämnda maximibelopp år 1890, genom en förordning
den 20 juni, bortfallit, hvarigenom böterna nu kunde utsträckas till
högre belopp;

att tillämpningen af detta lagrum berodde af domarens uppfattning
om hvad med misshandling vid slagt bör förstås, hvadan, och så
länge särskilda stadganden härom saknades, en öfver hela vårt land
gängse grym sedvana i detta fall skulle förhindra tillämpning af det
nuvarande allmänna lagbudet;

att vid sådant förhållande mensklighet och pligt emot de medskapade
varelser, som vore oss gifna till hjelp och näring, men icke till
misshandling, påkallade mera fullständiga och ändamålsenliga bestämmelser
i förevarande fall;

att motionären emellertid icke velat ensamt åt Kongl. Maj:t öfverlemna
utfärdandet af nya stadganden i detta ämne, utan, på samma gång
han sökt genom regeringens försorg vinna nödig utredning, tillika velat
bereda Eiksdagen tillfälle att deltaga i pröfningen af de allmänna grunder,
på hvilka en eventuel lagstiftning i ämnet syntes böra byggas;

att likväl utskottet förestälde sig, att, derest denna lagstiftning
skulle visa sig betinga Eiksdagens medverkan, sådan enklast borde kunna
vinnas genom sjelfva författningsförslagets framläggande för Eiksdagen,
hvadan utskottet med anledning af motionen hemstälde;

Motioner i Första Kammaren, N:o 30.

att Första Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes dels
låta utröna om och till hvilken utsträckning stadganden kunde meddelas
i syfte att vid slagt af hemdjur minsta möjliga lidande, meddelst föregående
bedöfning eller på annat ändamålsenligt sätt, tillfogades djuren,
dels ock, derest utredningen dertill föranledde, låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Utskottets utlåtande bifölls utan både debatt och omröstning af
Första Kammaren, men afslogs af Andra Kammaren efter förutgången
öfverläggning, måhända hufvudsakligen af det skäl, att ärendet endast
några få dagar före riksdagens afsilande inkom till kammaren, så att
tiden icke medgaf detsammas behandling i utskott.

Då jag fortfarande är öfvertygad om det trängande behofvet af
en lagstiftning i ämnet — helst genom tidningarna gång efter annan
meddelas de mest upprörande berättelser om de grymheter, som vid slagt
af kreatur utöfvas, i livilket afseende jag tillåter mig hänvisa till senare
delen i den för kort tid sedan i tidningen »Vårt Land» införda artikel,
hvilken såsom bilaga åtföljer denna motion — får jag, i enlighet med
ofvannämnda af Första Kammarens andra tillfälliga utskott vid sistlidne
riksdag förordade förslag, vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes dels låta utröna om
och till hvilken utsträckning stadganden må kunna
meddelas i syfte att vid slagt af hemdjur minsta
möjliga lidande medelst förutgående bedöfning eller
på annat ändamålsenligt sätt tillfogas djuren, dels ock
derest utredningen dertill föranleder, låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i
ämnet.

Stockholm den 18 januari 1896.

Curry Treffenberg.

24 Motioner i Första Kammaren, N:o 30.

Bilaga.

Grym behandling af djur

förekommer ty värr ännu flerestädes i vårt land, trots allt hvad som uträttats
i djursky dds vänligt syfte. I synnerhet vid kreaturstransporterna
äfvensom vid slagt händer det ännu ofta, att djuren få utstå svåra lidanden.
Som bevis härpå anföra vi följande utdrag ur ett bref, som redaktionen
mottagit i dagame från en trovärdig och aktad person, boende
vid ett större jernvägssamhälle. Den ärade insändaren skrifver:

»— — — Här fins ett svinslagteri, som exporterar svinkött på
London. Det är snyggt och renligt i inrättningen. Men en sak, som
hvarken svinförsäljarne, svinslagteriet ej heller tjenstemännen vid statens
eller enskilda jernvägar bry sig om, är de stackars djurens lidanden,
innan de blifvit en fullgod exportvara. Då jag den 19 d:s på morgonen
gick öfver bangården härstädes, höll man på att lasta ur en jernvägsvagn
med svin. Ett djur var dödt. Yagnen kom till bangården föregående
dags afton. De arma djuren hade kanske varit packade i denna
vagn ett helt, ja, kanske två dygn förut. Litet halmströ fans nedtrampadt
och nedsmutsadt, men eljest hade djuren sedan inlastningen hvarken
fått föda eller vatten. — — —■ Nästan hvarje vecka händer detsamma
ett par gånger, och ofta hör man på nätterna svinen skrika i
jemvägsvagnama.»

Efter att ha omnämnt denna upprörande behandling, som djuren
få utstå under transporten till slagteriet, fortsätter insändaren:

»Då svinen slägtas, bedöfvas de ej, utan slagtningen tillgår så:
Svinen köras in, så många som få rum, i en kätte i slagthuset. En
dräng går in i kätten, hakar en krok i ena bakbenet på djuret, och så
hissas djuret upp med hufvudet nedåt, hvarefter det stickes i bringan.
Härvid sprutar blodet öfver hela rummet, och vid åsynen häraf samt vid
djurets dödsskrik hoppa de andra djuren högt upp mot kättens väggar
och skrika, betagna af dödsfasa.»

Yår insändare slutar med att uttala, att slagtningen borde kunna
ske på ett sådant sätt, att de arma djuren icke finge lida så mycket.
Härutinnan skola visserligen alla, som ömma för djuren, instämma med
honom. Det är i högsta grad upprörande, att någonting sådant, som
det ofvan relaterade, kan få passera i våra dagar. I alla fall visar
denna mörka skildring, som ty värr nog icke saknar motstyck epå åtskilliga
andra håll, att mycket ännu återstår att göra hos oss i djurskyddsvänligt
syfte.

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1896.