Motioner i Första Kammaren, N:o 30 (Motion 1895:30 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 30.

N:o 30.

Af herr af Buren, om upphörande af nuvarande hypoteksinstitution
samt inrättande af en ny hypoteksbank.

År 1890 antog Riksdagen med anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till förnyade förordningar angående Sveriges allmänna
hypoteksbank och angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars
bildande och framtida verksamhet skola till efterrättelse
lända, nytt reglemente för nämnda bank och föreningar, hvilket samma
år af Kongl. Maj:t blifvit faststäldt.

De vigtigaste förändringar i dessa reglementen, som då beslutades
för att bereda jordegare mindre betungande lånevilkor än som förut var
förhållandet, bestodo deruti:

att, under det att hypoteksföreningarna hittills utlemnat blott ett
slag af lån, amorteringslån, skulle jordegare beredas tillfälle att välja
mellan lån med viss årlig amortering och lån utan faststäld amortering,
att lån, som af hypoteksbanken utlemnas, kan, sedan tio år förflutit
från lånets utlemnande, af låntagaren uppsägas till inbetalning efter
ett år,

att, i den män afbetalning skett å lån, som från hypoteksbanken
och hypoteksföreningarna utlemnats, eger låntagare rättighet att förfoga
öfver motsvarande andel af den för lånet stälda inteckningssäkerheten,
att, för den minskning i säkerhet för hypoteksbankens upptagna
lån, som derigenom må anses ega rum, öfverlemnade staten genom riksgäldskontor
till grundfond för allmänna hypoteksbanken ett belopp af
30 millioner kronor, förut 8 millioner kronor.

Dessa förändrade vilkor gälla visserligen hufvudsakligast nya lån -

Motioner i Första Kammaren, N:o 30.

tagare, men i den kong!, propositionen heter det, att de fördelar, som
de föreslagna bestämmelserna inneburo, komma äfven förutvarande delegare
till godo på det sätt:

att de mot de hypotek, som genom verkstäld amortering frigjordes,
kunde erhålla nya lån på de förmånligare vilkoren,

att den räntenedsättning, som genom hypoteksbankens årliga ränteöfverskott
inöjliggöres, skall i främsta rummet tillgodokomma hypoteksföreningarna
och dermed ock deras låntagare för de lån, å hvilka högsta
ränta erlägges,

att man derjemte har velat för de äldre låntagarne öppna en möjlighet
att få på en gång inbetala sina lån, naturligtvis mot?godtgörande
af den härigenom för hypoteksbanken uppkommande ränteförlust, samt
slutligen

att nedsätta den ränta, som vid försenad liqvid skulle erläggas
till hypoteksbanken af hypoteksföreningarna samt till dessa af deras
delegare.

Frågar jag nu: hafva dessa förändrade bestämmelser och förmåner
efter nära fem år för delegare ännu burit någon frukt? Hafva låntagarne
vunnit de fördelaktigare vilkor i afseende på ränta, återbetalning in. in.,
som man dermed afsett? Svaret på dessa frågor torde bäst lemnas af
hypoteksföreningarnas skuldsatte jordegare eller delegarne sjelfva och
torde i allmänhet icke blifva mer än ett, nemligen att ingen lindring
sedan dess kommit dem till del.

Frågar jag nu vidare: när kan en sådan lindring uti räntenedsättning
in. m. vara att påräkna? så svarar hypoteksbanken, att en sådan
erhålles i mån af pågående och blifvande lånekonverteringar. Ehuru
detta svar nog är rigtigt, så kan likväl ingen räntenedsättning ega rum,
förrän alla balanserade kapitalrabatter äro infriade, hvarför man icke af
dessa konverteringar får göra sig allt för stora förhoppningar. Nuvarande
statsministern yttrade i Riksdagen den 28 april 1888 med afseende
härå bland annat: »för hvarje lån, som konverteras, har jag icke blott
att betala ogulden kapitalrabatt för det gamla lånet, utan derjemte äfven
ny kapitalrabatt för det nya lånet. Detta gör, att penningarne alltid
blifva dyra, och följaktligen kan den ränta, som hypoteksbanken måste
taga, ej nedsättas så, som den nominella räntan å det nya lånet synes
medgifva. Vi hafva derför icke någon utsigt att få någon nedsättning
deri till stånd».

Hypoteksbanken har konverterat lån med 3 ''/2 procents ränta, men
icke hafva delegarne derigenom fått lägre ränta att betala, och när den
tidpunkten inträder, kan ingen nu förutsäga.

Motioner i Första Kammaren, N:o 30.

Frågar jag nu slutligen, på hvad sätt en sådan räntenedsättning
under sådana förhållanden kan åstadkommas, hvilken fråga naturligen
är den vigtigaste att rätt kunna besvara, så är min mening den, att det
stora målet kan uppnås derigenom, att svenska staten öfvertager dessa
institutioner under sin omedelbara förvaltning, ty det är alldeles säkert,
att svenska staten med sin kredit och sin större solidaritet samt med
det tjenstemannaansvar, som staten ålägger sina embets- och tjensteman,
är i stånd att vida lättare kunna åstadkomma utredning och en räntenedsättning
än en enskild korporation, och detta utan att statskassan eller
den enskilde, som af hypoteksväsendet i vårt land ej beröras, dertill behöfva
bidraga, alldenstund och emedan vi naturligtvis icke kunna begära, att
staten på detta sätt skall träda emellan och offra ett stort antal millioner
för att hjelpa i utlandet skuldsatte jordbrukare.

Jag tror äfven, att svenska staten ej bör undandraga sig en sådan
utredning och förvaltning af vår hypoteksinstitution, då det här gäller
stora och vigtiga ekonomiska intressen och då 71,891 egare af svensk
jord äro med en allt för hög ränta fastlåsta vid en skuldbörda af
318,876,500 kronor i obligationer, hvaraf de utelöpande utländska lånen
evalverade i kronor efter parikurs belöpa sig till 191,606,800 kronor*.

Det är hög tid att värna om vår jordbruksfastighetskredit, hvilken
för vårt land har den allra största betydelse.

Orsaken till närvarande ihållande jordbrukskris och de höga 5-procents-räntorna
på hypotekslån beror, så vidt jag förstår, derpå, att vår
fastighetskredit är beramad i utlandet och grundar sig på utländsk upplåning;
derifrån den ständiga bristen på kapital, som årligen ökar sig
genom utbetalningar till utlandet och som är så mycket farligare, som
den verkar menligt på produktionsförmågan och årligen minskar behållningen
på vårt industriella arbete. Vi söka att årligen höja inkomsten,
men vi komma aldrig till tillbörligt resultat, emedan räntorna är den
ebb, som drifver våra pengar ut, och floden, våra näringar, som skulle
drifva dem in, förmår icke att på samma gång förlägga vår rörelse. Yi
utsugas till största delen genom penningebrist och brist på förlag,
emedan vårt rörelsekapital alla år sopas bort genom de utländska räntorna,
som skola betalas. Vi gå under genom vår illa stälda fastighetskredit,
emedan vårt näringslif icke bringar oss förökadt kapital eller
lemnar oss behöfliga tillgångar. Våra skuldsedlar eller obligationer gå
ut och komma andra folk och deras rörelse till godo, som ensamma
draga vinsten af denna kredit. Vi måste sålunda annorlunda ordna
åt oss.

* Sveriges allmänna hypoteksbanks revisionsberättelse 1893.

Motioner i Första Kammaren, N:o 30.

Det finnes enligt min åsigt icke något annat medel att råda bot
härför, än

att, för det första, afsluta hypoteksbankens verksamhet och ställa
vår nuvarande hypoteksinstitution på utredning under statens omedelbara
förvaltning och med det tjenstemannaansvar, som staten ålägger
sina embets- och tjensteman, emedan en så stark magt som denna hypoteksinstitution
måste utredas af en ännu starkare magt, det är staten, och

att, för det andra, inrätta en ny hypoteksbank under samma förvaltning
och tjenstemannaansvar, som grundar sin rörelse på inhemska
obligationer, garanterade af staten, hvilka belånas inom landet. Dessa
obligationer skola löpa med 3 procent, emedan den svenska jorden ej
kan med sina stegrade skatter betala en högre ränta, och då obligationernas
säkerhet grundar sig icke allenast på jordens halfva taxeringsvärde,
utan äfven på statens garanti, eller den bästa säkerhet man kan
få, måste de framlocka och lösa 100-tals millioner kronor ur sin onyttiga
depositionshvila och blifva begärliga till en kurs, hvarå man säkerligen,
då tiden nu är gynsam, icke behöfver förlora.

Det är enda sättet för en annan tid af låga räntor för vårt jordbruk,
lifaktig industri och kapitalrikedom, stigande arbetsförtjenster och
allmän välmåga för vårt folk och vårt land, gynnadt som det är framför
andra länder och folk af många och stora naturförmåner; men skall det
fortgå som det nu är och ingenting göras för att reformera vår fastighetskredit,
då fruktar jag för att man mycket snart skall få se en jordbruksnäring
i det ömkliga skick, att dess innehafvare icke längre kunna
uppehålla densamma.

På grund af hvad jag anfört, får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen för sin del ville besluta, att vår
nuvarande hypoteksinstitution skall upphöra och ställas
på utredning samt att en ny hypoteksbank skall inrättas,
som grundar sin rörelse på inhemska obligationer,
garanterade af staten, hvilka belånas inom
landet.

Stockholm den 27 januari 1895.

C. P. af Burén.

Bill. till Rikstl. Prot. ISO''/. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 15 Häft.