Motioner i Första Kammaren, N:o 2

Motion 1897:2 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 2.

1

N:o %

Af herr Lithander, angående utredning i fråga om beKöfiiga
ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet
samt i andra näringslifvet berörande lagar.

Då jag härmed går att fästa uppmärksamheten på vissa förhållanden,
som röra handelsverksamheten i landet, det sätt på hvilket den
utöfvas, och de lagar och författningar af hvilka den är beroende, är
det öfverflödigt att påpeka de allmänna förutsättningar, som gälla för
näringslifvet liksom för hvarje annan berättigad och nödvändig samhällsfunktion.

Utan stödet af en praktisk lagstiftning, och med ständiga stötestenar
lagda i sin väg, skall hvarje i sig sjelf än så berättigad verksamhet,
om den i allt fall måste fortfara, lätt råka in på farliga afvägar.
Den fordrar icke allenast lön i en eller annan form för arbete och
möda, utan ock den uppskattning inom allmänna tänkesättet, förutan
hvilken denna ej är möjlig. Om magtpåliggande verksamhetsområden
inom samfundslifvet sakna dessa förutsättningar, så lider ej blott denna
vigtiga del, utan äfven det hela.

Det är sant att på näringslifvets område företagsamhet, flit och
omsigt i första rummet betinga framgången. Men så mycket mera
nedslående blir resultatet, då det visar sig, att dessa förtjenstfulla egenskaper
endast i enskilda fall komma till sin rätt, under det i öfrigt de
dugande krafterna till följd af yttre missgynnande omständigheter antingen
uträtta ett högst medelmåttigt arbete eller helt och hållet
duka under.

Bih. till Bibel. Prof. 1897. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 2 Raft. (N:o 2.)

2 Motioner i Första Kammaren, N:o 2.

I en sådan ställning befinner sig efter den nuvarande näringslagstiftningens
verkningar handelsverksamheten i vårt land, och det är af
trängande behof påkalladt, att lagstiftningen reglerande ingriper.

Den författning, som hos oss skulle reglera handeln samt derigenom
stödja och uppmuntra det ekonomiska lifvet i landet, utöfvar
knappast en ordnande verksamhet, utan har i stället lössläppt allt, så
att det inbördes förhållandet mellan handelns utöfvare i många fall
blifvit olidligt. Dithörande lagbestämmelser äro dels föråldrade, dels
ofullständiga, men dock i åtskilliga afseenden för mycket invecklade.
De bära i allmänhet vittne derom, att de praktiska förhållandena, sådana
som de under årens lopp utvecklat sig, varit för lagstiftaren i
viss mån främmande eller ej rätt väl förutsedda.

Vår nya näringsförfattning, hvilken tillkom 1864, och sedan dess
blott i en eller annan detalj blifvit ändrad, har nu lemnat oss en 32-årig erfarenhet.

Att den löste de alltför hårdt åtdragna band, af hvilka handelsverksamhetens
utöfning före denna tid besvärades, lärer ej böra klandras.
Men att deremot friheten blifvit så obegränsad, att missbruk
och sjelfsvåld fått fritt spelrum, måste beklagas.

Handelsverksamheten har nemligen blifvit i det närmaste ansvarslös,
och då den i ofantligt många fall utöfvas af i alla afseenden ovederhäftiga
personer — hvarvid den öfver alla gränser utsvälda landthandeln
särskildt tilldrager sig uppmärksamhet — har den gifvit en beklagansvärd
fart åt vårt folks benägenhet att köpa på kredit och att
köpa mer än det behöfver, och derför har ingenting i högre grad än
vår nya näringsförfattning motverkat sparsamhet i lefnadssättet hos
vårt folk.

Det omättligt stora antal medborgare, som på grund af densamma
lockats in på handelsbanan, kunna icke genom handel efter sunda principer
uppnå en för dem alla tillräcklig varuomsättning, hvaraf följden
blifvit ett i oändlighet utsträckt utborgningssystem, allehanda illojal
konkurrens, bytes- och kredithandel med konsumenterne, synnerligast
på landsbygden, hvilka härigenom ådragit sig skulder för varor, som
ofta till stor del varit obehöfliga, och till hvilkas förvärfvande de lika
ofta i verkligheten saknat tillgångar. Ett yrke, som af omständigheterna
drifves utöfver gränsen för det respektabla genom förlöpningar af en
illojal konkurrens, måste med nödvändighet komma att stå lågt inför
den allmänna meningen.

För tillåtelse att få drifva handel i Sverige fordras på grund af
näringsförordningen numera hvarken att kunna läsa eller skrifva. Ån

Motioner i Första Kammaren, N:o 2. o

mindre fordras det af en handelsidkare, att han skall kunna föra räkenskapsböcker
öfver sin rörelse, eller ega kunskap om de lagar, hvilkas öfverträdelse
kan medföra straff af urbota beskaffenhet. Det har till och med
på fullt allvar blifvit föreslaget att bestämmelsen om godfrejd för att idka
handel skulle bortfalla. Näringsförordningen föreskrifver inga garantier
mot etablerande af svindelaffärer. Den mest utblottade person kan
börja handel och bedrifva den som hazardspel. Han behöfver icke
visa sig ega ekonomiskt, underlag.

Hvar som helst, nästan hur som helst och af hvem som helst kan
handel alltså bedrifvas i Sverige. Man kan lätt förstå huru det slutligen
kan komma att se ut på ett område, der så fullständig regellöshet råder,
och huru den corps slutligen skall blifva beskaffad, inom hvars område
kunna inrymmas alla de, som äro oanvändbara öfverallt annorstädes.

Vår oförbehållsamma näringslagstiftning har haft äfven den följden,
att utländske schackrare till stort antal hit invandrat, specielt polska
judar, hvilkas ambulatoriska verksamhet hotat att blifva en verklig
landsplåga.

Visserligen förordnade Kongl. Maj:t under den 23 september 1887
vissa begränsningar i desse affärsmäns rättigheter, men tillämpningen
utfaller föga lyckligt, i det att länsmännen och ordningsmakten i allmänhet
ej synas hafva rätt uppfattat vigten af att beifra missförhållandet.

Men det är ej blott landsbygden, som af desse utländske resehandlare
väljes till operationsfält. Då de några år der drilvit en utsugande
verksamhet, slå de sig ned i städerna, för att i utvidgad skala

fortsätta. _

Under sådana omständigheter blir det mer och mer omöjligt, för
den redbare och ärligt sträfvande köpmannen att slå sig igenom. Den
regellösa och ovederhäftiga handelsverksamhet, som 1864 års näringsförordning
skapat, griper för mycket omkring sig. I okunniga, oqvalificerade
och ovederhäftiga personers händer öfvergår den dagliga omsättningshandeln
mer och mer till ett hazardspel. Den mängd konkurser
och ackordsuppgörelser, som höra till ordningen för dagen, skada
ej endast kreditorerna. Dessa katastrofer äro fastmer ännu betänkligare
för de redbare köpmän, som på samma plats eller i närheten hafva
sin verksamhet, och som tagit till ögonmärke att göra hvar man rätt.
Den uppgiften blir ingalunda lättlöst i täflan med dem, som allt emellanåt
afpruta 25, 50 å 75 procent på sina skulder och genom konkursrealisationer
m. m. våldföra grundsatsen om normala pris med måttlig
vinstberäkning.

4 Motioner i Första Kammaren, N:o 2.

Den kompetente och redbart sträfvande handelsidkaren blir härigenom.
sämre stäld än den inkompetente svindlaren, och på detta sätt
*öPer i yåra dagar intet näringsfång större fara att blifva neddraget
och förderfvadt, än just den dagliga konsumtionshandeln med de sviter
för partiaffären och industrien, som äro lätt begripliga.

P6n utvec^ng i omfång och mångsidighet, som handeln i vår
tid företer, fordrar en annan lagstiftning och en annan rättsskipning,
hvilken senaie, der den kan komma i fråga, lider af tunga och föråldrade
former. Detta senare framgår särskildt åskådligt deraf, att
den bevisning, som i mål mellan säljare och köpare i fråga om transaktioner
och ° varuleveranser är att förebringa, i många fall är nästan
omöjlig att åstadkomma, isynnerhet då köpare och säljare icke äro
boende på samma plats och följaktligen ej kunna vidtaga alla försigtighetsmått,
utan måste handla på förtroende, hvilket åt mindre redbare
köpmän gifver ett spelrum och ett skydd, som hjelper dem att
undandraga sig sina förbindelser. Derför har också behofvet af handelsdomstolar
ofta och med styrka blifvit framhållet.

.Särdeles beträffande landsbygden torde det vara alldeles påfallande
tydligt och för hvar och en uppenbart., att den nödvändiga lifligheten
af nutidens handelstransaktioner icke rimligtvis kan stå tillsammans
med en liqvidationsrättskipning, som endast några få gånger
om året, vid häradsrättens ting, kommer i fråga.

De klagomål, åt hvilka jag här inför Riksdagen velat gifva uttryck,
äro inom Sveriges handelskretsar allmänna och oförbehållsamma.
Nu gäller det att till skyddande af sundt handels- och näringslif i
landet få dessa klagomål hörda af regering och Riksdag.

Då jag^ dertill velat medverka, har min förhoppning, att något afseende
härå må fästas, varit stödd på den öfvertygelsen, att alla de
Riksdagens herrar ledamöter, som på något verksammare sätt lagt
hand vid köpmansverksamhet, gjort samma erfarenheter och kommit
till samma uppfattning som jag.

Handelns stora betydelse för landet, det framstående rum den
intager bland dess näringar och den vigt, som hvilar på att densamma
ordnas så, att den rätt fungerar som förmedlare mellan producenter
och konsumenter, gör det till en oafvislig pligt för handelns utöfvare
att söka befrämja allt som kan lända till en sund utveckling af vårt
affär slik Det är i känslan af denna pligt, och af varmt intresse i
öfrigt för handelsyrket, som svenske köpmän från alla delar af landet
bildat Sveriges allmänna handelsförening, hvilken årligen sammanträder
för att öfverlägga och rådslå i detta afseende. Alla dess medlemmar

5

Motioner i Första Kammaren, N:o 2.

hysa den förhoppning, att hvad de på grund af egen erfarenhet och
liflig öfvertygelse kunna frambära till Konung och Riksdag i afsigt, att
söka förbättring i nu gällande näringsförordning och handelslagstiftning,

icke skall förklinga ohördt. . ,

Det vore dock förmätet att framställa positiva förslag i afseende
på de förändringar, som anses oundgängligen behöflig!!, ty dessförinnan
måste föregå en sådan undersökning och utredning af förhållandena,
praktisk och opartisk, som endast Kungl. Maj:t kan åstad Att

vid företagande af en sådan utredning Kongl. Maj:t bereder
Sveriges köpmän tillfälle att fullständigt redogöra för dithörande förhållanden
i landets alla delar och att framlägga sina önskemål, det
kan icke betviflas, då saken är af så ofantligt stor vigt.

För att visa, att det icke är endast på grund af egen erfarenhet och
derpå byggd uppfattning, som jag föranledts att framkomma med denna
motion, beder jag att, beträffande framställningar som under senaste
tiden gjorts i syfte att åstadkomma förändringar uti gällande närmgslagstiftning,
få i korthet erinra:

att vid 1895 års riksdag inom Andra Kammaren väckts motion, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om sådan ändring
i kongl. förordningen af den 18 juni 1864, angående utvidgad näringsfrihet,
att vissa kompetensvilkor komme att föreskrifvas för rätt att
idka handel eller annan rörelse, som är af sådan omfattning att böcker

skola föras m. m.; .......

att vid 1896 års riksdag aflåtits två motioner uti hufvudsakligen
samma syfte som den ofvan anmärkta, äfvensom att tillstånd till landthandels
idkande skulle lemnas af vederbörande kommunalmyndighet;

att inom Göteborgs köpmansförening under år 1893 utarbetats ett
utlåtande om i hvilka åfseenden nu gällande konkurslag samt rättegångsbalken
och utsökningslagen kunde för affärsverlden anses bristfälliga
och påkalla ändring; .

att detta yttrande, som öfverlemnats till Sveriges allmänna handelsförening,
föranledt denna förenings styrelse att vid 1 öreningens allmänna
möte den 15 augusti 1893 till öfverläggning uppställa frågan om vidtagande
af åtgärder för förbättringar i de delar af konkurslagen samt
rättegångsbalken och utsökningslagen som ansågos bristfälliga, i anledning
hvaraf föreningen uppdragit åt sm styrelse att till Kongl. Ma).t
ingå med den framställning, hvartill styrelsen funne ofvannämnda utlåtande
och uttalanden vid mötet gifva anledning, hvilken underdåniga
framställning jemväl skett;

o Motioner i Första Kammaren, N:o 2.

att förenämnda möte vidare beslutat vända sig till någon eller
några ledamöter i hvardera af Riksdagens kammare, i syfte att väcka
motion om att ingå till Kongl. Maj:t med begäran om utredning och
ändring i de delar af näringslagstiftningen, som hufvudsakligen afsåge
kompetens för näringsidkande;

. att minuthandlaremötet i Stockholm 1883 till behandling förehaft
iragan om oegentlighet i lagstiftningen, som medgaf handels idkande
åt person som saknade nödig insigt att uppfylla yrkets förpligtelse^

att manufakturhandlareföreningen i Stockholm under sistlidet år
genom dertill utsedde komiterade, afgifvit yttrande och förslag angående
den illojala konkurrensen och, hänvisande till en synnerligen belysande
och samvetsgrant verkstäld utredning, yrkat:

Mtt föreningen behagade uppdraga åt sin styrelse att vidtaga sådana
förberedande åtgärder, som kunna aDses för ändamålet med komiténs
arbete gagneliga, samt att derefter med öfverlemnande af komiterades
utredning till Kongl. Maj:t ingå med underdånig ansökning, att, till
statjande åt en ej blott för handelsståndet utan äfven för den stora
allmänheten menlig konkurrens, lagbestämmelser måtte i de syften, som
åt komiterade närmare angifvits, uti vederbörlig ordning åvägabringas
rörande svindelaktig reklam, skadande af annans kredit samt tillväqaqåendet
vid realisation af konkursbo»;

att Sveriges allmänna handelsförening vidare å dess årligen föreommande
allmänna möten förehaft frågor rörande kompetensvilkor för
handels idkande, begränsning af landthandeln, missbruk af krediten,
statjande af ackordsmissbruk, lagstiftning mot illojal konkurrens, i likhet
med hvad som finnes i Tyskland, inrättande af skiljedomstolar, i hvilket
senare afseende redan den 10 mars 1885 till Kongl. Makt aflåtits underdånig
framställning;

att, särskild! beträffande handelsdomstolar, fyrfaldiga uttalanden om
önskvärdheten och betydelsen af sådana institutioner gjorts uti såväl
den dagliga pressen som tryckta uppsatser; och

att Göteborgs minuthandelsförening hos stadens riksdagsmän sistlidne
år gjort framställning om väckande af motion rörande kompetensvilkor
för rätt att idka handel m. m.;

att lagbestämmelserna om rättigheten att idka gårdfarihandel kringgås
på ett i vissa fall oåtkomligt sätt, och i vissa fall med fullkomligt
ringaktande af 1887 års förordning, enligt flere köpmansföreningars
anmälan; °

att från bofasta, trovärdiga och aktade köpmän såväl i städerna
som på landet anföras högljudda klagomål deröfver, att kringstrykande
handelsidkare, såväl för egen räkning som i egenskap af utskickade

7

Motioner i Första Kammaren, N:o 2.

från andra, på ett betänkligt sätt underminera den ordnade och hardt
beskattade handelsverksamheten i stad och på land.

Det är väl sant att under de sista åren derå mindre förändringar
gjorts inom näringslagstiftningen, och att ytterligare ett nytt steg till
det bättre är att vänta genom antagandet af den nya lagen om köp
och byte, men, såsom förut framhållits, talrika äro de klagomål, som
rundt om i landet förspörjas i följd af missförhållandena inom näringslagstiftningen.

Det skulle blifva alltför långt och dessutom vara mindre lämpligt
att här söka än vidare redogöra för yttringar uti sådant afseende, helst
det anförda tillräckligt visar befogenheten af ifrågavarande framställning.

Emellertid torde redan här få uttalas, att partiella förändringar,
om ock i någon mån fördelaktiga, likväl icke kunna afhjelpa de fel som
vidlåda lagstiftningen, utan att en genomgående förändring bör ske först
uti sjelfva systemet och derefter nya författningar utarbetas; men då
sådant icke kan låta sig göra med mindre en grundlig utredning i denna
vidtomfattande fråga först sker, tillåter jag mig hemställa:

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
:

att Kongl. Maj:t i nåder behagade genom erlarne
handlande och industriidkare samt lagkunnige män
låta i ett sammanhang utreda såväl i hvad mån erfarenheten
visat ändringar vara behöfliga i 1864 års
näringsförfattning, som ock huruvida icke nu gällande
lagar, som beröra handel och industri, äro otidsenliga
och otillfredsställande, sedan dessa näringsgrenar både
i afseende på omfång och mångsidiga rigtningar öfverskridit
förut ej anade gränser, samt att derefter, så
snart det låter sig göra, till Riksdagen framlägga
förslag såväl till sådan ändring i näringsförfattningen,
att handelsverksamheten i landet må deri hafva stöd
för en sund utveckling, som ock till rättegångsbalkens,
utsökningslagens, konkurslagens och de lagars för
öfrigt, som beröra förutnämnde näringsgrenar, ändring
derhän, att i handelstvister och utsökningsmål rättvisa
må kunna skipas inom rimlig tid och med nödig
säkerhet.

Om remiss af denna motion till lagutskottet anhalles.

Stockholm den 20 januari 1897.

F. Em. Lithander.