Motioner i Första Kammaren, N:o 2 (Motion 1893:2 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 2.

tf:o 2.

Af herr G. Billing, angående utredning af frågan om behofvet
af utsträckt valrätt till Riksdagens Andra Kammare, m. m.

Ungefär jemnårigt med vår nu gällande riksdagsordning är yrkandet
på utsträckning af valrätten till Riksdagens Andra Kammare; och detta yrkande
har tilltagit i styrka i synnerhet under de senaste åren. Dermed följande
förslag hafva motiverats dermed, att sådan valrätt, vore en rättighet,
på hvilken många, som hittills saknat den, kunde göra berättigade anspråk
och hvilken rättfärdigheten kräfde, att man beviljade dem. De enskildes anspråk
eller rättigheter hafva varit snart sagdt den enda synpunkt, som gjort
sig gällande i motioner om förändring af 14 § i riksdagsordningen.

Denna synpunkt saknar ej all betydelse, men den är ej den hufvudsakliga
eller vigtigaste, från hvilken saken hör betraktas. Det högsta syftet
med ett folks politiska representation måste nemligen vara att tillgodose hela
folkets väl. Vore ett folk ej något annat eller högre än summan af samtliga
dess individer, så skulle man möjligen kunna säga, att dess väl säkrast och
bäst befordrades, när pluralitetens enskilda fördelar bäst gynnades; och då
skulle den slutledningen ligga nära till hands, att tryggast och bäst vore
att helst åt alla eller åtminstone åt så många som möjligt utan vidare bereddes
tillfälle till direkt inflytande på ärendenas afgörande vid riksdagen.
Men är ett] folk en organism och är dess lif organiskt, så kan ett behof

Motioner i Första Kammaren, N:o 2.

och intresse, som kännes och uppbäres blott af ett fåtal, vara för detsamma
lika vigtigt som ett sådant, som uppbäres af ett långt större flertal. Eu
representation är således icke dermed bevisad vara god, att den gifver rum
åt och är ett uttryck för den stora majoriteten och dennas specialintressen;
utan den är sådan, som den bör vara, i samma mån som i den varda
tillgodosedda alla de vexlande behof och intressen, som konstituera folkets
lif, och i samma mån som dessa varda tillgodosedda i organiskt sammanhang
med hvarandra.

Yrkas på utsträckande af den politiska rösträtten, är det sålunda ej
nog att vädja till de rösträttegandes villighet att dela sin magt med dem,
som hittills saknat tillfälle till direkt politiskt inflytande. Att framställa
saken, såsom vore detta dess kärna, är tanklöshet eller agitation. Erågan
gäller fastmera, huruvida man kan hoppas genom rösträttens utsträckningerhålla
en bättre representation än den hittills varande, och om andra omständigheter
än en någorlunda viss utsigt härtill mana till att utsträcka
den politiska rösträtten, så gestaltas det politiska problemet till spörsmålet,
huru denna utsträckning må kunna ske på ett sådant sätt, att folkets, statens
väl måtte befordras eller åtminstone ej riskeras.

Yore det så, att politisk rösträtt vore eu så kallad allmänt mensklig
rättighet, och följaktligen så, att det vore en orättfärdighet att förmena någon
medborgare sagda rätt, då vore problemet lätt löst, enär rättfärdighetens kraf
böra lydas. Den politiska klokheten bjöde då att utan vidare införa allmän
valrätt i detta ords egentliga mening. Men att den nyss nämnda förutsättningen
ej eger rum, beliöfver ej bevisas, då näppeligen någon på allvar
velat häfda dess sanning. Åtminstone har aldrig någon i svenska Biksdagen
velat föreslå allmän rösträtt, utan äfven de i det nu i fråga varande
hänseendet längst gående motionärer hafva städse förordat modifierande inskränkningar
af allahanda slag. Hvarje sådan föreslagen modifikation har
inneburit ett erkännande deraf, att politisk rösträtt icke är en allmänt mensklig
rättighet, och ett medgifvande deraf, att den är ett uppdrag, för hvars
erhållande fordras vissa qvalifikationer utöfver den att vara svensk medborgare,
samt således äfven ett erkännande deraf, att den politiska rösträtten
måste regleras af opportunitetshänsvn.

Men så snart fråga blir om opportunitetshänsyn, framträda behofvet och
pligten att noggrant, opartiskt och, så vidt möjligt är, allsidigt undersöka de
konkreta förhållandena hos det särskilda folket och i den närvarande tiden.
Det går alldeles icke an att utgå ifrån och konstruera efter abstrakta teorier;
dessa må nu i och för sig vara än så tilltalande och välljudande.

Motioner i Första Kammaren, N:o 2. 5

Härmed vare dock ej förnekadt, att vissa allmänna grundsatser kunna
äfven i ett ärende af den beskaffenhet som det här omhandlade hafva en
ganska stor betydelse. Om två sådana må här erinras. Den ena är den,
att det, såvida ej andra och .vi g tigar e hänsyn förbjuda eller afråda det, är en
förmån, att politisk rösträtt tillkommer så många som möjligt, på det att åt
representationen må gifvas en bred basis, för att så många som möjligt måtte
genomträngas eller beröras af politisk solidaritetskänsla och politiskt ansvar,
och på det att, såvidt görligt är, minoritetsförtryck eller skenet häraf
måtte undvikas. Den andra icke mindre vigtiga grundsatsen är den,
att garantier böra sökas och beredas mot majoritetsförtryck eller att, med
andra ord sagdt, garantier böra beredas för, att ej blott de intressen, hvilka
äro valmansmajoritetens särskilda, erhålla målsmän och varda tillgodsedda,
utan äfven de intressen, hvilka hafva sina naturliga målsmän inom minoriteten
och hvilka kunna vara för folkets väl lika vigtiga som de förra, varda
i Kiksdagen behörigen och på ett efter sitt värde väl afvägdt sätt representerade.

Skall genom utsträckning af politisk rösträtt en förändring af ett folks
politiska representation ske, och skall densamma leda ej till ett sönderbrytande
af den bestående samhällsordningen, utan till eu organisk utveckling
af denna, så erfordras å ena sidan, att de konkreta förhållandena skola
kräfva en sådan, och å andra sidan att, på samma gång som valrätten utsträckes
och härigenom det politiska inflytandet vidgas för en afdelning af
svenska medborgare, äfven en förstärkning af andra afdelningars inflytande
beredes; det ena, så vidt möjligt är, i samma proportion som det andra. Ett
ofrånkomligt faktum är och blir nemligen, att i ett folk finnas olika klasser
af medborgare med särskilda klassintressen, likasom att, om en särskild klass
har eu öfvervägande politisk magt, den också förr eller senare på ett ensidigt
sätt gör sig den till godo för sina specialintressen.

Kräfva de närvarande förhållandena i Sverige en förändring af den
politiska rösträtten? En ganska stor skara medborgare besvara utan tvekan
denna fråga jakande; en annan kanske ännu större skara anser ingalunda
den svenska Kiksdagen hafva vanvårdat sin stora uppgift att vara hela folkets
representation och hyser stora farhågor för en utsträckning af valrätten
till Andra Kammaren. Men många äfven bland dessa sist nämnda äro dock
villiga att medgifva, att — det må nu vara förorsakadt af det ena eller
det andra — tiden är inne, då eu noggrann och allvarlig utredning bör
giiras af spörsmålet, om, och då i hvilken mån samt under hvilka vilkor,
en sådan utsträckning bör medgifvas.

6 Motioner i Första Kammaren, N:o 2.

För att besvara frågan, huruvida tiden verkligen är inne för en dylik
utredning, behöfver man ej undersöka allahanda skäl af mer eller mindre
abstrakt natur, som under de senaste riksdagarnes förhandlingar anförts såsom
bevis för, att valrätten till Andra Kammaren bör utsträckas. Sjelfva
dessa förhandlingar och af dem härflytande beslut synas tillräckligt klart
ådagalägga, att den tiden är inne.

Huru skall den så ofta förordade förändringen kunna till folkets fromma
utföras? Genom utsträckning af rösträtten kommer direkt politiskt inflytande
att medgifvas åt sådana, som hittills saknat sådant, och, om den
sker utan förändring i andra hänseenden, kommer dermed naturligtvis deras
inflytande att minskas, hvilka för närvarande hafva valrätt till Riksdagens
Andra Kammare. Eu rubbning i den politiska magtställningen kommer nödvändigt
att ske. Äfven om många finnas, som anse en dylik rubbning
vara önskvärd, så torde dock äfven dessa vara villiga att erkänna, att
rubbningen kan blifva för stark. Framför allt borde alla vara villiga att
medgifva, att man har både rätt och pligt att tillse, att ej all eller eu
mycket öfvervägande politisk magt lägges i händerna på eu enda medborgareklass,
framför allt icke i deras händer, hos hvilka man, om man
utgår från den grundsats, på hvilken nu gällande riksdagsordning hvilar,
har minsta anledning att vänta en allsidig blick för samt ett sjelfständigt
och moget bedömande af vårt folks alla mångsidiga behof och intressen,
samt hvilka sakna en mognad erfarenhet i politiska ärendens behandling.

De förslag om utsträckt valrätt till Andra Kammaren, hvilka hittills
framkommit och ådragit sig någon större uppmärksamhet, kunna sägas *
samla sig i två hufvudgrupper. Den ena omfattar dem, som under olika
modifikationer förorda det så kallade streckets sänkande till femhundra
kronor, den andra dem, som med vissa inskränkningar kräfva valrätt åt
alla myndiga män. Klart är, att ett utan motvägande garantier gifvet bifall
till förslag af sist nämnda art skulle medföra en total omhvälfning af vår
nuvarande politiska representation. Sådan omhvälfning kan ej och bör ej
genomföras utan en genomgående revision af åtskilliga bestämmelser i rikets
grundlagar, så vida vårt folk icke skall kastas i en revolutions faror. Kunde
man åter verkligen på samma gång finna tillräckligt starka garantier för
att, vid medgifvandet af så kallad allmän rösträtt, den politiska rnagten ej
komme att öfvervägande tillfalla de hittills icke röstberättigades klass, utan
i stället att jemnt fördelas mellan olika medborgareklasser, så att samtliga
samfundsintressen effektivt kunde göra sig gällande, så borde, synes det,
företräde gifvas åt införande af så kallad allmän rösträtt framför en större

Motioner i Första Kammaren, N:o 2. 7

eller mindre sänkning af det politiska strecket. Dermed skulle åtminstone
den förmånen vinnas, att man kommit till en station, der man kundehoppas
få stanna en längre tid och der man kunde egna sig åt arbetet för samsamfundsutvecklingen
utan störande afbrott af rösträttsagitatiouer.

Förslaget om streckets sänkande till 500 kronor har framför krafvet
på s. k. allmän rösträtt det företräde, att det ej är så omhvälfvande som detta
Skilnaden mellan 800 kronors och 500 kronors strecket är ej en principal,
utan en opportunitetsskilnad. Derför skulle detta förslags genomförande
kunna sägas i viss mån vara en utveckling af 1805 års ständers beslut
Detta så mycket hellre, som det innebär en tillämpning af den grundsatsen,
att politisk rösträtt bör tillkomma enhvar, som betalar bevillning, hvilken
grundsats är någorlunda nära beslägtad med den, som gör sig gällande i
nuvarande riksdagsordning. Men om nu än detta innesluter ett ej ovigtigt
förord för förslaget, så minskas å andra sidan dess värde deraf, att ett bifall
till detsamma ingalunda skulle tillfredsställa det yrkande på förändring af
den politiska rösträtten, hvilket man ej anser sig vilja eller kunna tillbakavisa.
Agitationen för sagda förändring skulle icke afstanna, ej ens bringas
till någon tids hvila, utan den skulle troligtvis utan synnerligen märkbar afmattning
fortgå såsom hittills. Af det, som med detsamma åsyftats, skulle
ej mycket vinnas.

Men mycket skulle genom ett sådant bifall riskeras. Nedflyttningen
af strecket vore nemligen ej en obetydlig, utan eu mycket ingripande åtgärd,
hvilken visserligen ej skulle bygga vår politiska representation på en alldeles
ny grund, men dock skulle innebära en högst betydelsefull modifikation
af den princip, på hvilken densamma hvilar. Detta kan ej förnekas, såvida
man ej vill påstå, att 500 kronors årlig inkomst representerar den ekonomiska
sjelfständighet, som 1865 års lagstiftare ansågo vara någorlunda
garanterad genom fastställandet af 800 kronors inkomst såsom vilkor för
politisk valrätt. Men detta kan ingen på allvar påstå, hvilken erkänner,
att 500 kronor är mindre än 800 kronor, och att penningens köpvärde ej
ökats under de senaste trettio åren.

Många gånger har i Eiksdagen lemnats redogörelse för, att genom
streckets sänkande till 500 kronor valmännens antal skulle ökas med omkring
femtio procent. När ingen kan betvifla, att dessa valmän, såvida de
nu skulle sammansluta sig med någon grupp af hittills val berättigade, skulle
komma att rösta samman med dem bland dessa, hvilka skatta för den inkomst,
vid hvilken bevillningsafdrag är medgifvet, så bör det vara klart för
den, som vill medverka till den föreslagna förändringen, att den politiska

8 Motioner i Första Kammaren, N:o 2.

magten mycket afgjordare och bestämdare än nu komme att läggas i deras
händer, som visat sig vara mest böjda för radikala förändringar af vår
samhällsordning. Såsom införande af s. k. allmän rösträtt utan motvägande
garantier skulle enligt all historiens logik leda till revolutionära äfventyr, så
skulle den föreslagna sänkningen af strecket under samma förutsättning
föra till radikala åtgärder.

Alla de, som äro ense derom, att man bör göra hvad man kan för
att undvika sådana eventualiteter, böra derför äfven enigt bemöda sig om att
finna garantier, hvilka kunna förebygga farorna af en rösträttsutsträckning,
hvilken man anser vara önskvärd eller hvilken man är villig att medgifva.
I Riksdagen har vid behandlingen af här berörda ärende äfven ej alldeles
saknats förslag till sådana garantier, om iin icke åt denna sida af saken
på långt när egnats den uppmärksamhet, som den förtjena!’. Man har till
exempel, såvidt jag erinrar mig, dervid endast rigtat blicken på ordningen
för valrätt och ej på vilkoren för valbarhet, ehuru klart är, att äfven i dessa
likasom på många andra håll garantier för en lugn och jemn samhällsutveckling
kunna sökas.

I Riksdagens Första Kammare har man särskildt påpekat, att eu
betydelsefull garanti skulle erhållas, om såsom vilkor för valrätt till Andra
Kammaren, jemte en taxerad inkomst af 500 kronor, uppstäldes en ålder
af 25 år och fullgörande af före denna ålder föreskrifven värnpligt. Värdet
af dessa vilkor behöfver ej ringaktas, fastän man ej anser dem ensamma
för sig tillfyllestgörande. Första Kammaren har mer än en gång med stor
pluralitet uttalat såsom sin mening, att man bör se sig om efter starkare
värn mot radikalism eller omstörtning.

Tanken har då särskildt fäst sig vid klassval eller proportionsval.
Det kan ej bestridas, att den representationsförändring, som genomfördes
1865, i viss mån bortsåg ifrån, att ett folk nödvändigt består af olika stånd
eller klasser, hvilka uppbära skilda och sins emellan jembördiga intressen i
folkets lif. Den utdömde den gamla numera otillfredsställande men dock organiska
grunden för den svenska riksdagen och förmådde ej lägga någon ny af
synnerligen organisk natur. Den mest bärande grundsatsen i nu gällande
riksdagsordning beträffande valrätt blef, att denna rätt bestämmes af skatteförmåga.
Då så är förhållandet, kan man ej undra öfver påståendet, att
det skulle vara en konseqvent utveckling af nu gällande ordning, att politisk
valrätt tilldelas en hvar, som erlägger direkt skatt till staten. Men om erläggande
af skatt skulle betinga rösträtt, så lär det ej kunna påstås vara
eu inkonseqvens, om eu större skattskyldighet förbundes med eu vidsträck -

Motioner i Första Kammaren, N:o 2. 9

tare rösträtt, om rösträtten graderades efter skattepligten. På den nu gällande
riksdagsordningens ganska oorganiska grund torde knappast kunna
anordnas några andra klassval än sådana, som bestämmas af högre eller
lägre skatts erläggande. Men sådana skulle kunna anordnas såsom en
utveckling af nu gällande bestämmelser och såsom eu garanti för att, vid
en betydlig ökning af antalet valmän bland dem, som betala den lägsta
skatten eller kanske ingen skatt, de intressen, som snarast representeras af
de högre beskattade, ej skola komma att sakna målsmän i Riksdagens
Andra Kammare och således ej varda tillbakasätta.

Klassval efter eu graderad rösträttsskala kunna naturligtvis anordnas
på många sätt samt mer eller mindre gynnande för antingen de högre eller
de lägre beskattade. Mot sjelfva principen för dem borde ej starka anmärkningar
göras af dem, som yrka, att skattskyldighet alltid bör åtföljas af
rätt till inflytande på tillsättningen af den beskattande Riksdagen och som
ej med fog kunna förneka billigheten deraf, att den, som betalar den drygare
delen af eu skatt, äfven har ett i någon mån större inflytande vid skattens
bestämmande.

Lika litet och kanske ännu mindre synes med skäl något kunna invändas
mot eu ordning, som reglerade förhållandet mellan de två klasser
valmän, som stå emot hvarandra vid snart sagdt hvarje val, mellan majoritet
och minoritet. I samma mån som minoriteten inom en större eller
mindre valkrets är stor, i samma mån förnimmes det som eu obillighet,
att dess röster bli utan all betydelse. Genom så kallade proportionsval tillvaratages
minoritetens rätt. Äfven under nu gällande rösträttsförhållanden
kunde vara skäl att taga i öfvervägande, huruvida ej proportionsvals införande
vore eu vinst; men dessa skäl få en mycket ökad vigt, om den politiska
rösträtten komme att utsträckas. Det är bekant, att sådana val kunna
anordnas på mångfaldiga sätt och modifieras efter skilda konkreta förhållanden.
Den väsentligaste svårigheten vid deras införande i vårt land skulle väl
ligga i nödvändigheten att förändra och utvidga nuvarande valkretsar. Men
om eu stor fördel kunde vinnas genom den antydda anordningen, så torde
nog denna svårighet kunna nöjaktigt öfvervinnas, i synnerhet som vi ej i
nu bestående förhållanden sakna pröfvade utgångspunkter för anordnande af
större valkretsar.

Det anförda har velat ådagalägga, att förhållandena påkalla en möjligast
fullständig utredning af frågan om behofvet af utsträckt valrätt till
Riksdagens Andra Kammare och om de garantier, under livilka en sådan
utsträckning bör medgifvas. Äfven hafva gjorts några antydningar om de
Bill. till Rilisd. Prof. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 1 Höft. 2

Motioner i Första Kammaren, N:o 2.

vägar, på hvilka dylika garantier snarast torde böra sökas. Men den beliöfliga
utredningen lär ej kunna verkställas af någon enskild riksdagsman
eller af Riksdagens konstitutionsutskott, utan allenast genom regeringens
försorg.

På grund af hvad som blifvit anfördt vill jag derför vördsamt föreslå,

att Riksdagen må ingå med underdånig anhållan
derom, att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en, så
vidt möjligt är, fullständig utredning af frågan om behof
vet af utsträckt valrätt till Riksdagens Andra Kammare
och om de garantier, under hvilka en sådan rösträttsutsträckning
borde medgifvas, vare sig att dessa
garantier skulle sökas i väl afvägda klass- eller proportionsval
eller på annan väg, som utredningen kunde
anvisa, samt till Riksdagen aflåta de förslag, som Kongl.
Maj:t i följd af den verkstälda utredningen må anse
vara af behofvet påkallade.

Anhålles om remiss till konstitutionsutskottet.

Stockholm den 23 januari 1893.

Gottfrid Billing.