Motioner i Första Kammaren, N:o 29

Motion 1892:29 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 29.

1

■(

N:o 29.

Af herr Ryding, om uppehållande af talmanshefattning vid
samtidigt inträffande förfall för talman och vice talman
i någon af Riksdagens kamrar.

Vid förlidet års riksdag voro samtlige ledamöter i både konstitutionsutskottet
och Riksdagen ense derom, att saknaden af föreskrift om
huru förfaras skall i händelse af samtidigt inträffande förfall för såväl
talmannen som vice talmannen i en af Riksdagens kamrar lätt kan
förorsaka betänkliga rubbningar i Riksdagens verksamhet.

Till förebyggande af djdika rubbningar föreslogs, att antalet vice
talmän skulle bestämmas till två för hvardera kammaren; men vid ärendets
behandling i Riksdagen uppstod den principiella meningsskiljaktighet
emellan kamrarne, att Första Kammaren ansåg, det Konungen skulle
ega att för hvardera kammaren utnämna talmannen och de begge
vice talmännen, under det att Andra Kammaren ville åt Riksdagens
kamrar, hvar för sig, vindicera denna rätt; och förföll sålunda det väckta
ändringsförslaget.

Behofvet af eu föreskrift för ofvan nämnda fall qvarstår likväl allt
fortfarande; och då det icke är antagligt, vare sig att Första Kammaren
skall nu, mera än tillförene, vilja beröfva Konungen all rätt att nämna
kamrarnes talmän och vice talmän, eller att Andra Kammaren skall vilja
ingå på en förändring, hvarigenom, för att begagna en dess ledamots
ord, det skulle blifva icke mindre än sex personer i Riksdagen, hvilka
erhölle en sådan särskild utmärkelse från Konungens hand, måste, för
att målet skall kunna ernås, en samman)emkning försökas emellan de
skiljaktiga meningar ne.

Bth. till Kikad. Krot. 1892. 1 Kami. 2 Afd. 1 Vand. 7 lläft. (N:o 29.)

2

Motioner i Första Kammaren, N:o 29.

I sådant hänseende har jag tänkt mig såsom en lämplig utväg, att
Konungens rätt, sådan den genom nu gällande grundlagsstadganden är
bestämd, qvarstode orubbad, men att ett tillägg antoges, hvarigenom
föreskrefves, att vid samtidigt inträffande förfall för både talmannen
och vice talmannen i en af Riksdagens kamrar kammaren egde utse
en af dess öfrige ledamöter att fungera såsom talman, till dess förfallet
upphört för någondera af de utaf Konungen nämnde, samt att valet
företoges. under ordförandeskap af den i kammai''en närvarande ledamot,
som bevistat de flesta riksdagarne och, der två eller flere ledamöter
deltagit i lika många riksdagar, den af dem, som vore till lefnadsåren
äldst.

Genom en sådan föreskrift skulle dessutom vinnas en, så vidt på
talmansplatsen beror, fullständig säkerhet för göromålens obehindrade
gång, hvilket deremot icke vore fallet, om det af Första Kammaren vid
sistlidet års riksdag bifallna ändringsförslag blefve lag. Det är t. ex.
långt ifrån oantagligt, att under en sådan epidemi, som nyligen varit i
landet herskande, en kammares saväl talman som begge vice talmän
samtidigt kunde af sjukdom blifva förhindrade att i kammaren iakttaga
inställelse.

Med den åsigt, konstitutionsutskottet redan uttalat om behöfligheten
af en förändring i grundlagens hithörande paragrafer, torde ett ytterligare
förslag i ämnet vara att förvänta från utskottet. För att emeltertid
betrygga ett dylikt förslags framläggande och på samma gång
gifva utskottet anledning1 att dervid taga i öfvervägande jemväl det
sätt att lösa frågan, som här ofvan antydts, har jag velat väcka denna
motion samt får alltså härmedelst vördsamt hemställa,

att Riksdagen må för sin del såsom tillägg till
nu gällande stadganden om sättet för talmäns utseende
besluta en föreskrift af det innehåll, jag tagit mig friheten
framhålla, anhållande jag att få åt konstitutionsutskottet
öfverlemna att, derest utskottet skulle i hufvudsak
gilla mitt förslag, åt detsamma gifva den redaktion,
som af utskottet pröfvas lämpligast.

Stockholm den 26 februari 1892.

Gustaf Röding.

Stockholm, K. L. Bechman, 1892.