Motioner i Första Kammaren, N:o 28

Motion 1900:28 Första kammaren

6

Motioner i Första Kammaren, N:o 28.

28.

Af herr Pettersson, Fredrik Erail, angående skrifvelse
till Konungen med begäran om föreskrifter i syfte att eu
del af de värnpligtiges dagaflöning må bevaras för deras
framtida bästa.

När 1892 års urtima Riksdag beslöt höja beväringsmanskapets dagaflöning
till ett belopp, som icke har sin motsvarighet inom något annat
lands änne, skedde detta under tydligt uttalande af, att denna förhöjning
i aflöning icke finge till de värnpligtige i samband med öfrig aflöning utbetalas,
utan skulle genom insättning i postsparbanken besparas för de värnpligtiges
framtida bästa (se 1892 års urtima riksdags skrifvelse N:o 1).*
Under den debatt, som föregick detta beslut, uttalades äfven af flere representanter
såsom önskemål, att denna förhöjning borde afses till en sparpenning
och såsom sådan tryggas för den värnpligtiges framtida behof.
Men med tanken rigtad på det stora målet -— härordningens förbättrande
— lät man för dess framgång många betänkligheter fara samt nöjde sig
beträffande ifrågavarande dagaflöning med de uttalanden, som ofvannämnda
riksdagsskrifvelse innehåller.

* »I sammanhang härmed har Riksdagen, som funnit framställningen om innehållande af
vissa procent af dagaflöningen för de värnpligtiges framtida bästa vara särdeles beaktansvärd, ansett,
att hela beloppet af intjenad dagaflöning icke måtte utbetalas åt de värnpligtige under eller
omedelbart efter slutad vapenöfning, hvilket måhända skulle utsätta dem för frestelsen att snart
förslösa densamma, utan i stället att större delen af dagaflöningen måtte å postsparbanksbok insättas
samt postsparbanksboken efter slutad vapenöfning tillställas den värnpligtige. Den del af
dagaflöningsbeloppet, som sålunda för de värnpligtiges framtida väl skulle besparas, har Riksdagen
tänkt sig böra bestämma till 30 öre om dagen, hvilket efter 90 dagars öfningstid utgör 27 kronor
för hvarje värnpligtig.»

Motioner i Första Kammaren, N:o 28.

7

På grund af Riksdagens ofvannämnda beslut utfärdade Kongl. Maj:t
närmare bestämmelser angående sättet för dessa medels utbetalning (se
Kongl. Maj:ts nådiga kungörelse härom den 9 juni 1893), och sker detta,
i korthet antjdt, på följande sätt:

De aflöningslistor öfver intjent men ej utbetalad dagaflöning, hvilka
af beväringskompanibefälhafvarne vid l:a årets vapenöfning blifvit upprättade,
insändas till vederbörande kompaniområdesbefälhafvare och förvaras
af denne för att vid början af 2:a årets vapenöfning öfverlemnas till beväringsmännens
då blifvande kompanichef. Vid slutet af denna vapenöfning
insänder kompanichefen anmälningslistorna i två exemplar jemte medlen
till postsparbanken samt uppgifver på samma gång, till hvilken kompaniområdesbefälhafvare
de utskrifna postsparbanksböckerna skola sändas.
På grund af beväringsmännens ombyte af vistelseort, vapenöfning vid annat
regemente, förverkad dagaflöning på grund af begångna förseelser m. m.
förorsakas mycket arbete för dessa medels insättande.

Inom postsparbanken åter skola ofvannämnda anmälningslistor mottagas
och kollationeras samt särskildt konto upprättas för hvarje beväringsman,
hvarefter insättningarna bokföras och motböcker utfärdas. Genom Kongl.
Maj:ts nådiga kungörelse den 9 juni 1893 § 7 skola de kostnader, som
för postsparbanken uppkomma genom mottagande och förvaltning af beväringsmans
till insättning i sparbank afsedda dagaflöningsmedel, till den
del dessa kostnader icke betäckas af den å medlen uppkommande räntevinsten,
bestridas från anslaget till beväringsmanskapets vapenöfningar, och
visar vidstående tabells sista kolumn hvilka utgifter som härför under åren
1893—98 drabbat statsverket. Men utom sådana synliga utgifter föranleda
dessa massvis skeende insättningar och uttagningar samt deraf följande försändelser
äfven andra kostnader dels i följd af det ökade arbetet inom
vederbörande expeditioner, tillhandahållandet af motböcker m. m. samt dels
vid tillställandet af dessa motböcker till beväringsmännen, hvilket senare i
allmänhet tillgår så, att vederbörande kompaniområdesbefälhafvare under
rekommendation mot mottagningsbevis, som genom postverkets försorg tillställes
honom, afsänder hvarje bok till egaren, och för hvilken försändning
postverket tillgodogör sig 50 öre för hvarje bok.

Dessa utgifter vore emellertid väl använda medel, ifall det målet blefve
vunnet, som Riksdagen genom sitt omförmälda beslut afsett, nemligen att
innehålla denna dagaflöning till de värnpligtiges framtida bästa. Att emellertid
icke så tillgår visas af vidstående tabell öfver insatta och redan
samma år uttagna postsparbanksmedel tillhörande do värnpligtige.

T3É. sr

Insättningar.

De r a f

r uttaget under

mngarnes

sammanlagda

talg P

Antal.

Belopp.

antal.

42,716

38,110

102,969

50,064

12,529

100,002

154,722

75,650

15,377

17,292

24,853

94,598

424,515 7,414

666,616

216,569

För handläggningen i Postsparbanksbyrån af de under år 1893 förekommande insättningar och uttagningar af
bevänngsmedel verkstäldes ingen särskild kostnadsberäkning och har ej heller ersättning för nämda bestyr af Postsparbanken
äskats eller erhållits.

Motioner i Första Kammaren, N;o 28 >

Motioner i Första Kammaren, N:o 28.

9

Af denna tabell framgår, att cirka 2/s a^a insättningar redan under
samma år uttagas, och jemföras tidpunkterna för afslutningen af öfningarna
inom de olika truppförbanden med de månader, under hvilka uttagningar
ske, bekräftas tydligt hvad erfarenheten i de flesta fall redan gifvit vid handen,
nemligen att i samma stund motboken erhållits, uttages beloppet. Så
t. ex. .är orsaken till de stora uttagningarna i slutet af hvarje år den, att
under september månad af slutar hufvudmassan af de värnpligtige (infanteriet)
sina vapenöfningar, och de motböcker, som enligt bestämmelserna skola
utdelas, komma i allmänhet de värnpligtige icke tillhanda förr än cirka 1
månad efter slutade möten. Uttagningarna under öfriga tider af året torde
äfvenledes med säkerhet kunna ställas i samband med tidigare afslutade
öfningar.

Lägges härtill antalet af de motböcker, hvilka af en eller annan anledning
ej hinna uttagas under samma år, hvarunder de blifvit intjenade
samt de jemförelsevis få böcker, hvilka på grund af beväringsmännens ombyte
af vistelseort ej kunnat dem tillställas, torde man finna, att ändamålet
med hela denna stora apparat endast blifvit i ringa grad förverkligadt,
samt att de kostnader och göromål, som äro förknippade härmed,
blifva bortkastade i de flesta fall, då medlen ofördröjligen uttagas och användas.

I förbigående — och såsom bevis på huru allmänt kändt det är, att
beväringsmans motbok i de flesta fall genast vänder tillbaka till banken —
må nämnas, att genom reglemente den 17 februari 1899 är bestämdt,
att beväringsmännens motböcker blott skola innehålla hälften så många
blad för insättningar som öfriga böcker, allt för att bespara en onödig utgift,
enär de i allmänhet icke tagas i anspråk.

För att nu i högre grad än hittills skett vinna ändamålet med Riksdagens
omförmälda uttalande om »innehållande af vissa procent af dagaflöningen
för de värnpligtiges framtida bästa», torde ingen annan utväg
gifvas än att införa bestämmelser, afsedda att trygga insättningarnas bevarande,
så att de ej finge uttagas förr än efter värnpligtens fullgörande, för
så vidt man ej vill gå ännu längre och gifva dem karakter af en sparpenning
att tillgå vid minskad arbetsförmåga. Nu ifrågavarande belopp är
visserligen allt för obetydligt för det senare ändamålet, men likväl må nämBih.
till Riksd. Prot. W00. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 12 Höft. 2

10

Motioner i Första Kammaren, N:o 28.

nas, att enligt af sakkunnig uppgjord uträkning skulle denna summa, 27
kronor, förräntad efter 31/, procent från den tid den värnpligtige nu utfår
sin postsparbanksbok lemna honom:

vid uppnådda 40 år kronor 56: 96

» » 50 » » 89: 24

» » 55 » » 114: 05

» » 60 » » 149:65

allt med 1880—90 års dödlighetstabell såsom grund.

Det säger sig sjelft, att hvarje förlängning af öfningstiden ökar detta
belopp, och pa så sätt kan, under förutsättning af att den uppfattning vidhålles
att innehålla vissa procent af dagaflöningen för de värnpligtiges framtida
bästa, fullgjord värnpligt blifva grundläggande för ålderdomsförsäkring.

Allt sedan 1895 och 1898 års kongl. proposition om ålderdomsförsäkring
fallit, står frågan derom olöst, i det att de praktiska svårigheter,
som förslagen inneburo, icke kunnat jäfvas. Såväl sakens stora innebörd
som de årligen för ändamålet afsätta medlen föra dock densamma framåt,
men faran är, att vid dess lösning saknas erfarenhet om, huru den kommer
att verka. Skulle nu under tiden för det stora förslagets genomförande
genom tillvaratagande af den del af de värnpligtiges dagaflöning, hvilken i
alla fall är afsedd att utgöra en sparpenning, en ålderdomsförsäkring för
desse kunna grundläggas, så kunde de erfarenheter, som härvid vunnes i
fråga om fondbildning, kontroll, medelsförvaltning, utbetalning m. m. komma
till godo vid förslagets genomförande i stort. Den på så sätt tillvaratagna
sparpenningen kunde i händelse af införande af allmän ålderdomsförsäkring
underlätta inträdet för de beväringsmän, som vore härtill berättigade, genom
att utgöra bidrag till den försäkringsafgift, som vid hvarje obligatorisk försäkring
affordras de försäkragspligtige. Det förslag till ålderdomsförsäkring,
som framlades år 1895, var i så måtto endast partielt genomfördt, att
det blott omfattade vissa kategorier understödstagare, och den berättigade
anmärkning, som häremot gjordes, blef en medverkande orsak till utgången.
Men om försigtigheten manar att vid en så stor frågas lösning ej på en
gång taga steget fullt ut, så torde, frånsedt alla klasser och yrken, icke
några hafva större företrädesrätt att vid behof komma i åtnjutande af fördelare
af en ålderdomsförsörjning än de, som genom fullgörande af sin
värnpligt offrat sin tid i fäderneslandets tjenst.

Motioner i Första Kammaren, N:o 28.

II

Då jag nu vågat fästa Riksdagens uppmärksamhet på, i hvilken ringa
grad nu gällande bestämmelser tillgodose de syftemål, 1892 års urtima
Riksdag sökte ernå genom beslut, att större delen af de värnpligtiges dagaflöning
skall insättas i postsparbanken, beder jag få yrka,

att Riksdagen anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes
låta utarbeta föreskrifter i syfte, att den del af de
värnpligtiges dagaflöning, hvilken enligt Riksdagens skrifvelse
den 26 november 1892 n:o 1 skall å postsparbanksbok
insättas för de värnpligtiges framtida bästa, må i
högre grad än hittills blifva för sådant ändamål bevarad.

Stockholm den 27 januari 1900.

Fredr. Pettersson.