Motioner i Första Kammaren, N:o 28

Motion 1891:28 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 28.

7

tf:o 28.

Af herr Biesért, om antagande af en lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet.

Det torde vara en erkänd sanning, att vägbyggnaden och vägunderhållet
på landet, som af ålder hvilat ensamt på innehafvare af jordegendom, är eu
i hög grad tung och orättvist fördelad skattebörda, och ehuru frågan snart
ett århundrade stått på dagordningen, och många gånger varit föremål för
såväl Kegeringens som Kiksdagens behandling, har det hittills ej lyckats att
få den löst. Det synes mig derför vara hög tid att göra de allvarligaste
bemödanden för att få bort denna orättvisa i vår lagstiftning. Skall detta
kunna lyckas, så måste emellertid hvar och eu, och i synnerhet den, som har
ekonomisk fördel af det nu bestående, visa tillmötesgående och, med frånseende
af egen fördel, befrämja hvad som är rätt och billigt.

Det är under denna förhoppning jag nu vågar hemställa,

att Riksdagen ville antaga en lag angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med Kong! Maj:ts nådiga proposition
vid 1889 års riksdag, särskilda utskottets derpå grundade
utlåtande n:o 1 samt Andra Kammarens beslut i
frågan, äfvensom medgifva det utskott, som får frågan
till behandling, att inom de gränser, som nämnda nådiga

8

Motioner i Första Kammaren, N:o 29.

proposition, utskottsutlåtande och Andra Kammarens
beslut angifva, utreda ärendet, dervid vidtagande de ändringar
och tillägg, som för frågans lyckliga lösning
anses nödiga, samt utlåtande och förslag angifva.

Stockholm den 29 januari 1891.

J. N. Biesért.

N:o 29.

Af herr Widmark, om anslag till befrämjande af odlings företag
i de norrländska lappmarkerna.

Redan i skrifvelse af den 7 maj 1888 har Riksdagen i underdånighet
yttrat sig om önskvärdheten af upplåtelse af odlingslägenheter å kronoparkerna
i Norrland och anhållit om utredning och förslag rörande sättet
för sådan upplåtelse. Då yttranden häröfver nu sannolikt torde hafva från
vederbörande embetsmyndigheter inkommit till Kongl. Maj:t, är sålunda förslag
i ämnet snarast att emotse, hvarför jag vågar redan nu ifrågasätta, att
i riksstaten för år 1892 medel anslås för befordrande af sådan ifrågasatt
norrländsk kolonisation.

Det synes mig nemligen vara en bjudande nödvändighet, synnerligast
hvad Norrbottens län angår, att äfven på detta sätt inom lappmarkerna söka
utbreda svenska språket, åstadkomma verksamhet och lif i öde bygder, under -