Motioner i Första Kammaren, N:o 27 (Motion 1899:27 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 27.

,\ -''v,; iiistr (no- . final 4ib Mitt* ms:.'', mihlitf>+»{({■>

	i:;	• ) * f		h i. it M	f; 11: \| • •	< Clan ni''-, •lisrui 11	, i ti
	»H J			.-i -ii »fl		r.j''-'' rt/*• it.} >■ i it'' om/ i i
	! ''» i	/ i * 11			Ur y.\>	''•,.iä l!i! iniin In/niiii loggi!	it 1
	/. ; ii	»O	• : ^ 1> 1 l	, ^,,ti t		liioi''ii »ifjn ii »i* '' ibmr it >o	TtbuiViM
	s.D-			•(bil		! ii;! ii''i il -d-	lita j Mil:
. ^		ii .	: • 1;	\ytf)> i		i:Ay''i‘Uf Mit	ti gin bill
			Mi.n;		1 i Hl	: i; lr Ii; trfitJ/ii: it no	runni;
			\| ;		iw\<u ■	fllll .}!('' in/''- j;*T 1! ; JO 1	iiv t .ii:

tf:0 27.*|"vs,h:,!::1 '' vj!,‘A •

‘ - ■> ■ >’li: M!:!<• ilils Tlii-I . i): *''! (|K :'')lii !

‘ > u: • (ilil; hlsil »,*•*< tgl itdlljs 1-{JT> S i ’ ■

•'' • ; 1.1 i- . (!>; i S'' >Jl''i-* i > i-,I! i./i-n.M Hyll •|‘>iy<.fjyrt‘i i »•''

Af herr Ljungberg, om meddelande af vissa bestämmelser angående

norsk sjöfart i svenska farvatten.

r.:-''>; •• tuo* ,''si. siuufj -i- :

.. i .. : . ''< i!: - -i .''<;( V.. ■ :l i [ i»; !->; • f-51i v 1 i ‘ Ilo • i/.i./lii’

Det af norska stortinget under sistlidne november månad definitivt
fattade beslut, att unionstecknet skulle borttagas ur norska handelsflaggan,
är så påtagligen af en mot Sverige rigtad fiendtlig innebörd, att svenska
Riksdagen icke kan undgå att taga i ompröfning, på hvilken punkt unionen
derigenom blifvit försatt, och att se till, huru det vidare framgåendet på
denna bana må kunna förhindras.

Det var efter ömsesidig öfverenskommelse emellan de svenska och
norska medlemmame i 1839—44 årens unionskomité, af hvilka de förre
ogerna medgåfvo den af konung Oscar I och norrmännen påyrkade
separationen i örlogsflaggan, som, i sammansatt statsråd, det beslut om
unionstecknet i båda rikenas handelsflaggor fattades, hvilket de svenska
komiterade gjort till vilkor för sitt medgifvande.

Att norrmännen nu brutit detta aftal, ehuru Sverige vid det tillfället
gaf dem i flagga och riksvapen en i förhållande till rikenas folkmängd
och styrka obehörigt stor andel, är visserligen ingalunda det första bevis
vi från det hållet erhållit, huru föga de unionella fördragen af Norge aktas,
men det är dock i och för sig så kränkande och så för Sverige förolämpande,
att det icke kan förklaras af annat än den oaflåtliga eftergifvenhet de
ådagalagt, som det tillhört att i första rummet bevaka Sveriges intressen.
Denna eftergifvenhet och sorglöshet måste dock taga ett slut, och efter
den skymf man i Norge nu tillfogat Sverige, lärer väl det antal inom vår

Motioner i Första Kammaren, N:o 27.

representation vara snart räknadt, som utan vidare vill hålla till godo
dermed, desto hellre som man i utlandet numera anser vår fortfarande
sorglöshet vara ett bevis på svenska nationens karakterssvaghet och förfall.

Det ligger härvid nära till hands att erinra sig, att det är på unionella
grunder och under den unionsmärkta flaggans hägn, som Norge hittills
åtnjutit de stora fördelar i sjöfarts väg här i landet, som väsentligen
bidragit till norska handelsflottans snabba utveckling och ännu gifva densamma
en fraktförtjenst af 8 ä 9 millioner kronor om året. Men det
lärer väl ej vara skäl att, då Norge föraktar denna union och dess symbol,
fortfarande skänka det enahanda fördelar.

I mer än 40 år, eller allt sedan 1825 års mellanrikslag stiftades, balett
nära nog enstämmigt rop från alla landsändar låtit höra sig, att de
förmåner och privilegier, den norska handelsflottan här i riket erhållit, i
hög grad skadade vår egen flotta. Man har åberopat flera högst tänkvärda
fakta i detta hänseende. Efter det att svenska stapelstädernas handelsflotta,
under de tjugu år, som närmast föregingo unionen, vunnit en ansenlig
tillväxt och eu drägtighet af 116,620 tons, föll hon, efter det 1815 och
1825 års mellanrikslagar tillkommit, så mycket, att hon behöfde en tid af
26 år, innan hon (1841) åter uppnådde ett liknande tontal (117,047
tons). För hvaije ny mellanrikslag, hvar och en med ökade förmåner
för norska fartyg, hämmades den naturliga tillväxt, som började visa sig
inom vår handelsflotta, när någon tid förflutit; och när man till de fördelar,
som norska handelsflottan sålunda erhållit, ytterligare år 1874 lade
den dittills sorgfälligt bevarade kustfarten, jemte rätt att inom Sveriges
område och med lika förmåner, som tillkomma våra egna landsmän, idka
sjöfart å våra insjöar m. fl. farvatten, hvilken senare rätt icke tillkommer
någon annan främmande nation, så låter det förklara sig, att till det
lägervall, hvari vår stapelstadsflotta så länge befunnit sig, äfven sällat sig
ett aftagande i våra öfriga städers och i landsbygdens handelsflottor.

Dessa hade från 1830 till 1874 stigit icke obetydligt; men de hafva
sedermera till drägtiglxeten förminskats, nemligen från respektive 29,414
och 169,729 till 27,056 och 146,682 tons.

Den svenska handelsflottan, i sin helhet, befann sig år 1896 (den
senaste, nu tillgängliga uppgift) vid ett lägre stadium än år 1875, nemligen
496,819 emot 507,049 tons -— detta efter 21 års förlopp och under det
att den norska och andra handelsflottor vunnit en ofantlig utveckling!

Man har sökt öfverskyla följderna af norrmännens intrång med
åberopande af några fel i Vår lagstiftning m. in., och man har menat, att

Motioner i Första Kammaren, K:o 27.

vi ju dock i Norge hafva reciprocitet. Men nämnda fel återfinnas i flera
andra stater, utan att handelsflottans tillväxt der igenom blifvit synnerligen
hämmad, och den s. k. reciprociteten i Norge är för oss af föga eller
intet värde, då vår sjöfart på detta land är så ringa.

När svenska representationen ändtligen, år 1895, lät uppsäga inellanrikslagen,
hyste man det naturliga hopp, att dermed äfven en gräns skulle
sättas för den norska invasionen på sjöfartsområdet; men denna har fått
fortfarande till landets förfång blomstra i den partiella mellanrikslag, som
man haft sig så angeläget att påbörda oss.

Då det emellertid ännu är att hoppas, det Kongl. Maj:t icke skall
begära förnyelse af en under nuvarande kommunikationsförhållanden alldeles
obehöflig lag, som dessutom är så felaktigt redigerad, att den på flera
ställen rent af inbjuder till lurendrejeri, vill jag för närvarande inskränka
mina yrkanden till följande hemställan:

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj: st hemställa, att från och med den 16 maj 1899
alla i Norge inhemska fartyg och båtar skola i Sverige
allenast med de vilkor behandlas såsom inhemska, att
de föra unionsmärkt flagga och äro försedda med sådana
handlingar, som efter noggrann granskning finnas till
fullo styrka, att fartygen tillhöra norrmän och icke,
såsom i senare åren händt, engelsmän eller annan
främmande nation;

äfvensom att den norska fartyg och båtar allena
genom kongl. förordningen den 13 maj 1898 medgifna
förmån att befara äfven Sveriges insjöar, floder
och kanaler utan högre afgifter till kronan, städer och
inrättningar, än som af inhemska fartyg utgöras, må
från och med den 16 maj 1899 upphöra.

Stockholm den 25 januari 1899.

C. K. Ljungberg.

BO)., till Rikt#!. Brok 1899. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band.'' 10 Käft