Motioner i Första Kammaren, N:o 25

Motion 1897:25 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

3

N:o 25.

Af herrar Lundström och Nyström, Carl, om höjande af vissa
extra ordinarie professorers aflöning.

När i medlet af 1870-talet vid de svenska universiteten de förutvarande
adjunkturerna ombildades till extra ordinarie professurer och
lönen för dessa sattes så lågt som till 4,000 kronor med ett lönetillägg
å 500 kronor efter 5 års tjenstgöring, var detta utan tvifvel att anse
som ett öfvergångstillstånd. De ordinarie professorernas löner hade
vid 1875 års riksdag (på enskild motion) blifvit höjda till 6,000 kronor,
och det var allmänt erkändt, att den professorslön å 4,500 kronor,
som 1856—58 års Riksdag beviljat, var otillräcklig.

Man tänkte sig då de e. o. professurerna närmast som öfvergångsplatser
till ordinarie lärostolar. Ser man emellertid på nuvarande förhållanden
vid universiteten i Upsala och Lund samt Karolinska institutet,
så visar det sig genast, att bland ett femtiotal extra ordinarie
professorer, som nu finnas, åtminstone 25 icke hafva någon som helst
utsigt att vinna befordran till ordinarie lärostol i samma ämne af det
enlda skäl, att ordinarie lärostolar i de ämnen, de representera, icke
finnas. Och hvad de öfriga beträffar, beror utsigten till befordran på
rena tillfälligheter i fråga om åldersförhållandena mellan ordinarie och
extra ordinarie professorer i samma ämne. I sjelfva verket äro således
dessa lönebelopp å 4,000 — 4,500 kronor de högsta, dessa embetens
innehafvare efter nu gällande lönestater inom universiteten hafva att
påräkna.

Mången, som ej är närmare bekant med universitetsförhållanden,
föreställer sig kanske — dertill föranledd af den alldeles oegentliga

4 Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

titeln — att de e. o. professorerna äro extra ordinarie tjensteman i
vanlig mening med blott tillfällig anställning. Detta är emellertid icke
fallet. De extra ordinarie professorerna äro ordinarie embetsmän på
ordinarie stat lika väl som ordinarie professorer. De äro likstälda med
dessa ordinarie professorer i fråga om kompetensvilkor och i allt väsentligt
likstälda med dem äfven i fråga om tjenstgöring. De fungera
som dekaner i fakulteter och sektioner och deltaga i bedömande af
kompetensprof till såväl ordinarie som extra ordinarie professurer: de
äro med ett ord ordinarie professorer med extra ordinarie — det vill här
säga ofullständig — lön.

Förberedelse till professur, vare sig ordinarie eller extra ordinarie
— ty i fråga om kompetensvilkor fins, som redan anmärkts, ingen
olikhet — kräfver så lång tid, att medelåldern vid tillträdet till embetet,
utan åtskilnad mellan extra ordinarie och ordinarie professorer,
under de senaste 20 åren varit 39—40 år. Under denna långa förberedelsetid
har den blifvande professorsaspiranten ganska ringa möjlighet
att skaffa sig inkomster, emedan det vetenskapliga arbete, som
kräfves för att han skall kunna förvärfva och bibehålla erforderlig
skicklighet, måste oafbrutet upptaga hans tid. Böcker, resor, instrument
o. s. v. kosta betydliga summor, och följden af allt detta är, att
en person utan enskild förmögenhet måste beräknas ha en ganska an,
senlig skuldsumma att draga på, när han ändtligen får anställning. Den
akademiska banan är för (ifrigt i ett vigtigt afseende förenad med vida
större risk än andra banor, i det en persons utsigt till befordran, på
grund af vetenskapens alltjemt fortgående specialisering, är — under
den tid, han kan uppträda som sökande — beroende på ledighet inom
det enda ämne, åt hvilket han egnat sig, och för detta ämne i regeln
ej finnes mer än kanske en eller två eller i alla fall mycket få aflönade
platser.

En professor har för skötseln af sitt embete behof, som andra
embetsmän i allmänhet icke eller blott i ringa grad känna: i främsta
rummet behof af böcker och annan vetenskaplig materiel samt resor
för att kunna följa med sin vetenskaps framsteg och sjelf arbeta i
dess tjenst.

Under sådana förhållanden måste en extra ordinarie professor, för
att fylla de kraf, hans embete ställer på honom, antingen ega enskild
förmögenhet eller underlåta att bilda familj eller skaffa sig biförtjenster
genom arbete, som ligger utanför hans egentliga uppgift. Det
torde emellertid hvarken frän social och vetenskaplig synpunkt vara
lämpligt att göra professurerna till privilegium för de förmögna, ej

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

5

heller vara öfverensstämmande med god statshushållning att nödga
statens embetsman att egna en väsentlig del af sin tid åt göromål utom
tj ensten.

Huru otillfredsställande de e. o. professorernas aflöning för närvarande
är, torde tydligast framgå af en jemförelse med elementarlärarnes
löneförmåner, som ju allmänt, redan de, anses vara otillräckliga.
På lektorerna ställas i fråga om vetenskaplig förberedelse naturligtvis
vida mindre anspråk än på en professor, som ju inom landet
skall vara den högste målsmannen för sitt ämne. Behofvet af böcker,
resor o. s. v. är tydligen mindre för lektorn än för en professor. Och
dock visar en enkel beräkning, att en lektor vid 60 års ålder i medeltal
uppburit i lön omkring 20,000 kronor mera än en e. o. professor vid
samma ålder; delvis beroende derpå, att en lektor i medeltal sju år
tidigare får sin anställning, delvis på att lönebeloppen för honom äro
högre.

En förbättring i aflöningen för de e. o. professorerna bör så mycket
hellre kunna ifrågasättas, som statens utgifter för universitetsändamål
hos oss äro jemförelsevis små. Under det att Upsala universitet
1895 af statsmedel uppbar 459,900 kronor, åtnjöto samma år
exempelvis två medelstora tyska universitet, i Breslau och Strassburg,
med ansenligt mindre studentantal än Upsala, i statsanslag respektive
943,657 och 926,900 mark (d. v. s. öfver 800,000 kronor hvardera).
Till förtydligande af hvad dessa summor betyda torde böra påpekas,
att under det hela årliga budgeten för Upsala universitet uppgår till
omkring 750,000 kronor, uppgår motsvarande summa för Breslau till
1,198,594, för Strassburg till 1,027,940 mark; och tyska riket eger
dock tjugu universitet, af hvilka flera ha betydligt högre anslag, somliga
ända till dubbla beloppet af de ofvan angifna.

Den förbättring i de e. o. professorernas löneförmåner, som synes
oss lika trängande, vare sig vi se saken från synpunkten af den enskilde
universitetslärarens lefnadsbehof eller i ljuset af universitetens, den
högre bildningens och landets välförstådda intressen, torde lämpligast
böra ansluta sig till de framställningar i ämnet, som förliden höst ingifvits
till regeringen från de e. o. professorna vid statens tre högskolor
och som blifvit af de tre läroverkens kollegiala myndigheter och af
kanslersembetet enhälligt tillstyrkta. Petitionärerna förklarade sig anse
en väsentlig förbättring vara vunnen, om lönen höjdes med 500 kronor,
så att i första lönegraden sammanlagda beloppet af lön och tjenstgöringspenuingar
utgjorde 4,500 kronor, i andra — i hvilken löntagaren uppflyttas
efter 5 års väl vitsordad tjenstgöring — 5,000 kronor, och en

6

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

ny lönegrad å 5,500 kronor, att åtnjutas efter 10 års på samma sätt
vitsordad tjenstgöring, tillädes. Af dessa belopp skulle, enligt samstämmande
förslag från båda universitetens konsistorier, 1,200 kronor
räknas som tjenstgöringspenningar.

Meningen är naturligtvis, att de nuvarande tjenstinnebafvarne
skola för framtiden, eller från och med år 1898, vid bestämmande af
lönegrad få räkna sig till godo äfven den tid, som redan nu förflutit
från deras utnämning, så att exempelvis den, som blifvit utnämnd 1892,
uppbär lön i andra lönegraden från och med början af 1898, och den,
som blifvit utnämnd 1887 eller tidigare, från och med 1898 uppbär lön
i tredje lönegraden (5,500 kronor).

Det belopp, som skulle vara behöfligt för en dylik reglering, kan,
med kännedom om medeltjenstetiden för professorer under de sista tjugu
åren och efter åldersförhållandena hos embetenas nuvarande innehafvare,
beräknas till högst 30,000 kronor. Vi förutsätta då, att löneförhöjningen
skall träffa endast sådana extra ordinarie (icke personliga) professorer,
som icke redan innehafva löner eller arfvoden, hvilkas sammanlagda
belopp uppgå till eller öfverstiga de af oss föreslagna (såsom
fallet t. ex. är med de tre e. o. professorerna i psykiatri, med e. o.
professorerna inom Lunds teologiska fakultet och andra).

»Fäderneslandets andliga kultur och dess embetsmannabildning är»
— såsom akademiska konsistoriet i Lund 1874 rigtigt anmärkt —
»väsentligen beroende derpå, att professorsplatserna vid våra högskolor
på ett tillfredsställande vis besättas». Så låga som de e. o. professorslönerna
för närvarande äro, är det fara värdt, att dessa vigtiga-embeten
icke komma att besättas med sådana personer, som genom begåfning
och studier skulle vara de mest lämpliga, men som på andra banor
lätt finna bättre utkomst. Bristen på väl qvalificerade sökande skall
då utan tvifvel snart nog hafva till följd, att kompetensvilkoren sjunka
och dessa platser ofta komma att besättas med mindre lämpliga innehafvare.

På grund af hvad ofvan blifvit anfördt, hemställa vi vördsamt,

att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:ts disposition
på ordinarie stat under åttonde hufvudtiteln ställa ett
årligt förslagsanslag å trettio tusen kronor för höjande
af de ofvannämnda extra ordinarie professorernas vid
universiteten i Upsala och Lund och Karolinska institutet
aflöning från och med 1898 på det sätt, att
sammanlagda beloppet af lön och tjenstgöringspennin -

Motioner i Första Kammaren, N:o 26. 7

gar i första lönegraden uppgår till 4,500 kronor, i
andra (efter 5 års väl vitsordad tjenstgöring, utnämningsåret
oräknadt som hittills) till 5,000 kronor och
i en tredje (efter 10 års på samma sätt beräknad och
vitsordad tjenstgöring) till 5,500 kronor, af hvilka
belopp 1,200 kronor anses som tjenstgöringspenningar.

Stockholm den 29 januari 1897. «

Carl Nyström.

C. H. Lundström.

N:o 20.

Af herr Ekströmer, om entreprenadsystemets tillämpning vid utförande
af jernväg sbyggnader för statens räkning.

I Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående statsverket upptages
bland äskade anslag kronor 1,300,000 till fortsättning af norra stambanan
från Boden till Kalix eif, och Kongl. Maj:t förebådar i sitt tal
vid riksdagens öppnande förslag till nya stambanebyggnader. — Hvilka
stambanebyggnader, som detta yttrande afser, torde framgå af jernvägsstyrelsens
till civildepartementet afgifna utlåtande af den 31 december
1896.

I detta utlåtande hemställer jernvägsstyrelsen, att Kongl. Maj:t
täcktes till innevarande Riksdag aflåta proposition om anslag, omfattande
jemväl kostnader för rullande materiel till

l:o) utförande genom statens försorg af en jernväg från Boden till
Kalix eif för eu beräknad kostnad af 3,998,000 kronor (alternativt
4,371,000);