Motioner i Första Kammaren, N:o 25 (Motion 1891:25 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

N:o 25.

Af herr Borg, med förslag om tillägg till 14 kap. 3 § giftermålsbalken.

Mycket har under senaste årtionden blifvit genom lagstiftningen
gjordt i vårt land till skydd för qvinnan och till förbättring af hennes
ställning i familjen och samhället. Sålunda har man ej allenast genom
lagen om boskilnad sökt skydda hennes andel i egendom, då mannen
vanvårdat gemensamt bo eller öfvergifvit henne, utan ock tillerkänt
henne rätt att sjelf förvalta de medel, hon genom sin arbetsförtjenst
förvärfvat till sitt och barnens nödtorftiga underhåll, o. s. v.

Det är dock i fråga om eganderätt endast brödsmulor lagen hittills
bestått gift qvinna, i hvad på lagen ankommit, helst boskilnad
gemenligen ej ifrågaställes förr än det mesta af den gemensamma egendomen
redan är af mannen förskingrad, och hvad angår gift qvinnas
rätt att få använda egen arbetsförtjenst för sina och sina barns behof,
så är denna nödrätt så ringa, att man ej borde derom vidare tala, vid
tanken på att mannen, enligt lagens både bokstaf och anda samt samhällets
hela anordning och historiska utveckling, har nästan ensam
ägande- och förvaltningsrätten öfver familjens egendom. Här kan jag
ej underlåta göra en anmärkning: att eu nation år efter år, snart ett
helt årtionde, låter frågan om gift qvinnas eganderätt ligga oafgjord,
oaktadt den genomgått både riksdagens och högsta domstolens pröfning,
tyckes visa, att de, som ytterst afgöra våra lagstiftningsöden, ännu sakna
insigt om och känsla för den rättskränkning, om ock ej i lagen åsyftad,
hvarunder gift qvinna lider, samt de talrika och hemska offer, som man -

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

nens barbariska envälde i äktenskapet årligen kräfver bland ett folk,
hvars må hända värsta lyte just är dess verldsbekant^ svaghet i ekonomien,
hvilken nästan uteslutande, enligt lag och sed, ligger i männens
händer, och så mycket farligare återverkar på qvinnornas ställning som
dessa i de allra flesta fall sakna utsigt att kunna med framgång häri
ingripa, äfven om deras och barnens välfärd sväfvar i ögonskenlig fara.

Några ekonomiska missförhållanden i äktenskapet hafva visserligen
af vår nyare lagstiftning beaktats och delvis blifvit undanröjda;
men ett område inom äktenskapet synes lagstiftningen ej hafva, egnat
den uppmärksamhet, som det förtjenar, det nemligen hvarpå hustru och
minderåriga barn befinna sig under sista stadiet af en lastbar familjefaders
lif i hemmet, det stadium då ))lcif och bitterhet)) längesedan blifvit
hemseden, då dryckenskapen, lätjan eller annan last i grund och
botten förstört mannen och ruinerat familjen, då hans demoralisation
redan länge förgiftat hemmet, då hustruns och barnens helsa och lif
hotas af nöden och våldet från drinkaren eller den annars lastbare, då
boskilnad är gagnlös, emedan boet redan är förskingradt, då uppfyllandet
af fattigvårdens skyldighet att hjelpa den nödstälda familjen endast
är ett palliativ, äfven då fattigvården begagnar sin rätt att låta mannen
afarbeta hvad densamma förskjutit till familjens underhåll, enär fattigvårdens
välde öfver mannen upphör så snart han afbetalt sin skuld till
fattigvården, men han derefter är oförhindrad att fortsätta sitt lastbara
lefverne, och det som familjens enväldiga öfverhufvud. Att han återvänder
dit och till sina gamla vanor är lika vanligt, som att han återkommer
än mor oefterrättlig, tyrannisk och farlig; han betraktar nemligen
nu den honom öfvergångna behandlingen som en orättvisa, en af
hustrun tillstäld chikan, som han skall hämnas. Ån värre: äfven efter
tvångsarbetet är han lagligen berättigad att disponera öfver boet, att än
eu gång ruinera hustru och barn, om den förra under hans frånvaro
hunnit förvärfva något. Allra värst: han kan å nyo komma att skaffa
till verlden nya olycksoffer, hvilket ofta är fallet med drinkaren och den
annars lastbare.

I här antydda stadium af mannens lif synes det vara ej allenast
en rättighet, utan eu ovilkorlig pligt att samhället kraftigare och skyndsammare
än hittills ingriper, ej blott för att skydda hustrun och barnen,
det framtida slägte!, utan ock för att skydda sjelfva samhället,
enär hvarje lastbar kan anses som bärande en mot samhället rigtad
brandfackla, hvilken det är en hvars skyldighet att genom lag och sed
söka släcka. Redan skyldigheten att bevara minderåriga barn för en
lastbar faders lefverne och exempel torde svårligen kunna bortresonneras,

Motioner i Första Kammaren, N;o 25.

och endast hans undanskaffande från hemmet och väldet der kan vara
betryggande för samhället, liksom för familjen, så framt ej samhället
kan och vill påtaga sig bördan att aflägsna barnen från hemmet och
sörja för deras uppfostran, en utväg som dock synes mera egnad att
uppmuntra än afskräcka en djupt sjunken man, utom det att det derjemte
vore både orättfärdigt och oklokt handladt mot hustrun, som sålunda
dock stode qvar under mannens välde.

Om också det ofvan sagda är oförnekligt, har man ju dock redan,
genmäler man, genom stadganden i giftermålsbalken, ärfdabalken, kyrkolagen,
förordningen angående fattigvård, förordningen af den 27 april
1810 om äktenskapsskilnad, såsom på grund af »slöseri, dryckenskap
och våldsamt sinnelag», utvägar för befogade skilsmessor. Sant! Men
hvilka omvägar för en stackars olycklig qvinna; i allmänhet sjelf okunnig
i lag, utan bekantskap med personer, som känna lagen eller som
hafva tid och håg att hjelpa henne med de enklaste skrifter och anvisningar!
Makarne skola först varnas af pastor, så af kyrkoråd; vidare
måste makan stämma inför rätt och förebringa bevisning, derefter begära
Kongl. Maj:ts nådiga tillstånd till skilnad; men innan sådan beviljas,
skall andra maken höras samt domkapitlet, konsistorium inkomma
med vederbörande presterskaps betyg och utlåtande, hvarefter högsta
domstolen skall höras, innan Kongl. Maj:t i statsrådet fattar sitt beslut.
Med så mångdubbla förskansningar försvarar svensk lag i nittonde århundradet
lastbare mäns rätt att tyrannisera, demoralisera och ruinera
qvinnor och barn. Att under dylika förhållanden underlätta skilsmessa
borde väl dock vara eu värdig uppgift för eu lagstiftning, som ej älskar
juridiskt snärjgräs för den fattige och olycklige.

Enär det emellertid visat sig, att hustrun ytterst sällan kan förmå sig
att begära skilsmessa från en lastbar man, ja hellre fördrager årslånga
misshandlingar och lidanden än drager honom inför rätta, ej sällan och
med skäl af fruktan för sitt och barnens lif, har det synts mig, som
skulle ett lämpligt skydd kunna beredas henne derigenom, att fattigvardsmyndighet.
finge rättighet och skyldighet att, när den redan blifvit
familjens målsman på grund af densamma lemnadt understöd (föranledt
af mannens dryckenskap, 1 ätja eller annan last) också blifva hustruns
målsman i fråga om skilsmessa från mannen, åtminstone så till vida
målsman, att den med hustruns samtycke egde att hos rätten anmäla
mannen med yrkande af skilsmessa.

Man genmäler må hända, att fattigvården härigenom skulle oskäligen
belastas med arbete, men en sådan anmärkning håller ej streck,
Bill. till Riksil. Prof. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Höft. '' 3

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

tv fattigvården skulle i föreliggande fall ej hafva annat att göra än anmäla
förhållandet, hvarom rätten skulle ransaka och döma. Ingen erfaren
fattigvårdsmedlem skulle heller finna en dylik. anmälan eller
stämning till rätten vara mera motbjudande och besvärlig än det arbete
och de förargelser, som en utfattig och lastbar man stundom i manga
år förorsakar fattigvårdsstyrelse.

Utom alla andra skäl, såsom lättare och skyndsammare gång
för skilsmessa af ifrågavarande art, finnes ett väsentligt, nemligen det
skydd för hustru och barn, som skulle ligga deri, att fattigvårdsstyrelsen
i första rummet, visserligen med hustruns samtycke, yrkade skilsmessa,
enär derigenom mannens onda sinne skulle mindre retas och mindre
fresta honom till misshandling af ett eller annat slag mot hustru och
barn, medan hans missnöje med fattigvårdsstyrelsen blefve_ vanmägtigt.
Redan ett sådant skydd under t. ex. ett eventuel förbättnngsår synes
vida öfverväga de betänkligheter man möjligen kan hysa mot att äfven
i berörda fall insätta fattigvårdsstyrelse som målsman för hustru

och barn. -nr . „ , ,

Eu hvar, som tagit del i den nuvarande officiella fattigvården, hafsig
fullkomligt bekant, att fattigvården och samhället, lika väl som i
allmänhet hustru och barn, stå alldeles redlösa gent emot eu utfattig
och lastbar familjefader, sedan moraliska medel, förmaningar och varningar,
liksom ock ekonomiska och judiciella, såsom boskilnad och

tvångsarbete, visat sig fruktlösa. .

Skulle ej samhället under sådana förhållanden vara både berattigaclt
och förpligta^ att ingripa? Eller skulle det ega rättighet att låta
tusentals olyckliga qvinnor och barn fortfarande blottställas för ekonomisk
undergång och moraliskt förderf, som det genom ett enkelt
lagstadgande är, som det tycks, i stånd att förekomma? Att samhället
ej har rätt att lemna de olyckligaste varelser på jorden utan skydd,
torde ej behöfva bevisas hvarken med moralens eller statsrättens bud,
än mindre med erfarenhetens rikhaltiga material: naturens, förnuftets
och religionens eviga och bindande lagar torde ej heller här kunna
undkommas.

På dessa grunder, innefattande äfven några detaljer, hvilka ej
torde behöfva motiveras såsom varande sjelfklara, föreslår jag ett,
tillägg till 14 kap. 3 § giftermålsbalken i nedan anförda syfte och med
den slutliga formulering, som Riksdagen vid pröfning af motionen kan
finna lämplig:

Underlåter mannen, i följd af dryckenskap, lät ja
eller annan last, att försörja hustru med eller utan

Motioner i Första Kammaren, N:o 25.

minderåriga barn, så att fångvårdsstyrelse nödgas
lemna dem understöd, ege nämnda myndighet befogenhet
att, med makans samtycke, hos rätten begära
skilsmessa för ett år; och bör rätten, efter det förhållandet
blifvit styrkt, ålägga mannen att genast
afflytta från hemmet sedan domen vunnit laga kraft,
samt detsamma icke under nämnda tid besöka vid
vite af fängelse.

Då sådan afflyttning sker, får mannen ur boet ej
medtaga mer än det, enligt fattigvårdsstyrelsens bepröfvande,
nödvändigaste bohag, om sådant finnes utöfver
hustruns och minderåriga barns skäliga behof.

Har fattigvård sstyrelse icke, i samråd med hustrun,
under årets lopp, hos rätten anmält att mannen bättrat
sig samt blifvit i stånd och villig att uppfylla sina
pligter som familjens försörjare, bör rätten, på ny
anmälan af fattigvård sstyrelsen och hustrun, döma till
skilnad, hvarefter, och sedan domen vunnit laga kraft,
konsistorium bör utfärda skiljebref.

Tillfaller under mannens förbättringsår familjen
arf, förvaltas det af fattigvårdsstyrelsen tills slutlig
skilsmessa vunnits, hvarefter enligt lag förfares.

Skulle någon eller några nu gällande lagbestämmelser lägga
hinder i vägen för bifall tillföreliggande förslag, anhåller jag vördsamt,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa,

det täcktes Kongl. Maj:t för Riksdagen framlägga
förslag till tillägg till 14 kap. 3 § giftermålsbalken i
ofvan angifna syfte.

Stockholm den 29 januari 1891.

F. T. Borg.