Motioner i Första Kammaren, N:o 24

Motion 1900:24 Första kammaren

8

Motioner i Första Kammaren, N:o 24.

N:o 24.

Af herr Sand.qvist, angående skrifvelse till Konungen med begäran
om undersökning för anläggande af en jernväg från
Sveg i Herjeådalen till lämplig punkt å banan Boden—
Oellivare.

Vårt lands norra och nordligaste delar — hälften af riket — äro allt
hittills lemnade så godt som utan möjlighet till ett kraftigt försvar, och
detta oaktadt dessa nordliga landsdelar under de senare åren för oss blifvit
så att säga ett Transvaal, kanske af lika stort värde som detta land, kanske
icke mindre utsatt för utomstående intresserades blickar och — åtrå.

En oeftergiflig förutsättning för afhjelpandet af denna försvarslöshet är
naturligtvis åvägabringandet af en tryggad, lätt förbindelse medelst en normalspårig
jernväg i inre, skyddadt, vestligt läge från jern vägsknuten vid
Mora i Dalarne ända upp till närheten af de tilltänkta befästningarna vid
Boden. Utan en sådan lättbefaren och skyddad kommunikation blifver försvaret
af denna rikets sårbaraste och i hänsigt till penningvärdet måhända
dyrbaraste landsdel rätt vansklig. Ty ingen kan väl förställa sig, att man
i detta afseende får lita på den genom Norrland uppdragna stambanan, som
hvarje angripande öfvermägtig fiende utan allt för stor svårighet kan inkräkta
och afbryta, der den på flera ställen ligger i närheten af kusten (Kilafors,
Mellansel vid Örnsköldsvik, Vännäs vid Umeå m. fl.). Och Sveriges flotta
lärer väl äfven framgent blifva otillräcklig att skydda den långsträckta norrländska
kusten.

Tanken på denna inre militärväg, hvars nödvändighet fackmännen utan
tvifvel skola på ett än kraftigare sätt betona och ådagalägga, gör sig allt
mera gällande i vida kretsar, och jag har derför ansett mig böra bringa den
på tal jemväl i riksförsamlingen, väl vetande, att förberedelserna och förarbetena
för ett så verkligen vigtigt och stort företag blifva så vidt omfattande,
att det är behöfligt att börja dem i god tid.

Motioner i Första Kammaren, N:o 24.

9

Men får det nu anses såsom ett axiom, att denna inre väg är ett högst
väsentligt vilkor för att vårt fosterlands nordligaste delar — och dermed
fosterlandet i sin helhet — skola kunna försvaras, så är ett sådant kommunikationsmedel
dessutom af den allra största betydelse för tillgodogörandet
af de allt mer i dagen trädande rikedomar, som Norrland har att bjuda på.
Ty besinnar man rätt den ofantliga utveckling, hvaraf det stora inre, vestligt
landet upp genom de norrländska provinserna är mägtigt — genom odlingsbar
jord, bosättningar och folkökning derstädes, genom tillgången på kolved efter
alfabet vid de* störa timmerafverkningarna, genom i bergen hopade väldiga
mängder af metaller och mineralier af flera slag, samt sist och icke minst
genom de synnerligen talrika större och mindre vattenfallen i de många
floderna, hvarpå och hvarigenom kan grundas och utväxa en industri, om
hvars framtida storlek och betydelse sannolikt ingen nu lefvande kan göra
sig en rigtig föreställning —, så torde det någorlunda klart framgå, hvilken
förlust i ekonomiskt förvärf och politisk styrka det är att fortfarande låta
en så stor del af riket med sina oförnekliga tillgångar förblifva i ett obrukad^
för att ej säga undertryckt, tillstånd till jemförelsevis ringa eller ingen
nytta. Härtill har riket sannerligen icke råd.

Icke heller från denna synpunkt sedt är således den redan befintliga
norra stambanan tillräcklig. Afständet mellan densamma och vestra gränsen
uppgår nemligen flerstädes till 300 kilometer och derutöfver.

Hvad den blifvande militärjernvägens närmare läge beträffar, tillhör det
icke min uppgift att derom yttra mig. Allenast det ma nämnas, att den
första, sydliga delen deraf, till Svegs kyrkoplats i Herjeådalen, numera synes
genom enskild företagsamhet betryggad. Men från Sveg och vidare norrut
lärer litet eller intet vara åtgjordt eller att förvänta.

Att framdragandet genom Norrland af ytterligare en jernväg i norr och
söder skall kräfva mycket stora kostnader, är väl å ena sidan odisputabelt,
men af hvad som ofvan yttrats bör det å andra sidan förefalla ganska påtagligt,
att dessa kostnader skola blifva mer än ersatta. Dock är det icke
min afsigt att nu omedelbart söka framkalla flera större jernvägsbyggnader
för statens räkning än dem, som redan pågå. Häremot lära bristen på arbetare
i större delen af landet och andra omständigheter för närvarande resa
svåra hinder. Men efter mitt förmenande är det af mycket stor vigt, att
en enhetlig plan för hela den långa sträckan från Sveg norrut, som väl kan
beräknas utgöra mera än 700 kilometer, uppgöres ju förr desto hellre, så
att det må blifva bestämdt, genom hvilka hufvudorter banan skall framdragas
för att bäst motsvara sitt ändamål. Derigenom vinnes den störa fördelen,
att de stycken af linien, som möjligen kunna varda föremål för särskilda
sträfvanden, från början inpassas i systemet; och genom hufvudliniens ut Bih.

till lliksd. Frot. 1900. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 12 Käft. 2

10 Motioner i Första Kammaren, N:o 24.

stakande skola de bibanor, hvilka lika litet uteblifva i Norrland som annorstädes
i Sverige, kunna gifvas lämplig riktning och tillslutning till hufvudbanorna,
och hela det inre norrländska jernvägsnätet sålunda från början
anordnas till eu ändamålsenlighet, som endast kan ernås genom en gemensam,
på förhand uppgjord utgångsplan.

Staten bör alltså af lätt insedda skäl icke undandraga sig att taga om
hand och bekosta verkställandet af undersökning och uppgörandet af plan
för en inre hufvudbana genom Norrland.

Detta arbete torde i betraktande af de obygder, hvari det skall utföras,
icke böra förslagsvis uppskattas lägre än till 100 kronor per kilometer.

På grund af hvad jag nu i största korthet haft äran anföra, får jag
vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville besluta

att i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes
låta verkställa undersökning och upprätta plan och kostnadsförslag
för en jernväg från Sveg i Herjeådalen genom
det inre vestliga Norrland till någon lämplig punkt å banan
Boden—Gellivare i syfte att utgöra en skyddad
militärväg för rikets nordligaste delar och en mägtig häfstång
för Norrlands utveckling; äfvensom

att för ändamålet anvisa ett belopp af sjuttiotusen
(70,000) kronor.

Stockholm den 27 januari 1900.

S. Joll. Bandqvist.

I denna motion instämma:

K. U. Sparre. Olof Björklund. Joll. P. Dahlberg.