Motioner i Första Kammaren, N:o 23

Motion 1897:23 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 23.

7

N:o 23.

Af herr Hoildesson, om ändring i gällande bestämmelser angående
bevillning saf gift af vissa handlande och handelsexpediter.

Tagande för gifvet, att den skatt af kronor 100 för kalendermånad,
som svenska Riksdagen ålagt utländska handelsiesande, icke
är rigtad mot dessa personligen, utan är afsedd att drabba deras
hufvudmän, beder jag få lästa Riksdagens uppmärksamhet på, att
många af dessa sistnämnde — nemligen utländska handelshus och
fabrikanter, synnerligast i Köpenhamn — undandraga sig denna beskattning
genom att till resande försäljare i stället antaga i Sverige
boende personer.

Sålunda kan t. ex. en på andra sidan sundet bosatt affärsman
genom begagnande af svenska handelsresande, bvilka fara landet rundt
och mot aflöning eller provision sälja varor i små partier till detaljhandlare
eller till och med direkt till konsumenter utan att till svenska
statsverket erlägga någon som helst skatt, fullkomligt lika lätt göra
en stor årlig försäljning som den i Sverige bosatte köpmannen, hvilken
för sin affärsvinst har att erlägga skatt till stat och kommun.

Häremot anmärkes måhända, att en utländsk firmas i Sverige
skattskrifna reseombud får erlägga skatt till stat och kommun och
derför icke bör å nyo beskattas.

Härvid torde bemärkas, att sådan skatt endast drabbar reseombudets
personliga inkomst, hvilken blott utgör en mindre del af den
sålunda skattefria utländska firmans förtjenst, och det är ju just denna
sistnämnda, som skulle utgöra föremål för den utländska handelsresandebeskattningen.

8 Motioner i Första Kammaren, N:o 23.

Då utländska assuransbolag beskattas i Sverige för sina bär
gjorda affärer, så borde ju — enligt samma princip — egentligen äfven
en utländsk firma eller fabrik genom dess härvarande ombud beskattas
för sin varuaffär på Sverige.

Till ett sådant yrkande sträcker jag mig icke, men förmenar så
mycket mera, att den önskade kompletteringen af omnämnda lag är
alldeles nödvändig, för att lagen skall blifva effektiv och icke såsom
nu, i många fall, genom kringgåendet af densamma, overksam.

De klagomål, som från utlandet ofta försports öfver afgiften för
utländska handelsresande, torde böra föranleda till sådan ändring, att
afgiften, i stället för att utgå med kronor 100 för kalendermånad,
komme att gälla för 30 på hvarandra följande dagar.

I Danmark utgör skatten å utländska handelsresande och dermed
likstälda danskar (inlmndingar) — se Förordning af 8 juni 1839, indelioldende
ntermere bestemmelser angaaende fremmedes handelsberettigelse,
hvilken förordning ännu är gällande, och hvaraf härjemte en
delvis afskrift bifogas — kronor 160 per år, om den resande blott gör
affärer för egen eller ett handelshus’ respektive fabrikants räkning,
men om den resande har flera kommittenter, skall han för hvar och
en af dessa ytterligare betala kronor 80 per år.

Härvid är dock att märka,

dels att enligt §§ 1 och 8 af sagda danska förordning: utländsk
handelsresande samt inländing, som under resor i landet säljer för utländing,
icke får i Danmark sälja varor från utlandet på andra platser
än i städerna,

dels att enligt § 8: samma bestämmelser, som gälla för utländsk
handelsresande, gälla äfven för sådan inländsk person, som reser omkring
i landet och utbjuder varor för utländsk firma eller fabrikant.

Då det synes vara förbisedt att uti den svenska förordningen
intaga en bestämmelse motsvarande den, som den danska förordningen
uti sistnämnda § 8 innehåller, (nemligen om skatt för inländsk handelsresande,
som reser omkring och bjuder ut varor för utländing), så torde
behofvet af en justering af den svenska förordningen vara uppenbart.

Med anledning af det som ofvan anförts, får jag vördsamt anhålla

att Riksdagen behagade besluta, att svensk person,
som färdas omkring i Sverige och på annan
plats, än der han är bosatt, för utländsk firma
eller fabrik förmedlar försäljning af varor, skall
vara underkastad att erlägga deri utländska handels -

Motioner i Första Kammaren, N:o 23. 9

resande ålagda skatten (kronor 100 för månad) likasom
de för försummandet deraf bestämda böterna,
allt enligt Kongl. Maj:ts nådiga förordning angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
gifven den 2 december 1892 rubrik C § 4.

Om remiss till bevillningsutskottet anbålles.

Stockholm den 27 januari 1897.

P. Bondesson.

Bilaga.

Utdrag ur dansk Förordning, indeholdende ncermere bestemmelser
anqaaende fremmedes handelsberettigelse den 8 juni 1839
(hvilken ännu är gällande).

For åt forebygge, åt der gjöres de i kongeriget bosatte bandlende
afbraek ved fremmede, som indfinde sig her i landet for åt söge afssetning
paa varer, vil Kongen have anordnet som felger:

§ 1-

Fremmede bandlende eller handelscommissionserer der indfinde
sig i kongeriget skulle vsere uberettige til åt .falbyde eller afbende
varer andetsteds end i Kipbenhavn og i kiebstasderne udenfor hovedstaden.

(Alltså få de icke göra försäljningar på landet, utan endast i
städerna.)

§ 2.

De maae derhos ikke falbyde eller afhaende varer til andre end
dem der ere berettige til åt drive ki0bmandshandel en gros eller en
detail, saa og til fabrikanter, haandvserkere og andre nseringsbrugere.

Bih. till Biksd. Prof. 1897. 1 Sami. 2 Ajd. 1 Band. 9 Käft. 2

10 Motioner i Första Kammaren, N:o 23.

Ligesom de dog til kiöbmaend kun maae afkasnde saadanne varer,
hvormed en hver af disse er berettiget til åt handle, saaledes maae
de til fabrikanter, haandveerkere og andre useringsbrugere kun aflande
saadanne varer, som enhver til sin näringsdrift behöver. Ligeledes
skulle de vaere uberettigede til åt afflående varer i ringere partier end
dem som det efter förordning 4 augusti 1742, fr. 23 april 1817 og
Pl. 19 october 1836 er tilladt grossererne åt saelge.

§ 3.

I kenseende til indkiöb som her i landet gj0res af fremmede,
saavel som forbudet imod åt de her i landet salge varer som de her
have tilforhandlet sig, skal det have sit forblivende ved de gjeldende
anordninger ligesom ved de i § 1 og 2 anförte bestemmelser ingen
förändring skeer i den udsalgsret, som ved förordning 4 augusti 1742
er tilstaaet fremmede skippere.

§ 4.

Den fremmede handlende eller handelscommissionair der vil udf0re
de i § 1 ommeldte handelsforretninger her i riget, skal for vedkommende
toldembetsmand paa det förste toldsted hvortil han fra udlandet
ankommer, ved attester fra ovrigheden paa hans hjemsted oplyse,
om det er for egen eller for andres og i sidste fald for hvilke handlendes
eller fabrikanters regning han agter åt handle. Af toldkammeret
paa bemeldte sted meddeles ham derefter et adgangsbeviis, der,
forinden det afbenyttes, b0r forevises for vedkommende politieembetsmand,
som uden betalning har åt paategne samme.

Adgangsbeviiset gjelder i 1 aar fra udstedelsens dato. For et
saadant adgangsbeviis, og hver gång det fornyes, erlaegger den paagjeldende,
saafremt han vil udf0re handelsforretninger allene for egen
eller kun for eet handelshuses eller een fabrikants regning, en kiendelse
til kongens kasse af 80 Rbd s0lvmynt (= kronor 160) men reiser
han for flere handlendes eller fabrikanters regning, da skal for hver af
disse endvidere betales 40 Rbd splvmynt (= kronor 80).

Motioner i Första Kammaren, N:o 23.

11

§ 7.

I enhver kipbstad, hvor den fremmede vil udf0re handelsforretninger,
skal han forevise det meddeelte adgangsbeviis saavel for toldkammeret,
eller hvor et saadant ikke er, paa consumtionshovedkontoret,
som for vedkommende politieembetsmand, og skal samme saavel af
denne som af vedkommende told- eller consumtionsembetsmand, liden
betaling viseres. Denne sidste embetsmand har derhos i en saerlig
protocol åt optegne det vesentlige af adgangsbeviisernes indhold, hvilken
protocol ved hvert aars udgang bpr vrnre til de handlendes eftersyn.

§ 8.

De föränf0rte bestemmelser skulle ligeledes vaere anvendelige paa
inlgendinge, forsaavidt de omreise for åt falbyde og afflående varer for
fremmedes regning, og skal det fornpdne adgangsbeviis af dem erhverves
ved det told- eller consumtionssted hvor de ere bosatte.