Motioner i Första Kammaren, N:o 23

Motion 1895:23 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 23.

1

N:o 23.

Af herr Törnebladh, om införande i lagen om rikets mynt af
ett stadgande att staten skall vara skyldig att, vid anfordran
från riksbanken, invexla silfverskiljemynt med
guld eller riksbankens sedlar.

Till bankoutskottet vid förlidet års riksdag afla to herrar bankofullinägtige
en så lydande skrifvelse:

»Genom utdrag af sitt protokoll för den 6 sistlidne mars har bankoutskottet,
under erinran om det sedan längre tid pågående prisfallet å
silfver samt denna omständighets inverkan på skiljemyntets värde och
dermed sammanhängande förhållanden, begärt fullmägtiges yttrande, huruvida
icke nämnda betydliga prisfall kunde anses påkalla någon ändring i
(i § af det för banken gällande reglemente, eller om någon ändring i det
nuvarande bokföringssättet å silfver kunde vara påkallad.

Då fullmägtige nu gå att besvara denna remiss, anhålla de att först
och främst få fästa uppmärksamheten vid ett egendomligt förhållande, som
måste anses vara af den betydelse att afgörande inverka på de framstälda
spörsmålens bedömande.

Enligt § 16 af nu gällande myntlag är riksbanken skyldig att såväl
vid hufvudkontoret som vid kontoren i Göteborg och Malmö invexla
med guldmynt hvilket belopp skiljemynt som helst, endast detta är jemn!
delbart med kronor 10, och samma föreskrift återfinnes i § 16 af bankoreglemente!.
Intet kan anses rigtigare eller naturligare, än att staten i
viss man använder nationalbanken såsom förmedlare vid utvexling till och
invexling från allmänheten af sitt skiljemynt, och så lär väl, till beqvämlighet
föi'' såväl staten som allmänheten, äfven i andra länder vara förhållandet.
Men ett dylikt stadgande och de deraf beroende förpligtelserna
Bill. till Riksd. Prat. IHH.i. / Sami. 2 Afl. 1 Band. 12 Höft. (Avo 23). 1

2

Motioner i Första Kammaren, N:o 23.

för riksbanken förutsätta med nödvändighet, synes det fullmägtige, ett
annat lagbud såsom komplement, hvilket bestämmer och reglerar statens
skyldighet att, när helst sådant påfordras från riksbanken, åter invexla
skiljemyntet med guld eller, hvilket är liktydigt, med riksbankens sedlar.
Ehuruväl statens skyldighet i detta hänseende torde böra anses ostridig,
förefinnes likväl icke, fullmägtige veterlig!, något lagstadgande derom och
följaktligen icke heller någon bestämmelse angående den statens myndighet
eller kassa, till hvilken riksbanken skulle hafva att hänvända sig med
anmodan om invexling. Visserligen föreskrifver en kongl. förordning af
den 31 december 1875 § 1, att i rikets landtränterier, utom i Stockholm,
Göteborg och Malmö, en hvar eger att få hvilket som helst belopp af
sådana mynt, som jemlikt § 14 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873
till följd af nötning endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel,
vexladt mot lika stort belopp samma slags gångbara mynt, såsom ock att
få hvilket som helst med tio kronor delbart belopp af skiljemynt vexladt
mot guldmynt; men sjelfvå ordalagen i denna kongl. förordning synas
gifva vid handen, att man dervid uteslutande afsett allmänhetens beqvämlighet
och rätt, men alldeles icke riksbankens. Landtränterierna i Stockholm,
Göteborg och Malmö äro uttryckligen befriade från invexlingsskyldigheten,
uppenbarligen derför, att i dessa städer riksbanken fått den sig
pålagd, och de öfriga landtränterierna står det fritt att vid behof af
medel för ifrågavarande invexling hemta dylika från riksbankens kontor.
I hvarje fall finnes i myntlagen ingen statens invexlingsskyldighet erkänd
eller stadgad, och det synes dock vara just der, som en dylik bestämmelse
bort hafva sin plats. Annorlunda har man förfarit i våra grannländer
Danmark och Norge, hvilka, med oss hafva gemensamt myntväsen och i
ganska väsentliga delar lika myntlag. I Danmark är det visserligen nationalbanken
ålagdt, att vid sitt hufvudkontor i Köpenhamn med guld invexla
hvarje belopp skiljemynt, som för detta ändamål inlemnas, men deremot
är statskassan enligt § 11 i myntlagen af 1873 skyldig att med guld inlösa
hvarje belopp skiljemynt, som nationalbanken begär. Vid sådant
förhållande har också nationalbanken erhållit rätt att i sin s. k. metallfond,
motsvarande metalliska kassan hos oss, inräkna sitt förråd af skiljemynt.
I Norge är det likaledes, genom myntlagen af 1875, statskassans åliggande
att till en hvar vid anfordran med guld invexla skiljemynt, och ehuru
Norges bank har genom den nya banklagen af sistlidet år fått skyldighet
att å statens vägnar besörja såväl in- och utvexling af skiljemyntet som
äfven öfriga statens kassaförrättningar, får den dock icke inräkna beloppet
af i dessa kassor inneliggande sådant i den metalliska kassan. För de
belopp skiljemynt, som af staten lemnas till banken, krediteras statskassan

Motioner i Första Kammaren., N:o 23.

3

på ett särskilt konto, i bankens balansräkning kalladt »statskassans vexlingskonto»,
hvaremot bankens förråd af dylikt mynt upptages bland dess tillgångar
till sitt nominella eller pregelvärde.

Betydelsen för riksbanken å ena sidan af ofvan anförda stadgande i
§ 16 myntlagen och å den andra af angifna, bristande bestämmelse deri
lär väl knappt behöfva mycket framhållas. Riksbanken, som naturligen
är förpligtad att vid anfordran med guld inlösa det af densamma utgifna
myntrepresentativet, sedlarne, har derigenom blifvit ålagd samma skyldighet
äfven för det andra slaget af myntrepresentativ med laglig kurs inom
landet, nemligen det af staten utlemnade skiljemyntet. Men öfver detta
senares belopp, lika litet som öfver dess prägelvärdes förhållande till dess
metallvärde, har riksbanken icke någon som helst kontroll; den har blott
skyldighet att inlösa med guld hvilka mängder, som än erbjudas, och det
är uppenbart, att, om vid vissa tillfällen det af staten utlemnade beloppet
deraf skulle komma att i betydligare mån öfverstiga rörelsens behof, öfverskottet
snart skall strömma till riksbankens kassor med fordran på invexling
mot guld. Staten har derigenom erhållit en dispositionsrätt öfver riksbankens
tillgångar, som uppenbart strider mot banklagens och reglementets
anda och ordalag och icke mindre mot den allt sedan sista realisationen
antagna, helsosamma regeln, att riksbankens och statens affärer skola hållas
strängt särskilda och icke få på något sätt sammanblandas eller blifva
gemensamma. Derigenom kan äfven fullmägtiges kontroll öfver riksbankens
förvaltning och framför allt öfver dess guldtillgång i icke ringa mån
vridas ur deras hand, och det kan inträffa, att fullmägtige nödgas se den
valuta, som skall utgöra garanti- och invexlingsfond för de utelöpande
sedlarne, undanryckas detta ändamål för att inlösa statens skiljemynt, öfver
hvars belopp riksbanken icke eger någon som helst bestämmanderätt.

Med en sådan uppfattning måste fullmägtiges svar å den framstälda
frågan vara sjelffallet. Ett lagbud, som klart och bestämdt stadgar statens
skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet
med guld eller riksbankens sedlar, måste blifva vilkoret för att
bankens tillgång af silfvermynt skall utan olägenhet eller fara för riksbankens
trygghet kunna inberäknas i den metalliska kassan. Men äfven i
detta fall synes det med skäl böra ifrågasättas, huruvida ett sådant bokföringssätt
kan vara principielt rigtigt, enär riksbankens sedlar skola
enligt sin ordalydelse lösas med guld och följaktligen till inlösningsfonden
icke bör räknas annat, än hvad som är guld och ej blott eu fordran,
betalbar i guld. Rigtigast synes derför vara, att det stadgande i bankoreglementets
§ 6, som medgifver, att bankens behållning af konventionssilfvermynt
får inräknas i metalliska kassan till ett belopp motsvarande

4

Motioner i Första Kammaren, N:o 23.

Vs af denna kassas hela belopp, borttages och metalliska kassan således
beräknas allenast till hvad den verkligen utg^r i myntadt eller omyntadt
guld, äfven om derigenom riksbanken skulle nödgas underkasta sig den
kostnad, som betingas af anskaffandet af ytterligare några millioner kronor,
hvilket likväl icke för närvarande af reglementets föreskrift angående
metalliska kassans minimum är med nödvändighet påkalladt. Deremot
synes icke någon betänklighet böra möta att upptaga riksbankens tillgång
i silfvermynt bland de i reglementets § 5 mom. 1 angifna tillgångar, å
hvilka sedelutgifningsrätt får grundas, enär, under förutsättning af statens
lagbestämda skyldighet att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet till
dess fulla prägelvärde med guld, denna tillgång väl icke bör anses af
mindre god beskaffenhet än de i löpande räkning med utländska banker
och bankirer placerade valutor.

Slutligen anhålla fullmägtige få anföra, att under nuvarande förhållanden
och då det möjligen kan inträffa, att den i riksbanken förvarade
öfverflödiga behållningen af silfverskiljemynt måste realiseras på riksbankens
bekostnad, är det synnerligen svårt att angifva icke allenast sättet för bokföringen
af silfvermyntet, utan äfven och ännu mera det värde, hvartill
det rätteligen bör uppföras, enär silfrets allt jemt sjunkande pris gör
skilnaden mellan silfvermyntets metall- och prägelvärde snart sagdt för
hvarje dag allt större och följaktligen beräkningen af dess exakta värde
icke endast oviss, utan äfven för uppskattningen af riksbankens tillgångar
af allt större betydelse.»

Detta bankofullmägtiges utlåtande är redan förut bragt till Riksdagens
kännedom, då bankoutskottet intagit detsamma i sitt memorial n:o
8 angående verkstäld granskning af det för riksbanken gällande reglementet.
För egen del har utskottet uti samma memorial, vid sitt beslut att då
endast meddela Riksdagen underrättelse om hvad uti ifrågavarande ärende
förekommit, i hit hörande delar uttalat sig på följande sätt:

»Någon gensaga mot fullmägtiges sålunda i en vitalfråga för riksbanken
gjorda uttalande lär icke kunna göras. Men fastän utskottet sålunda-
erkänner, att en ändring i myntlagen, i syfte att staten må erhålla
lagstadgad skyldighet att inlösa sitt silfverskiljemynt med guld till fulla
prägelvärdet, är af behofvet påkallad, har dock utskottet, i det skick frågan
nu föreligger, icke kunnat gå i författning om framläggande vid innevarande
riksdag af förslag till lagändring i antydd rigtning, då utskottet i sådant
afseende saknar grundlagsenlig befogenhet. Att åter enbart i bankoreglementet
införa sådana stadganden, som af fullmägtige berörts, kunde väl
låta sig göra, men då de bestämmelser, som ingå i bankoreglementet, icke
kunna erhålla betydelse annat än med afseende på riksbanken samt alltså

Motioner i Första Kammaren, N:o 23.

5

sjelfva hufvudfrågan, eller statens skyldighet att inlösa sitt silfvermynt,
skulle komma att förblifva sväfvande, samt de nya stadgandena behöfva
affattas olika, allt eftersom''" sådan skyldighet är stadgad eller icke, har
utskottet ej funnit skäl att nu föreslå någon ändring i §§ 5, 6 och 16 i
bankoreglementet; och detta så mycket hellre, som det torde kunna antagas,
att, sedan uppmärksamheten nu blifvit fäst å den af fullmägtige ådagalagda
bristen eller ofullständigheten i myntlagen, frågan redan vid nästa riksdag
skall bringas å bane och då en lösning af densamma i sin helhet ernås.»

För att, i anledning af hvad sålunda förekommit, medverka dertill,
att denna länge förbisedda vigtiga fråga må blifva föremål för Riksdagens
pröfning, har jag trott en motion i ämnet vara påkallad. Då det emellertid
torde vara lämpligast, att det tillägg till myntlagen, som fordras för
att uttryckligen stadga statens skyldighet gent emot riksbanken att invexla
silfverskiljemynt, utarbetas genom Kongl. Maj:ts åtgörande och att i sammanhang
dermed tages under öfvervägande, hvilka åtgärder från statsverkets
sida erfordras för att bringa denna invexlingsskyldighet till utförande,
tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om utarbetande och framläggande till jemväl
Riksdagens antagande af sådant tillägg till nu gällande
lag den 30 maj 1873 om rikets mynt, att derigenom
uttryckligen stadgas statens skyldighet gent emot riksbanken
att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet med
guld eller riksbankens sedlar.

Om remiss till bankoutskottet anhålles vördsamt.

Stockholm den 26 januari 1895.

R. Törnebladli.

Bih. till Bikini. Prof. 1833. 1 Sami. 2 A fil. / Band. 12 Höft.

2