Motioner i Första Kammaren, N:o 23

Motion 1894:23 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 23.

5

N:o 23.

Af herr AV80m, om förhöjning af tullen å kaffe och kaffesurrogat
samt nedsättning af tullen å socker.

Vid det förhållande att, under det" att statsverkets behof att till
bestridande af betydligt ökade statsutgifter erhålla deremot svarande
ökade inkomster blifvit allt mera känbart, den väsentligaste af de tillgångar,
öfver hvilka statsverket disponerar, nemligen tullmedlen, i
stället för att såsom vanligt med ökad folkmängd tilltaga, tvärtom under
de senaste åren betydligt minskats, måste det för Riksdagen vara
af vigt att utfinna de dertill verkande orsakerna och att, om sådant är
med andra intressen förenligt, vidtaga åtgärder deremot.

I detta afseende vill jag fästa uppmärksamhet å förhållandet med
två af de väsentligaste finanstullarne, nemligen de å kaffe och socker.
Hvad sockret angår, torde ännu vigtigare skäl än statsinkomsternas höjande
tala för förändring af tullen derå.

När vid 1879 års riksdag statsverkets trängande behof föranledde
höjning af tullsatserna från de under flera år derförut varande för raffineradt
socker 11 kronor 60 öre per centner, för oraffineradt mörkare
8 kronor per centner och för kaffe 10 öre per skålpund till respektive
14 kronor per centner, 10 kronor per centner och 11 öre per skålpund,
var detta i förhållande till då uppgifna värden förhöjning

för raffineradt socker från ..................................... 44 till 53 procent,

)> oraffineradt mörkare från ............................... 36 » 45,5 » och

» kaffe från................................................................ 17 » 19 »

Sockertullen har sedan dess ej undergått annan förändring än förvandlingen
från per centner 14 kronor och 10 kronor till per kilogram

6 Motioner i Första Kammaren, N:o 23.

33 öre och 23,5 öre, men kaffetullen nedsattes vid 1888 års riksdag från
26 öre per kilogram, hvartill den från 11 öre per skålpund blifvit förvandlad,
till 12 öre per kilogram eller från 16 till 7 procent af då uppgiga
värde. Tullsatserna å socker äro således allt sedan 1879 till
siffran egentligen bibehållna, men i deras förhållande till värdena har
genom prisfall en betydande förändring inträda

De 1879 uppgifna prisen voro för raffineradt socker kronor 26: 40
och för oraffineradt mörkare kronor 22 per centner, d. v. s. för raffineradt
62,3 öre och för oraffineradt 51,8 öre per kilogram, men voro i
beräknadt årligt medeltal för åren

1881—1885 för raffineradt 48,6 öre och för oraffineradt 40,8 öre per kg.

1886—1890	B	»	38,5	b	b	b	b	32,9	b	»	B
samt år 1891	b	b	35	b	b	b	»	28,5	b	B	B
och b 1892	»	b	37	b	b	b	»	28,5	B	B	B

hvarå tullen utgör 90 och 80 procent.

Prisfallet på sockret och nedsättningen i tullen på kaffet hafva — antagligen
i förening med andra omständigheter, om hvilka här icke är
fråga — föranledt en högst betydligt ökad förbrukning af dessa varor.
I det af komiterade för hvitbetssockertillverkningens beskattning afgifna
betänkande beräknas förbrukningen af raffineradt socker för åren 1883
—1890, och af denna beräkning framgår, att i årligt medeltal förbrukningen
var

1883 (1882—84)—1886 (1885—87) ........................................... tons 40,603

men 1887 (1886—88)—1890 (1889—91)....................................... b 46,688

Årliga införseln af kaffe var i medeltal åren 1881—1884 tons 13,553
och 1885—1888 tons 13,894, men, sedan tullnedsättningen inträda i
medeltal åren 1889—1892 tons 16,028.

Statsverkets förlust på beskattning af kaffeförbrukningen står i direkt
förhållande till tullnedsättningen, men förlusten på beskattning af sockerförbrukningen
i landet har uppkommit genom det skydd, som lemnats
hvitbetssockertillverkningen. Beskattningen derå utgår, såsom bekant,
efter vigten af afverkade betor med beräkning af visst utbyte råsocker
af 100 kilogram betor och en på detta utbyte bestämd andel af tullen
å från utlandet infördt råsocker. Till dess att vid sistlidne riksdag
beslöts förhöjning i beräkning af utbytet, var detsamma bestämdt till
blott 6,25 kilogram af 100 kilogram hvitbetor, och den andel af råsockertullen,
som i beskattning skall utgöras, var från 1879 till 1891
två femtedelar, men blef sistnämnda år höjd till hälften. Vid beräkning

Motioner i Första Kammaren, N:o 23.

7

af den förlust, statsverket lidit och fortfarande lider genom bestämningarna
i afseende på beskattningen af sockerförbrukningen, bör således från det
belopp, med hvilket tullinkomsterna å socker minskats, afdragas de belopp,
som genom hvitbetssockertillverknings-skatten influtit. Till följd
af den så betydligt ökade förbrukningen af socker utvisar en jemförelse
mellan den inkomst, statsverket genom beskattning derå under föregående
och under senaste tidsperioder erhållit, föga förändring. Å kaffe -

införseln var tullinkomsten i medeltal

åren 1884—88 årligen.............................................................. Kr. 3,621,053: —

men 1889—93 (för hvilket sistnämnda år jag beräknat

den efter generaltullstyrelsens månadsuppgifter)... » 1,953,234: —

Således minskning i medeltal per år af ........................... Kr. 1,667,819: —

Men om man beräknar hvad den å nuvarande förbrukning skulle med
doen 1888 gällande tullsats hafva utgjort, blir skilnaden mycket större.
A införseln 1892, kilogram 15,844,786, skulle den k 26

öre per kilogram hafva utgjort.................................. Kr. 4,119,644: •—

men har med gällande tullsats blott blifvit................... » 1,901,355: —

Minskning å kaffe....................................................................... Kr. 2,218,289: —

Komiterade för beskattning af hvitbetssockertillverkningen beräknade
statsverkets minskade inkomst å afverkningsåret

1887— 88 till................................................................................ Kr. 1,556,058: —

1888— 89 » ................................................................................. » 1,481,293: —

1889— 90 » ................................................................................. » 2,472,421: —

1890— 91 » ................................................................................ » 3,343,708: —

och 1891—92 till ................................................................... » 3,590,515: —

med något afdrag för skilnaden mellan infördt och tillverkadt sockers
renhet.

Vid denna förlust kommer det dock ingalunda att stanna. Komiterade
beräkna, att endast i Malmöhus län kan tillverkas 63,900 tons
socker eller mer än Sveriges nuvarande årliga behof, men äfven i andra
delar af Skåne, i Halland och på Gotland kunna betor med fördel odlas
och sockertillverkning uppstå. Komiterade ansågo visserligen, att den
af dem föreslagna och derefter af Riksdagen beslutade förhöjningen
af utbytesberäkningen skulle undanskjuta anläggandet af nya fabriker,
men motsatsen har inträffat. Hvem att anlägga nya fabriker har aldrig
förut varit så liflig, och man hörde under den förflutna hösten ständigt
nya sådana omtalas. Med säkerhet uppgifves tillkomsten af nya fabriker
vid Svedala, Köpinge och Kristianstad. För anläggning af eu dylik

8 Motioner i Första Kammaren, N:o 23.

fabrik på Gotland är bolag bildadt, och det säges, att den stora spritfabriken
vid Karlshamn skall förändras till hvitbetssockerfabrik. Man
vet också, att de äldre fabrikerna komma att betydligt öka sina tillverkningar,
och då alla dessa tillrustningar till utveckling af en storartad
sockerindustri skett redan innan ännu det år förgått, under hvilket
den nya beskattningslagen blifvit antagen, kan man ej undgå att anse
dess bestämmelser så gynsamma för utsträckt betodling och derpå
grundade fabriksanläggningar, att, hvarhelst naturliga förhållanden medgifva
dem, der komma de ock att göras, ända till dess att utsigterna att
med fördel kunna afsätta produkterna upphöra. Men när detta kommer
att ske, är icke lätt att beräkna, och säkert blir det för dem, hvilka få skäl
att frukta en skadlig öfverproduktion, ännu svårare att om dess menliga
inverkan öfvertyga dem, som vilja anlägga nya fabriker och vare sig i
god tillgång på betor, lätta kommunikationer, billigt bränsle eller andra
förhållanden tro sig godt kunna bestå i konkurrens. Uppstår till följd
af allt för många fabrikers tillkomst det förhållande, att produkterna
icke längre kunna med vinst afsättas, så måste de säljas till underpris,
och enär orsaken dertill i så fall icke varit tillfälliga ogynsamma konjunkturer,
utan verklig öfverproduktion, så kommer förlusten icke att inskränkas
till ett eller annat års beräknade vinst, utan fortgår till dess
att öfverproduktionen upphör; det vill säga till dess att några fabriker
med förlust af det på dem använda kapitalet nedläggas, och de öfriga,
likasom de till betodling brukade egendomarne, förlorat större eller
mindre del af sitt förutvarande värde. Med andra ord, en kris måste
inträffa alldeles så, som af samma anledning skett i flera andra länder,
der hvitbetssockerindustrien hastigt uppblomstrat.

Det torde åligga statsmagterna att taga dessa förhållanden i betraktande
och att om möjligt förebygga de olyckor som hota.

Så snart produktionen öfverstiger det inhemska behofvet, måste afsättning
för öfverskottet sökas i utlandet, men då försäljning der efter
erläggande af en skatt, uppgående till nära eller fulla hälften af värdet,
icke kan ske utan stor förlust, är tydligt att restitution af skatten skall
begäras, såsom ock af förenämnda komiterade blifvit antydt.

Skall Riksdagen bevilja sådan restitution? Och kan man deraf vänta
förebyggandet af öfverproduktionens olägenheter?

För bifall till restitutionen talar:

att skatten på en vara, som utföres, upphör att vara en konsumtionsskatt
på skattskyldige inom landet och blir en produktionsskatt på
en särskild klass af industriidkare;

att vägran skulle hindra uppkomsten af en ny exportindustri;

9

Motioner i Första Kammaren, N:o 23.

att bränvinstillverkningsskatt vid utförsel restitueras.

Emot beviljandet eller emot förhoppningarna på dess gagn förekommer: att

den industri, som skulle grundas på utförsel af socker, svårligen
kan i och för sig blifva lönande. (Vinst på försäljning i utlandet
kan endast i det fall erhållas, att de svenska fabrikanterna skulle kunna
tillverka råsockret till lägre kostnad än det pris, som derför i utlandet
kan erhållas, men de af komiterade å pag. 60 af deras betänkande uppgiga
pris i Sverige 1891 äro i medeltal för trenne fabriker kronor 46: 52
eller närmast dubbelt emot det i bil. 5 angifna priset på tyskt råsocker
samma år, i medeltal kronor 24: 60 pr 100 kilogram. Om
liknande förhållanden fortfara, kunna de svenska fabrikanterna ej erhålla
vinst på försäljning i utlandet under annan förutsättning, än att vinsten
på försäljning i Sverige är så hög, att den betäcker icke blott skilnaden
mellan dessa tal och derjemte kostnaden att föra det svenska sockret i
den utländska marknaden, utan derutöfver medgifver ett lönande öfverskott,
hvilket förefaller omöjligt, i synnerhet om man dermed jemför
de af sakkunnige, pag. 65 af det nämnda betänkandet, uppgifna tillverkningskostnaderna.
Om orsakerna till billigare kostnader i Tyskland
säga komiterade, att de tyska framför de svenska tillverkarne njuta
förmånen af lägre anläggningskostnad, billigare och dock sockerrikare
betor samt sannolikt äfven billigare pris på kol in. m. och lägre arbetslöner); att

med nuvarande beskattningssätt restitution skulle medföra en
ganska betydande premiering, hvilken skulle på särskilda fabriker blifva
mycket ojemn och för statsverket innebära betydande förluster; (om
restitution beviljas innan beskattningssättet förändrats, så skulle den
med nu gällande bestämmelser blifva 1 å 2 öre högre pr kilogram för
socker tillverkadt vid äldre än för sådant från en ny fabrik, och för
dess utbetalning skulle således erfordras icke blott produktionsbevis,
utan äfven för hvarje utförd post bevis om fabrikens ålder vid tiden
för sockrets tillverkning);

att premiering skulle framkalla missnöje hos främmande magter,
hvilka genom en konvention sökt förekomma all sådan och inom sina
länder vidtagit åtgärder för dess upphörande, hvadan om Sverige nu
medgåfve dylik, eller ej bestämdt förhindrade dess uppkomst, repressalier
af dem kunde förväntas; (konventionen af den 30 augusti 1888
innehöll, att de förbundna magterna åtoge sig att vidtaga sådana åtgärder,
att ingen öppen eller fördold premie vid export af socker lernnades,
att utförandet häraf skulle underkastas kontroll af en internationel

Bih. till Rilesd. Prof. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Hatt.

2

10 Motioner i Första Kammaren, N:o 23,

kommission, och att socker från något land, som lemnade premie* skulle
uteslutas från införsel till något af de kontraherande magternas länder,
antingen genom prohibition eller genom tull till högre belopp än premien.
Konventionen blef ej ratificerad, men har dock föranledt inskränkning
af premieringssystemet. I Tyskland skall all premiering upphöra
den 1 augusti 1897);

att restitution derför icke kan beviljas förr än ett nytt beskattningssätt
med stränga kontrollföreskrifter blifvit infördt, och att detta skulle
medföra betydande kostnader för såväl fabrikanterna som statsverket;

att vidare, derest det höga sockerpriset till följd af skyddet fortfarande
skulle bibehållas för de svenska konsumenterna, men sockret
till utländska konsumenter säljas till underpris — sannolikt lägre än
tillverkningskostnaden — ett sådant förhållande svårligen kunde undgå
att väcka de förras missnöje och sträfvanden till förändring af systemet;

att detta system i allt fall ej kunde förebygga de olyckliga följderna
af en fortgående öfverproduktion längre än till den tidpunkt, då förlusten
på försäljningen till utlandet uppvägde förtjensten på försäljningen
inom landet;

att derest en kris i följd af öfverproduktion genom restitutionen
blott kunde uppskjutas, men ej förebyggas, den—när den inträffade —
skulle blifva så mycket svårare och mera ruinerande, som den då skulle
träffa flere fabriker och vidsträcktare delar af landet.

Mig förefaller det, som om hvitbetssockerfabrikanterna skulle vara
berättigade att på derom gjord framställning vid utförsel erhålla restitution
af erlagd skatt, men att detta hvarken kan eller bör beviljas, förr
än icke blott ett annat beskattningssätt blifvit antaget, utan äfven det
öfverdrifna skyddet blifvit minskadt; och enär öfverproduktion i förhållande
till den inhemska förbrukningen redan hotar — kanske redan
inträdt — böra de för den svenska betsockertillverkningen alltför gynsamina
förhållanden, som dertill uppmana, icke blott för statsverkets
och sockerkonsumenternas, utan jemväl för de nuvarande fabrikanternas
och betodlarnes eget intresse, snarast möjligt underkastas revision.

Att vid denna riksdag höja den vid sistlidne riksdag genom lag
bestämda tillverkningsskatten bör ej ifrågakomma, och skulle dessutom
ej gagna konsumenterna. Bättre bör det då vara att genom nedsättning
af tullen minska det öfverdrifna skyddet; dock bör äfven dervid den
varsamhet iakttagas, att väl tendenserna till öfverproduktion hejdas, men
ingalunda vilkoren för fortfarande lönande fabriksverksamhet och betodlingens
spridning till de orter, som derför äro naturligen gynsamma,
tillintetgöras.

11

Motioner i För ta Kammaren, N:o 23.

Af sakkunnige och komiterade uppgifvas betprisen i Sverige och
Tyskland vara sådana, att de hos oss äro omkring eller fullt 20 procent
högre än i sistnämnda land. Att nu nedsätta skyddet till så lågt belopp,
att de svenska fabrikanterna ej skulle kunna betala högre pris för de
betor de köpa, än hvad de tyska fabrikanterna betala, skulle sannolikt
för de förra försvåra möjligheten att erhålla för deras fabriksdrift tillräckliga
qvantiteter betor, och alldeles hindra betodling på andra än
de fabrikerna närmast belägna orterna. Betodlingen fordrar, säges det,
djupplöjning af jorden och andra förberedelser, hvilka icke kunna.blifva
lika lönande i ett land, der denna odling är ny, som i ett, der den under
en längre följd af år bedrifvits.

Men då man af komiterades betänkande pag. 57 finner, att det var,
när 1885, per deciton hvitbetor, höstpriset nedsattes till 1 krona 65 öre
och vinterpriset till 1 krona 90 öre, som betodlingen aftog, men att
under den period, 1886 till 1889, då med ett mindre undantag höstpriset
förblef vid 1 krona 75 öre och vinterpriset vid 2 kronor, qvantiteten
afverkade betor ökades från 54,982 till 108,223 tons, eller fördubblades,
och att, sedan 1889 höstpriset blifvit satt till 1 krona 85 öre
och vinterpriset till 2 kronor 10 öre, afverkningen höjdes till 169,868
tons, eller blott på ett år med 50 procent, så kan man väl antaga, att
ett återförande till sistnämnda pris från de vid betänkandets afgifvande
mellan 2 kronor 24 öre och 2 kronor 35 öre per deciton vexlande prisen
icke skulle hindra fortfarande och ökande af betodlingen.

Om tullen å råsocker nedsättes från 23,5 till 19 öre eller med 4,5
öre per kilogram, blir hvitbetssockertillverkningsskatten 9,5 öre och med
beräkning, af 9 kilogram utbyte af 100 kilogram betor 8 kronor 55 öre
per ton betor, hvilket är 2 kronor 2 öre lägre än den vid sistlidne riksdag
för framtida år bestämda skatt. Med lika mycket, som nedsättningen
i tullen, skulle under i öfrigt lika förhållanden sockerpriset nedgå,
och då fabrikanten återfår hälften deraf i skattenedsättning, så skulle
han för bibehållande af samma vinst, som han förut haft, afdraga den
andra hälften eller lika mycket som skattenedsättningen på betpriset.
Han måste således nedsätta detta med 20 öre per deciton eller från
förenämnda 2 kronor 24 öre och 2 kronor 35 öre till 2 kronor 4 öre
och 2 kronor 15 öre, hvilka pris i allt fall äro högre än de 1889
gällande. Jemför man dem med de af komiterade uppgifna tyska prisen,
som i allmänhet äro 1 mark för 50 kilogram eller 1 krona 38 öre
per deciton, hvartill i vissa fall kommer, att odlaren utan ersättning
återfår affallet, uppskattadt till 13 å 15 öre, så finner man, att de redu -

12

Motioner i Första Kammaren, N:o 23.

cerade svenska prisen dock skulle med mer än 10 procent öfverstiga
de tyska.

Snarare än att vänta att denna nedsättning skulle minska betodlingen,
kan det ifrågasättas, huruvida den kan antagas vara tillräcklig att hejda
en fortgående öfverproduktion.

En nedsättning i tullen å råsocker af 4,5 öre per kilogram bör
motsvaras af nedsättning i tullen å raffineradt socker, äfvensom i den å
oraffineradt, ljusare än n:o 18, af 5 öre eller från 33 till 28 öre per
kilogram.

Statsverkets förlust på en införsel liknande den, som förekom 1892,
eller i runda tal 6,300,000 kilogram raffineradt och 24,450,000 oraffineradt
socker, blefve kronor 1,455,250, hvartill komme minskningen i
hvitbetssockertillverkningsskatten, som på en afverkning, liknande 1892
års, åt 300,000 tons betor skulle göra kronor 606,000; således tillsammans
kronor 2,061,250.

På sätt jag i det föregående nämnt, skulle statsverket, om tullen på
kaffe 1892 varit lika med den, som 1888 var gällande, på den införsel
af kaffe, som 1892 gjordes, haft en ökad inkomst af kronor 2,218,289.
Under förutsättning af liknande förhållanden med de, som 1892 egde
rum, borde således statsverket på den nedsättning af sockertullen, som
ofvan blifvit ifrågasatt, och deremot höjning af kaffetullen till hvad den
var 1888, eller från 12 till 26 öre, erhålla ökad inkomst. Det återstår
att granska de skäl, hvilka tala för eller emot denna förhöjning.

I de flesta andra länder har till följd af stigande kaffepris förbrukningen
af kaffe per individ af befolkningen aftagit, men i Sverige har
den betydligt ökats. I den efter aflidne Neumann-Spallart benämnda
statistiken uppgifves, att kaffeförbrukningen pr individ var

i Belgien .....................................

b Nordamerikas Förenta stater.

b Norge ...........................................

» Kaplandet....................................

» Sverige..........................................

» Schweiz .......................................

B Danmark .....................................

» Tyskland ....................................

1880—84 1885—89

kilogram 4,47
» 4,02

B 3,65

B 3,82

B 2,73

B 3,22

B 2,83

B 2,14

kilogram 4,02
B 3,79

B 3,48

B 3,26

B 3,12

B 2,79

B 2,56

B 2,38.

Det är således blott i Tyskland och Sverige, som den tilltagit, och
då man tar i betraktande, att förbrukningen af de talrika turisterna i

Motioner i Första Kammaren, N:o 23. 18

Schweiz och Norge icke i förestående beräkning kunnat afdragas, så
är tydligt, att svenskarne äro ett af de mest kaffeförbrukande folken.
Efter svenska statistiska uppgifter var förbrukningen per individ

1888 ................................................... kilogram 2,89

1889 ................................................... » 3,12

1890 .................................................. » 3,37

1891 ................................................... » 3,25,

och införseln, fördelad på folkmängden

1893 ............. » 3,30.

Kaffe är en närande och lifvande dryck, hvars begagnande genom
vanans magt för flertalet menniskor blifvit ett behof. Det erkännes derför
villigt, att det ej bör anses såsom en lyxartikel och såsom sådan
särskildt beskattas, men lika allmänt bör väl ock erkännas, att öfverdrifvet
bruk deraf är en lyx och dertill en för helsan skadlig lyx. Så
anse läkare det. Det synes då vara rigtigt att genom återförhöjning
af tullen motverka den ökade förbrukningen och att, såsom i det föregående
blifvit föreslaget, genom minskning af beskattningen på en annan
förbrukningsartikel, som är lika allmän som kaffet, lemna ersättning
åt dem, hvilkas måttliga bruk deraf genom tullförhöjningen blir högre
beskattadt.

Om tullen å kaffe höjes från 12 till 26 öre per kilogram, bör den
å brändt kaffe och kaffesurrogat höjas från 20 till 34 öre pr kilogram
eller, om man anser det 1888. gällande förhållandet rättare afvägdt, till
35 öre.

För statsverket medför omflyttning af beskattning på förbrukning
af socker till beskattning på förbrukning af kaffe den med en växande
befolkning allt framgent tilltagande fördel, att hela beskattningen på
kaffet tillfaller statsverket, då deremot inkomsten af sockerbeskattningen
fortfarande minskas, i den mån den inhemska hvitbetssockertillverkningen
ökas.

Mitt förslag är:

att Riksdagen måtte höja tullen på kaffe från 12
till 26 öre per kilogram;

höja tullen på kaffe, brändt, och kaffesurrogat, från
20 till 34 öre per kilogram;

nedsätta tullen på socker, raffineradt, från 33 till
28 öre pr kilogram;

14

Motioner i Första Kammaren, N:o 24.

nedsätta tullen på socker, oraffirieradt, till färgen
icke mörkare än n:o 18, likaledes från 33 till 28 öre
pr kilogram; samt

nedsätta tullen å socker, oraffineradt, till färgen
mörkare än n:o 18, från 23,5 till 19 öre.

Huruvida i samband härmed någon nedsättning bör göras i tullen
å sirap, är en fråga, hvars lösning jag måste öfverlemna till bevillningsutskottet.

Stockholm den 27 januari 1894.

C. Fr. Wairn.

N:o 24.

Af herr CGtlerberg’, om anslag för anskaffning till Umeå
provinskontor af kopior af vissa handlingar angående
laga skiften.

Såsom bekant är, tillåtas icke delegare i ett skifteslag att sjelfve
förvara de koncepthandlingar, som i och för skiftesförrättningar utarbetas,
utan har staten åtagit sig att vårda dessa vid de s. k. provinskontoren.
Till delegarne i ett skifteslag utlemnas endast s. k. renoveradt.
exemplar, hvarjemte ytterligare en »renovation» aflemnas till det
för hela riket gemensamma generallandtmäterikontoret.

Vid den förhärjande eldsvåda, som den 25 juni 1888 ödeläde största
delen af Umeå stad, förstördes de flesta af de koncept, som förvarades
i provinskontoret derstädes, och olägenheterna häraf för såväl enskilde
som tjensteman och myndigheter hafva föranledt Konungens befallningshafvande
att, på framställning af förste landtmätaren, hos Kongl. Maj:t
söka utverka medel för anskaffande till Umeå provinskontor af kopior