Motioner i Första Kammaren, N:o 22

Motion 1896:22 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 22.

7

\:o 22.

Af herr LjUllgberg, angående utförselstull å jernmalm.

Det är anmärkningsvärdt, att, på en tid då man här i landet insett
nödvändigheten att med importtullar främja och mot en öfvermägtig
konkurrens skydda vår förädlingsindustri, intet göres för att åt
oss sjelfva och åt framtiden bevara sådana landets råvaror, af hvilka
denna industri har behof, och hvilka derjemte i och för sig utgöra eu
rikedomskälla som, en gång bortfallen, icke kan ersättas.

Den ohejdade utförseln af jernmalm skadar på det högsta vår
jerntillverkning, bland annat derigenom, att då utländingen får hos oss
hemta den yppersta malm till lågt pris, förädlar han, med sin goda
tillgång på billigt bränsle, densamma hos sig sjelf och undersälja oss
derefter både utomlands och i vårt eget land.

Det måste äfven betraktas såsom en mindre god hushållning, att
icke säga såsom ett slöseri, att, på en tid då svenska statsverkets gamla
inkomstkällor anses så otillräckliga, att nya måste, till de skattdragandes
ytterligare betungande, uppsökas, vi likväl försmå de ansenliga bidrag,
som statskassan kunde hemta från den stora malmutförseln, bidrag, som
kunde göra alla de påtänkta nya skatterna öfverflödiga.

1. Bristande omvårdnad om svenska jernhandteringens intressen.

Man har benämnt bergsliandteringen Sveriges andra modernäring,
och nog har både naturen och denna närings oförtrutne idkare sträfvat
att göra henne till en af de vigtigaste grenar af vårt näringslif; men
icke hafva våra statsmagter i senare tider egnat henne en sonlig omtanke
och vård.

När de beslöto att, efter ett storartadt system, anlägga jernvägar,
begagnade do sig icke, såsom i andra länder skedde, af det för -

8

Motioner i Första Kammaren, N:o 22.

träffliga tillfälle till utvecklande af vår jernhandtering, som det stora
behofvet af jernvägsmateriel erbjöd, utan man hemtade denna till många
millioners värde frän utlandet. Dessa millioner utplånades äfven i främmande
länder; och samtidigt borttog man alla hinder för införseln af
främmande jernvaror, hvilka derpå inströmmade i sådan myckenhet, att
mångfaldiga svenska jernverk måst nedläggas. Och när vidare äfven
fri utförsel medgafs af de oersättliga malmer, hvilka nationen förr så
energiskt sökt åt sig bevara, förlorade vår jernhandtering i den uteslutande
besittningen deraf sitt yppersta stöd, andra nationer till mycken
fromma.

Utförselstull är af hög ålder i Sverige (den påbjöds redan år 1559
till 3 procent af varuvärdet), och det var icke utan stora betänkligheter
och hård strid, som densamma slutligen, äfven i afseende å jernmalm,
blef år 1863 fullständigt afskaffad. Ännu år 1825 gaf exporttullen
i sin helhet (enligt Statistisk Tidskrift Bd I, sidd. 304—306)
618,096 riksdaler; år 1845 gaf den 127,347 och år 1860: 246,831 riksdaler,
allt riksmynt; och då man nu tjmkes här i landet anse denna
tull så abnorm, torde böra erinras, att det såsom ett af frihandelns
hufvudsäten ofta åberopade Norge ännu i dag, likasom vårt andra grannland
Finland, har å vissa varor utförselstull.

De länder, som försummat att begagna denna hämsko på utförseln
af ett oersättligt råämne, hafva äfven fått bittert ångra det. I
Peru lät man de förment »outtömliga» guanolagren så hejdlöst utgräfvas
af hufvudsakligen några firmor i Hamburg, att dessa lager numera lära
vara uttömda; och i Spanien har man låtit de rika Bilbaogrufvorna så
utplundras, utan att staten genom exporttull dragit deraf någon vinst,
att de snart äro uttömda. Nu först, när det är för sent, lärer man vilja
der införa exporttull.

Hvilka stora betänkligheter, man här i landet förr hyste mot borttagandet
till och med af utförsels/orfotdctf å malm, ses, bland annat, deraf
att en bekant, frihandelsifrande motionär, då han vid 1854—55 årens
riksdag yrkade, att alla förbud i tulltaxan skulle utbytas mot lämpliga
tullsatser dervid undantog bland annat utförselsförbuden för malm och
tackjern; och i den underdåniga skrifvelse, som Rikets Ständer derpå,
den 23 september 1854, afläto till Kongl. Maj:t, förklarade de sig också
vilja bibehålla utförselsförbudet för malm och funno »betänkligt att i
detta fall tillämpa den grundsats i afseende å förbudens upphäfvande,
hvilken Rikets Ständer eljest omfattat. Förhållandena kunde nemligen
förändras och exempelvis våra nordligaste jernmalmsstreck komma i
annans eg o och göras till föremål för vidsträckt bearbetning, samt dy -

9

Motioner i Första Kammaren, N:o 22.

medelst en malmutförsel framkallas, som kunde sätta rikare länders jernindustri
i tillfälle att på verldsmarknaden uttränga härstädes beredt
jern.»

Från 1858 års början utbyttes emellertid utförselsförbudet å malm
mot en exporttull, lika hög som den å tackjern, 50 öre per centner,
hvilken tullsats från 1861 års början nedsattes till 25 öre, hvarpå, sedan
man sålunda beträdt det sluttande planet, all tull på till export anmäldt
jern, äfven malm, från den 1 januari 1864 upphäfdes. I senare
åren, sedan staten inköpt jernvägen till Gellivara, ha vederbörande till
och med haft sig angeläget att, genom nedsatta fraktafgifter, fortskynda
malmexporten, åtgärder, som man från nationalekonomisk synpunkt torde
hafva svårt att förklara.

2. Motiveringen för exporttullens borttagande. Sakkunniges och erfarenhetens
derom lemnade vitsord.

Följderna af dessa för hela landet och, framför allt, för vår jernhandteriug
förderfliga beslut har jag redan i det föregående antydt;
men för att visa, dels huru dessa följder redan då förutsågos och dels
under hvilka origtiga förutsättningar samma beslut fattades, torde jagböra
anföra några drag ur de tidernas riksdagshandlingar, hvilka väl
icke mången nu genomforskar, men som väl kunna anses lärorika.

Man har icke utan skäl tillskrifvit en i konseljen, år 1862, framlagd
reservation det obetänkta beslut om malmtullens borttagande, som
— efter den utveckling, svenska malmexporten sedermera tagit — beröfvat
vår statskassa många millioner. Det kan då vara skäl att efterse,
hvilka mägtiga skäl de voro, som åstadkommo en så betydelsefull och
ödesdiger verkan; och man finner då, huru reservanten sammanfattar
sin argumentation i följande tirad, som väl ingen numera skulle tillerkänna
någon giltighet.

»Det ligger för min uppfattning», säger han, »alldeles klart, att
utförseln af jernmalm, i hvilken utsträckning den än må kunna ega
rum, icke det ringaste kommer att på den utländska marknaden nedsätta
priset å svenska jernförädlingens produkter. Ty af våra svenska
jernmalmer, äfven de mest svafvel- och fosforfria, produceras icke utan
användandet af träkol svenskt jern, då man under denna benämningförstår
en vara, som med den svenska tillverkningen kan konkurrera
på verldsmarknaden; och om på några ställen i Tyskland eller på något
enda ställe i England och Skottland det skulle ifrågakomma att till
malmens nedsmältning använda träkol, så betalas flerstädes der 1 skeppund
tackjern lika högt som 1 skeppund stångjern i Sverige.»

Detta med sådan säkerhet uttalade påstående, att utländingen icke,
Jlih till TUJcsd. Prof. 1S9f>. t Sami 2 Afl 1 Band. S Höft. 2

10

Motioner i Första Kammaren, N:o 22.

i brist af billigt träkol, skulle kunna konkurrera med den svenska jernhandteriugen,
var desto mera obefogadt, som ju ingen kan garantera, kvilka
uppfinningar eller förbättrade metoder, en framtid kan medföra, och
som dessutom en bruksegare (Galm) redan i september 1857 vid riksdagen
förklarat att »man nu kunde med stenkol och cokes åstadkomma
lika godt stål, som då man använder träkol; och dermed är ett af
svenska jernets företräden försvunnet». Han tilläde äfven, att för svenska
jernhandteringen återstår ännu, sä länge vi icke göra oss af med
malmen, ett dyrbart företräde. De svenska malmerna lemna nemligen
i allmänhet ett renare, segare och synnerligast för stålberedning bättre
jern än, med få undantag, alla andra länder; men lemna vi ifrån oss
detta företräde och förse vi våra medtäflare med ett material, hvarmed
de under betydligt gynsammare förhållanden kunna åstadkomma eu
lika god produkt, så finnes föga sannolikhet för att vår jernhandtering
skall kunna bestå i denna täflan».

Äfven från andra sakkunnige hördes varnande röster; men allt
förgäfves.

3. Vigten af malmtillgångarnes bevarande.

Om någon skulle föreställa sig, att de svenska malmtillgångarne
äro outtömliga, så misstager han sig deruti, framför allt med hänseende
till mellersta och södra Sverige. Det är väl bekant, att många grufvor
småningom »do ut», som det heter, och äfven i ett af de norrländska
länen, Jemtland, synes all malmbrytning nu ha upphört. Sedan Gellivarafälten
börjat kraftigare bearbetas, har emellertid malmbrytningen för
hela riket stigit högst betydligt, och den utgjorde för hela riket, enligt
kommerskollegii berättelser, år 1894: 1,926,523 ton emot 453,486 ton
under åren 1861—1865, i medeltal.

Af denna förenämnda ansenliga qvantitet kom på norrbottens län
ensamt mer än en tredjedel, nemligen 658,161 ton eller 34,16 procent.
Utförseln från hela Sverige, som år 1864 (tullfrihetens första år) endast
utgjorde 7,749 ton, uppgick 1893 till 484,055,011 och 1894 till 831,395,309
kilogram, hvaraf från Luleå respektive 260,753,500 och 525,728,800
kilogram.

Att denna stora och ständigt växande tullfria export icke kan utgöra
ett glädjeämne för svenska fosterlandsvänner är naturligt, då vi,
i stället för att sjelfva bearbeta vårt värdefulla jern, skicka det ifrån
oss till utländsk förädling, och det utan att ens draga någon vinst deraf
för vår statskassa. Men desto mera fröjdar denna export de främmande
nationer, som veta att begagna sig deraf. I »Hamburger Naclirichten»
lästes sålunda t. ex. i juli 1895: »Tyskland skördar vinsten af Gellivara -

Motioner i Första Kammaren, N:o 22. 11

bergets jernrikedom. Malmen i detta berg håller i genomsnitt 65 till
70 procent jern, medan de tyska malmerna hålla ungefär 35 procent.
Största delen af Gellivaramalmen smältes vid de tyska hytteverken, och
betydelsen af dessa grufvor för den tyska jernindustrien är klar, om
man besinnar, att med samma anläggningar, samma arbetskraft och
samma bränsleåtgång vid Gellivaramalmernas smältning erhålles nästan
dubbel qvantitet jern mot af de fattigare tyska malmerna.» Också utfördes
år 1893 till Tyskland icke mindre än 102,990,000 och 1894:
153,812,000 kilogram; hvarjemte under sistnämnda år utgingo till Storbritannien
85,197,000 kilogram. Ännu större var utförseln till Nederländerna,
nemligen 1894: 573,605,000 kilogram.

Då man klagat, att en utförselstull å jernmalm icke skulle kunna
bäras af den svagare malm, som upptages ur mellersta Sveriges grufvor,
bör ihågkommas, att faran för dessa är ännu större eller mera grundad,
om icke, tull åkommer, emedan den ofantliga utströmningen af den 20
å 25 procent bättre Gellivaramalmen annars skulle snart helt och hållet
uttränga den förenämnda malmen ur marknaden, utom det att jernets
förädling är af långt större vigt än en föga värdefull och gifvande grufbrytning.
°) Sverige bör dessutom icke allt för mycket förstärka den
tillgång på billigt råämne, som i senare tider i utlandet föranledt den
öfver produktion, som nedtryckt jernprisen äfven för oss. Ju mera malm
vi utskeppa till utlandet, desto mera underhålla vi denna öfverproduktion
och försvaga utsigterna till en god afsättning af vår egen jerntillverkning.
Ju mera vi deremot hålla på vår jernmalm till den tid,
då behofvet deraf i utlandet blir mera känbart — och med den omåttliga
grufbrytning, som i senare tider egt rum i England och Spanien
in. fl. länder, och i hvilken redan, i följd af grufvornas uttömning, en
afmattning inträdt, kan denna tid icke vara långt borta — desto större
utsigter hafva vi att få gynsammare pris både å vår malm och å tillverkningarne
deraf.

Genom utförandet af malmen ur landet försvinner ett kapital, som
icke kan återförvärfvas; och skall sådan utförsel ega rum, måste den
alltid ske med måtta; men än större skäl till sådan återhållsamhet har
ett land som vårt, när det är i besittning af ett sällsynt godt material,
som efter all sannolikhet skall med hvarje år stiga i pris; och det
skulle väl vara höjden af oförstånd att icke. genom åsättandet af en
måttlig exporttull bereda oss icke blott nu antydda fördelar, fördelaktiga

*) Rydqvist (statsek. Betraktelser, Stockholm 1865, s. 138) visar att, då svensk godartad jernmalm
anses ega ett värde åt'' blott O.70 å 0,:tr> öre pr centner, bar tackjern ett värde af 3,10; stångjern
åt'' 7 å 7,25, stål åt 8 å 10 kronor, finare saxar af 3,600 ä 4,800 riksdaler riksmynt, o. s. s.

12 Motioner i Första Kammaren, N:o 22.

pris å både malm och jern, utan äfven en betydlig årlig inkomst för
svenska statsverket.

I förbigående torde äfven få erinras, af hvilken vigt det är att
icke de stora malmfälten Luossavara och Kurinnavara indragas i jernmarknaden.
Derigenom skulle nemligen icke blott värdet af Gellivaramalmen
nedtryckas, utan äfven ny näring gifvas åt den för vår jernhandtering
så ofördelaktiga öfverproduktionen i utlandet.

4. Exporttullens belopp. Beträffande frågan om tullsatsens belopp,
så förklarade Rikets Ständer, år 1854, att, om exporttull skulle, i stället
för förbud, hvilket de för sin del föredrogo, åsättas jernmalm, den borde
bestämmas till 1 riksdaler riksmynt per skeppund stapelstadsvigt, motsvarande
59 öre per 100 kilogram; och det torde förtjena anmärkas, att en
af våra mest kände och ännu i Riksdagen deltagande frihandlare under
diskussionen härom yttrade, att han ansåge en tull af 24 skillingar per
skeppund såsom nog låg, hvarför han föreslog 1 riksdaler såsom »öfvergångsåtgärd.
»

Vid 1889 års riksdag, då flera motionärer påyrkade exporttull,
hvilken dock, egentligen blott af de numera undanrödja hinder, som
handelstraktaterna med Frankrike och Spanien förmenades uppställa,
afslogs, föreslogo dessa motionärer eD tull af minst 70 och högst 100
öre pr 100 kilogram. Bevillningsutskottet stannade dock vid den låga
tullen af 30 öre pr 100 kilogram, dervid stödjande sig på det anbud,
som Luleå—Ofotens jernvägsbolag, år 1888, ingaf till Kongl. Maj:t att
från början af 1892 afstå 6 shillings pr ton, motsvarande ungefär 55
öre för 100 kilogram, hvilket anbud utvisade »att bolagets vinst måste
skattas till minst nämnda belopp, men antagligen vore ännu större».

Utan tvifvel är förenämnda tullsats, 30 öre, ganska lågt beräknad
för malm af så hög jernhalt som den vid Gellivara upptagna, hvilken
antages vara 20 procent bättre än Bilbaomalmen; och man har från ett
annat land exempel på att en låg exporttull tillåter främlingar att betydligt
rigta sig på produktionslandets bekostnad; men om man antager
utförseln under år 1896 till 900 millioner kilogram, hvilket nogsamt
kan påräknas, uppstode i allt fall häraf eu årsinkomst för staten af
2,700,000 kronor, hvilken snart torde ökas och hvilken vore allt för väl
behöflig för ett land, som för hvarje ny större statsutgift nödgas antingen
upptaga utlänskt lån eller pålägga folket ökad beskattning, stundom
äfven tillgripa båda dessa utvägar.

Såväl för detta ändamål som för att hämma en allt för stor utströmning
af ett råämne, som utländingen så begärligt söker för att
göra våra jernfabrikat hos sig öfverflödiga, vore utan tvifvel en tull -

13

Motioner i Första Kammaren, N:o 22.

sals af 50 öre pr 100 kilogram mera lämplig; men då man i sådant
fall må hända nödgades fastställa en lägre tull för mellersta Sveriges
mindre jernstarka malm, hvilket möjligen skulle medföra praktiska, om
också ej oöfvervinneliga svårigheter, kan någon tvekan uppstå, huru vida
icke den lägre tullsatsen är att föredraga. Jag får emellertid, på alla
dessa grunder, vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte besluta, att jernmalm skall
vid utförsel åsättas en tullafgift af minst 30 och högst
50 öre per 100 kilogram.

Stockholm den 27 januari 1896.

C. E. Ljumfbenj.