Motioner i Första Kammaren, N:o 21

Motion 1894:21 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 21.

1

N:o 21.

Af herr SamzelillS, angående förhöjning af tullen å kaffe och
kaffesurrogat.

Genom tulltaxan den 18 juni 1888, hvilken i allmänhet skulle lända
till efterrättelse från och med den 1 juli samma år, blef tullen å kaffe,
som förut var bestämd till 26 öre för 1 kilogram, från och med år
1889 nedsatt till 12 öre för samma vigt. I sammanhang dermed blef
tullen å brändt kaffe samt å alla till kaflfesurrogat användbara brända
växter från och med samma tid nedsatt från 35 öre till 20 öre för 1
kilogram.

I nu gällande tulltaxa är denna nedsättning i tullen bibehållen,
dock så att brändt kaffe och kaflfesurogat af alla slag numera draga
samma tull eller 20 öre för 1 kilogram.

Den hufvudsakliga anledningen till den betydliga tullnedsättningen
synes hafva varit, att man, den tiden nedsättningen egde rum, på fullt
allvar i allmänhet fruktade, att statsinkomsterna genom de höjda skyddstullarne
skulle så ymnigt inflyta, att verklig förlägenhet skulle uppstå
för deras ändamålsenliga användande, till följd hvaraf åter fråga kunde
uppkomma, om icke skyddstullarne endast af denna anledning borde
nedsättas.

För min enskilda del har jag varit fullkomligt oberörd af dessa
bekymmer. En längre tids erfarenhet hade nemligen ingifvit mig lugn
i detta afseende.

Utan att uttala något klandrande omdöme om hvad som skett, har
jag emellertid, i det förändrade läge, hvari vi nu befinna oss, för mig
sjelf uppkastat den frågan: är det lämpligt, är det klokt att statsverket
fortfarande beröfvas den betydliga inkomst, som kunnat dit ingå, derest
kaflfetullen icke i en hastig vändning blifvit så betydligt nedsatt?

Bill. till lli/csd. Prat. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Iläft. (Nös 21—25.)

1

2

Motioner i Första Kammaren, N:o 21.

Det är visserligen sant, att det i första rummet åligger Kongl. Maj:ts
regering att bära bekymret för åstadkommande af jemvigt i statsbudgeten;
men den enskilde riksdagsmannen torde derför icke ega
rätt att fullkomligt frigöra sig från detta bekymmer, i synnerhet om
han icke kan till fullo dela de åsigter, som ligga till grund för en del
åtgärder, hvilka föreslagits till statsbudgetens utjemnande.

Såsom bekant är, härleder sig behofvet af ökade inkomster till väsentlig
del från de beslut, som vid 1892 års urtima riksdag blifvit fattade.
Då jag sjelf i hufvudsak biträdt dessa beslut, kan det naturligtvis icke
vara min afsigt att derom uttala något klander, ehuru det fortfarande
synes mig något egendomligt att, för fullgörande af en medborgerlig pligt
sådan som beväringsöfningarna, Sverige, som dock icke är kändt för
sin rikedom, skall slösa med eu dagaflöning så stor att, så vidt jag
känner, icke något annat land i detta afseende kan täfla med vårt eget.
Derom är dock nu icke fråga, utan det gäller att på det lämpligaste och
minst tryckande sätt anskaffa de medel, hvilka af nyssnämnda äfvensom
af andra anledningar oundgängligen kräfvas. I detta hänseende har Kongl.
Maj:ts regering följt den finansplan, som antages hafva blifvit af urtima
Riksdagen pröfvad och faststäld. Så kan det väl vid första påseende
förefalla. Faktiskt har dock denna plan aldrig varit föremål för någon
verklig granskning af Riksdagen i sin helhet. Endast utskottets hemställanden
eller s. k. klämmar hafva nemligen blifvit granskade och i
allmänhet af Riksdagen godkända. Utskottets motivering, som i afskrift
influtit i Riksdagens skrifvelse, har deremot knappast varit föremål för
diskussion, än mindre för formliga beslut. Vid sådant förhållande synes
det mig, som skulle man vid denna motivering fästa större afseende, än
den i sjelfva verket förtjenar. För öfrigt vågar jag uttala den kanske
nog djerfva uppfattningen, att, i en fråga af förevarande beskaffenhet,
der det gäller att vid olika tillfällen på det lämpligaste sätt anskaffa
nödiga medel, en senare Riksdag alldeles icke är bunden af de uttalanden,
som skett vid en föregående, så mycket mindre som personer och
åsigter inom riksdagen ständigt äro vexlande, och fullständig stabilitet i
detta hänseende icke ens vore önskvärd.

En höjning af kaffetullen till åtminstone det belopp, hvartill densamma
före den senaste nedsättningen uppgick, synes mig vara att långt
föredraga framför den i utsigt stälda förnyade tilläggsbevillningen, hvilken
från många håll framkallar verkligt bekymmer. Vid ett ytligt påseende
framkastas hos oss ständigt det påstående, att vår bevillning,
jemförd med flera andra länders, är ganska billig, äfven om den genom
tillägg fördubblas, men man glömmer härvid de oerhörda summor, som

3

Motioner i Första Kammaren, N:o 21.

för kommunala behof hos oss efter samma grund uttaxeras och hvilka
i de flesta andra länder, derest de icke af staten bestridas, efter helt
andra grunder utgå. Den höjda kaffetullen skulle äfven framför tilläggsbevillningar
ega det företräde, att, om densamma, såsom lämpligt synes,
genast eller utan dröjsmål infördes, statskontorets behof af kassaförstärkning
derigenom skulle i icke ringa grad förminskas, och ränteutgiften
för ett eljest sannolikt erforderligt ökadt förlagskapital undvikas. Det
är nemligen hos oss en egendomlighet, som icke återfinnes i något annat
land, att för en del utgifter, hvilka skola bestridas under sjelfva budgetsåret,
anvisa inkomster, hvilka först året derpå skola inflyta. Bland
sådana inkomster är äfven tilläggsbevillningen. Och då de utgifter,
hvilka dermed skola bestridas, i regeln måste verkställas under budgetsåret,
ofta nog under dess början, ligger häri uppenbart en af anledningarna
till statskontorets på senare tiden mer och mer framträdande behof
af kassaförstärkning.

Slutligen vill jag, för att söka lugna dem, hvilkas uppgift det är
att städse föra talan för det s. k. »småfolket», hvars bästa jag sjelf
äfven lifligt önskar, meddela den upplysning, att i Frankrike, der småfolket
har rikligt tillfälle att genom den allmänna rösträtten inverka på
lagstiftningen, tullen på kaffe är bestämd till 1 krona 12 öre för 1
kilogram, eller till jemnt 1 krona högre än hos oss, samt att, det oaktadt,
man kan på ett kafé i Paris få sig serverad en kopp kaffe till
ungefär samma pris som i Stockholm.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen beslutar, att tullen må höjas å kaffe
till 26 öre och å brändt kaffe samt kaffesurrogat, alla
slag, till 35 öre, allt för 1 kilogram, eller till samma
belopp som före år 1889, samt hos Kongl. Maj:t anhåller,
att detta beslut måtte, så snart ske kan, få
träda i gällande kraft.

Om remiss till bevillningsutskottet anhålles.

Stockholm den 28 januari 1894.

Per Samzelius.