Motioner i Första Kammaren, N:o 21

Motion 1893:21 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 21.

1

N:o 21.

Af friherre Klinckowström och herr Reuterswärd, angående
skrifvelse till Konungen med anhållan, att koncession ej
måtte utan Riksdagens hörande lemnas å jernvägsanläggning
inom Norrbotten.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition af den 2 maj 1890 om anvisande
af medel för inköp af jernvägen mellan Luleå och norska gränsen uttalar
följande fosterländska tankar, som för hvarje år vinna ökad vigt:

»Betydelsen så väl för landet i dess helhet som särskildt för
Norrbottens län af jernvägsförbindelsen mellan Luleå och Gellivara
torde numera vara så allmänt insedd, att jag i afseende derå kan fatta
mig kort. Jag vill dock erinra, att denna jernväg^ fullbordande utgör
ett oeftergifligt vilkor för att de rika tillgångarne af jernmalm och
andra värdefulla mineral i trakten af Gellivara skola kunna tillgodogöras.
Jemväl i öfrigt måste denna bana mägtigt bidraga att utveckla
Norrbottens rika hjelpkällor och dymedelst bereda bergning åt en
väsentligen ökad befolkning. Särskildt för staten, såsom egare af betydliga
skogsvidder i banans närhet, eger den ock en betydelse, som
icke bör underskattas. Äfven af politiskt-nationella skäl måste banan
blifva af icke ringa vigt, i synnerhet sedan densamma genom norra
stambanans framdragande till banan varder satt i förbindelse med landets
öfriga jernvägsnät.»

»Utom de nu antydda skälen för banans snara fullbordande till
Gellivara, finnas andra skäl, som göra det särskildt önskvärdt, att
banan kommer i statens ego. Endast härigenom kan nemligen full
garanti vinnas att taxe- och trafikförhållandena ordnas på det för lanBih.
till Riksd. Prot. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft. fK:is 21—23.) 1 -

2

Motioner i Första Kammaren, N:o 21.

dets utveckling fördelaktigaste sätt och så, att de skilda intressen, som
af banan beröras, varda i lika mån tillgodosedda.»

»Äfven af militära skäl måste det vara önskvärdt, att staten varder
egare af banan.»

»Att nu uppgöra någon tillförlitlig beräkning öfver den sannolika
behållningen af trafiken å banan är naturligtvis icke möjligt. Först
sedan jern vägen blifvit förenad med den söder ifrån kommande stambanan
samt den förkofran, som man med afseende å länets tillgångar
har anledning att motse vid ett mera utveckladt kommunikationsväsen,
börjat taga fart, kan man antaga att banans inkomster skola i nämnvärdare
mån stiga. Ju närmare man kommer denna tidpunkt, desto
vigtigare blifver det ock att tillse i hvad mån banans inkomster kunna
främjas genom tillgodogörandet af de tillgångar, Norrbottens län har
att erbjuda; och det är derför, som jag anser af vigt att, innan stambanan
hunnit fram till Gellivara-jernvägen, det varder genom en på
sakkunskap grundad undersökning utredt i hvad mån och på hvad sätt
länets naturliga tillgångar lämpligast kunna tillgodogöras, med hänsyn
till så väl länets och landets bästa som den största möjliga afkastning
af de i norrländska jernvägarne nedlagda kapital.»

Med sällspord endrägt och skyndsamhet behandlade Riksdagen
detta vigtiga ärende. Efter ringa diskussion, som dock tydligt ådagalade,
att Riksdagen delade Kongl. Maj:ts i ämnet uttalade åsigter, bifölls
nämnda kongl. proposition så tidigt, att redan den 16 maj beslöts
en underdånig skrifvelse till Konungen om anvisande af 7 millioner
kronor till inköp af »jernvägen mellan Luleå och gränsen mot Norge».

Rubriken »statens jernväg Luleå—norska gränsen» förekommer sedan
hvarje år i riksgäldskontorets handlingar och visar, lika tydligt som
1890 års Riksdags förhandlingar i ämnet, att staten från början afsett
att blifva och redan är egare, icke blott af den färdiga handelen Lideå—
Gellivara, men af hela banan Luleå—norska gränsen.

Det synes derför oförklarligt, att i en så enkel fråga skiljaktiga
åsigter kunnat uppstå, så att till och med kongl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i underdånigt utlåtande till Kongl. Maj:t föreslagit
vilkoren för eventuelt bifall till sökt koncession å en del af nämnda
bansträckning eller från Kirunavara till norska gränsen.

Då klart synes, att statens eganderätt till hela banan från Luleå
till norska gränsen är oomtvistlig, att stor nationalekonomisk, politisk
och strategisk våda kan uppstå genom att å nyo en större eller mindre
del af denna jernväg kunde råka i utländsk hand, samt att ett bifall
till sökt koncession derå blefve till största skada för svensk jernhand -

3

Motionera} Första Kammaren, N:o 21.

tering — särskild för den del deraf, som med visshet motser sin snara
uppblomstring inom det öfre Norrland — för Luleå stad och Gellivara
redan kraftigt växande samhälle, för Gellivara malmfälts rent svenska
bolag och de många svenskar, som der hafva sitt uppehälle samt skulle
omintetgöra nästan all statens afkastning af den redan första trafikåret
mycket inbringande statsbauan Luleå—Gellivara, och försvåra förräntandet
af norra stambanans närmaste sträckning från Boden, våga vi
vördsamt föreslå,

det Riksdagen ville ingå till Kongl. Maj:t i en
skrifvelse med begäran, att Kongl. Maj:t icke utan
Riksdagens föregående hörande meddelar koncession
åt någon jernväg inom Norrbotten.

Stockholm i januari 1893.

R. Klinckowström.

Patric Reuterswärd.