Motioner i Första Kammaren, N:o 20 (Motion 1896:20 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

N:o 20.

Af herr Rudebeck, om utarbetande af förslag till inrättande af
allmänna uppfostringsanstalter för minderåriga brottslingar.

Ett lika obestridligt som sorgligt förhållande är, att antalet minderårige
brottslingar i vårt land årligen ökas. Förhandlingarna vid domstolar^
icke blott i stad utan ock å landet visa detta, och predikanterna
vid våra fängelser hafva länge i sina embetsberättelse!'' framhållit denna
erfarenhet. Den bekräftas ock med talande siffror af de statistiska uppgifterna.
Nödvändigheten af att något göres i denna bekymmersamma
fråga, hvars betydelse för visso ingen kan jäfva, ligger således i öppen dag.

Strafflagen stadgar, i fråga om brott af minderårig, i 5 kap. 1 §
att gerning, som eljest är straffbar, vare (med undantag af i § 2 angifvet
fall) strafflös om den begås af barn innan det fylt femton år,
men lagen bestämmer på samma gång, att domstolen eger förordna, att
barnet skall agas i hemmet eller insättas i allmän uppfostringsanstalt,
om tillgång dertill finnes.

Att bestraffningen aga, oafsedt de många svårigheter som vid den
möter, sällan länder till den brottsliges verkliga förbättring, är af flere
skäl lätt insedt, och det enda medel till verklig räddning för framtiden
är den brottsliges intagande å uppfostringsanstalt. Men tyvärr högst
ringa är tillgången till detta medels anlitande. Der finnes egentligen
blott en sådan anstalt i vårt land, nemligen den å Hall, och uppenbart
är, att den icke kan fylla det sorgligt stora behofvet. Det lärer icke
kunna emottagas mer än 175 elever, och för den skull blifva många
der till intagning anmälda mottagna först efter en lång, med farliga
följder förenad väntan. Ännu flere blifva icke anmälda, då under hand
kännedom vunnits om att plats der icke finnes.

Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

Man måste således säga, att lagens anvisning till de unga brottslingarnes
behandling i de flesta fall icke kan följas, och betydelsen af
detta bekymmersamma förhållande skönjes äfven då samma unga brottsling
mången gång inom kort tid åter står tilltalad och så åter, till dess
hans ''ungdom ej mer utgör hinder för hans inneslutande i fängelse.

Med tanke på huru annorlunda det kunnat vara, om den unge
brottslingen efter sitt första fall blifvit intagen å en uppfostringsanstalt
och att han på så sätt kunnat bevaras åt samhället, träder behofvet och
nödvändigheten af ett utsträckt ordnadt förbättringsväsende tydligt fram,
och det är icke nog med att något härutinnan göres; hvad som skall
göras bör göras snart.

Att anordnandet af ett sådant förbättringsväsende bör vidtagas
från statens sida, synes ock vara obestridligt. Hvad som på enskild väg
eller af kommuner kan härutinnan åstadkommas blifver icke till fyllest
eller tillfredsställande. Här gäller det ock obestridligen ett statsintresse,
och detta af den mest allvarliga och vigtiga betydelse. Det gäller att
söka bevara och återgifva åt samhället en ungdom, som eljest går förlorad
för all tid. Naturligt är, att härmed följa kostnader för staten,
men det kan icke motsägas, att här om någonsin förtjenar målet väl
uppoffringen, då vinsten är så många samhällsmedlemmars räddning från
moralisk undergång.

En omfattande utredning af frågan erfordras naturligen, innan ett
förslag kan framläggas, och tydligt är, att en sådan utredning bäst kan
åstadkommas genom Kongl. Maj:t.

Då jag vågar vara öfvertygad om att den fråga, jag nu tillåtit mig
framlägga till bedömande, skall erkännas vara beaktansvärd, får jag
vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta
uppsätta och för Riksdagen framlägga förslag till inrättande
af allmänna uppfostringsanstalter för minderåriga
brottslingar.

Stockholm den 25 januari 1890.

G. Rudebeck.