Motioner i Första Kammaren, N:o 20 (Motion 1893:20 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

N:o 20.

Af herr von Hedenberg’, med förslag till ändring af § 227
i sjölagen.

Sedan den vid 1891 års riksdag antagna och den 12 juni samma
år gifna sjölag nu varit tillämpad under ett års tid, är det möjligt att,
åtminstone delvis, bedöma dess verkningar. Att dessa icke kunna sägas
vara i allo tillfredsställande har i åtskilliga afseenden blifvit framhållet,
och från landets största bergningsbolag har, i sådant hänseende, äfven
tillställts mig följande

»P. M.

Den 23 januari 1891 aflat Kongl. Maj:t till den då församlade Riksdagen
nådig proposition med förslag till sjölag, hvars 227 § hade följande
lydelse, i allo öfverensstämmande med det af särskilda komiterade
utarbetade förslag, nemligen:

’Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden ännu varade,
med bergarne öfverenskommit om viss bergarelön, ege ändock den, som
skall utgifva bergarelönen, att, der det betingade beloppet betydligt
öfverstiger hvad skäligt är, vid domstol deri erhålla jemkning; instämme
dock klander inom två månader efter aftalets ingående eller hafve förlorat
sin talan. Innefattade öfverenskommelsen, att bergarelönens belopp
skulle bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt, vare det aftal
ej bindande för den, som skall utgifva bergarelönen, der han inom
fjorton dagar efter det öfverenskommelsen slöts hos bergarne uppsäger
aftalet.’

I Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af denna Kongl.
Maj:ts proposition har sagde paragraf följande lydelse:

''Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden ännu varade,
med bergarne öfverenskommit om viss bergarelön, ege ändock den, som

Bill. till Riksd. Prot. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 6 Höft. 3

Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

skall utgifva bergarelönen, att, der det betingade beloppet betydligt
öfverstiger hvad skäligt är, vid domstol deri erhålla jemkning; instämme
dock, der bergarelönen jemväl guldits, medan nöden ännu varade, klander
inom sex månader, efter det betalning erlades, eller kåfve förlorat sin
talan. Innefattade öfverenskommelsen, att bergarelönens belopp skulle
bestämmas af skiljeman eller på annat dylikt sätt, vare det aftal ej
gällande.’

Såsom motiv för den af Riksdagen beslutade ändring anfördes
följande:

''Enligt Eders Kongl. Majrts förslag skulle den, som vill begagna sin
rätt att erhålla jemkning i en, medan nöden varade, aftalad bergarelön,
vara skyldig att instämma klander inom två månader efter aftalets ingående.
Denna bestämmelse skulle, enligt Riksdagens åsigt, kunna medföra
olägenheter vid tillämpningen. Frånsedt det icke alldeles ovanliga
fall, att bergningen pågår under längre tid än två månader efter aftalets
ingående, då det uppenbarligen vore orimligt att ålägga den, som skall
betala bergarelönen, att instämma klander, innan vare sig han eller
någon annan kan bedöma, om det aftalade beloppet är skäligt eller ej,
eller ens vet, om eller i hvilken mån bergningen kommer att lyckas —
kan det under vissa omständigheter möta svårighet att anträffa bergaren
med stämning, såsom när det bergande fartyget var stadt på utrikes
resa, hvilken utan uppehåll fortsättes, sedan det bergade förts i säkerhet,
och än mer om bergningen verkstälts af utländskt fartyg, som sedermera
ej besöker svensk hamn. Riksdagen kan ej heller erkänna, att
det föreslagna nya stadgandet är af praktiskt behof påkalladt. Skulle
det någon gång särskildt för den, som skall betala, vara af vigt att få
frågan om bergarelönens belopp snart afgjord, är hans rätt att sjelf
genom stämning framställa sitt yrkande oomtvistlig. Men i regeln är
det bergaren, som har intresse af att utan dröjsmål utfå sin skäliga
lön; och han lär ej heller dröja att, om ej godvillig betalning genast
följer, instämma sin talan derom. Det naturliga är då, att — såsom
hittills tillgått — svaranden invändningsvis framställer anspråk på jemkning
i det belopp, som vid nödstillfället aftalades.’

''Endast för ett fall har Riksdagen ansett nödigt begränsa den tid,
inom hvilken den bergade eger framkomma med anmärkning emot den
aftalade bergarelönens belopp. Om betalning erlägges efter det nöden
upphört, ligger deri ett godkännande af det vid nödstillfället slutna
aftalet, och bergaren är viss om att få behålla hvad han uppburit; men
om bergarelönen ej blott bestämts utan äfven guldits, medan nöden
ännu varade, skulle bergaren — enligt nu gällande lag — först efter

Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

tio års förlopp vara fri från klander. Då sådant uppenbarligen är
obilligt, har Riksdagen för detta fall — helst den bergare i denna händelse
ej annorledes än genom att sjelf stämma kan få sin talan pröfvad —
ansett nödigt bibehålla stadgandet om viss klandertid, som dock ansetts
kunna utsträckas till sex månader.’

''Med rätta har den i nu gällande lag antagna grundsats, att aftal,
som vid olyckstillfället ingås rörande bergarelöns belopp, ej är obetingadt
bindande för den, som skall utgifva densamma, i Eders Kongl.
Maj:ts förslag fullständigats genom stadgandet om rätt för denne att
rygga ett under enahanda omständigheter tillkommet aftal derom, att
bergarelönens belopp skall bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt
sätt. Men hvad man härigenom åsyftat skulle i många fall göras om
intet genom den bestämmelsen, att öfverenskommelsen blifver bindande,
om den ej uppsäges inom fjorton dagar efter dess ingående; en dylik
uppsägning kan nemligen, äfven om den öfver hufvud alltid vore utförbar,
i många fall ej på så kort tid medhinnas, helst om bergningen
utförts af en mängd, öfver en hel kuststräcka spridda personer. Af
dessa skäl har Riksdagen föredragit att taga steget fullt ut och förklara
dylik öfverenskommelse ogiltig — parterna naturligtvis obetaget att
genom dess bekräftande, sedan nöden upphört, bereda den gällande kraft.’

I Danmark, med hvars sjölagstiftning Kongl. Maj:t ansett önskvärdt
att den svenska skulle bringas i öfverensstämmelse, har nämnde paragraf
erhållit följande, med komiterades förslag noggrant öfverensstämmande
lydelse:

’Er der, medens Nod stod paa, af Skipper, Reder eller Ladningsejer
indgaaet Overenskomst om Bjergelon, kan dog den, som skal betale
samme, inden to Maanader efter Overenskomstens Afslutning, bringe
Spergsmaalet om Bjergelonnens Storrelse for Retten, som kan nedssette
den betingede Godtgerelse, naar denne betydelig överstiger, hvad der
skonnes åt vsere passende. Gaar Overenskomsten ud paa, åt Bjergelon
skal fastssettes ved Voldgift eller paa anden lignende Maade, er den ikke
bindende for den, som skall betale Bjergelonnen, naar han inden 14 Dage
efter Overenskomstens Afslutning opsiger denne.’

Tvifvelsutan har afsigten med den af Riksdagen företagna förändringen
af Kongl. Maj:ts förslag hufvudsakligen afsett att förekomma,
att partiskhet och godtycklighet skulle kunna göra sig gällande vid bestämmande
af bergarelöns belopp, hvilket Riksdagen synes antaga skola
blifva säkrast och rättvisast uppskattadt af domstol; men ehuru här -

20 Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

emot torde med fog kunna invändas, att i en tvist om ett med särskilda
fartyg, pumpmaskiner och andra för bergning afsedda redskap
utfördt betingsarbete, exempelvis af ett grundstöd och sjunket, lastadt
jernångfartyg, större sakkunskap rörande de i 225 § af sjölagen nämnda
omständigheter bör kunna påräknas hos tre eller fem för utredning af
en sådan fråga särskildt utsedde sakkunnige skiljemän, än hos någon
vanlig domstol i vårt land, der sjörätter ännu saknas, torde vi nu dock
endast böra såsom det vigtigaste skälet för vår hemställan, att ofta
nämnda punkt i 227 § i sjölagen rörande bestämmelsen om skiljemän
må utgå eller erhålla den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelse, anföra
hvad vår erfarenhet under det nu snart tilländalupna första året af den
nya sjölagens tillämpning gifvit vid handen.

Under detta år hafva till och med oktober månad af bergnings- och
dykeribolaget Neptun i Östersjön blifvit bergade 11 ångfartyg och 5
segelfartyg, och för dessa har bergarelön blifvit erlagd endast för 1 ångfartyg
och 3 segelfartyg med tillsammans kronor 62,520: 18, då deremot
alla de öfriga krafven dels redan äro och dels synas oundgängligen
blifva föremål för domstols behandling. Vid oktober månads utgång
detta år uppgingo bolagets löpande utgifter till en summa af
kronor 535,000, hvadan bolaget vid nämnda tidpunkt låg i ett förskott
af kronor 472,500. Ingen anledning finnes att antaga, att förhållandena
skola ställa sig gynsammare under kommande år, sedan sjölagen snart
sagdt uppmanar den bergade att icke godvilligt betala ens en måttlig
bergarelön, utan söka, genom den bristande bindande kraften hos ett
kompromissaftal, som dock hittills visat sig vara den enda kontraktsform,
som kunnat leda till ett snabbare afgörande af tvister om bergarelön,
utdraga afgörandet så länge som möjligt, i förhoppning vare sig
att uttrötta bergaren eller möjligen genom advokatoriska knep vinna en
obefogad nedsättning i aftalad bergarelön; och då sjörättsmål hos oss
icke slutföras på kortare tid än vid pass tre år, men väl understundom
taga vida längre tid i anspråk, sä blifver häraf en följd, att bolaget
nödgas ligga i förskott med vid pass tre års driftkostnader, eller med
den enorma summan af nära två millioner kronor. I sammanhang härmed
höra vi påpeka, att de allra flesta af de vid Sveriges kuster bergade
fartygen äro utländska och hufvudsakligen engelska, hvilkas assuradörer
ofta fästa föga afseende vid det berättigade i bergares kraf å
skälig bergarelön, utan numera begagna sig af den nya sjölagens bestämmelser
och det i deras ögon billiga rättegångsväsendet i Sverige för
att möjligen ernå någon nedsättning af bergarelöuen, helst en förhöjning

Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

deraf icke kan ifrågakomma, äfven om sådan skulle genom försvåradt
arbete befinnas vara skälig.

Vi våga i denna fråga uttala den förmodan, att bristande närmare
kännedom om bergningsväsendet, sådant detsamma numera befinnes i
vårt land, vållat att i sjölagen intagits bestämmelser, hvilka måste ödelägga
detsamma. Från tider, hvilka dock nu äro mycket aflägsna, har
mången insupit den föreställningen, att bergning är liktydig med eller
bildar en afart af sjöröfveri; och om en sådan åsigt äfven förr kunnat
hafva någon hemul, då en halfvild kustbefolkning kastade sig öfver ett
strandadt fartyg, hufvudsakligen för att utplundra detsamma eller åtminstone
för att af dess olycka söka för sig draga den mest hänsynslösa
vinst, är den dock numera fullkomligt origtig. Bergning bedrifves nu,
med få undantag, systematiskt af stora bolag eller rederier, som för
högst betydliga kostnader åt sig anskaffat dyrbar materiel af fartyg,
pumpar, pråmar, pontoner, dykeriapparater m. in., hvarmed de, under
ledning af tekniskt bildade män, utföra ingeniörsarbeten, stundom af
allra svåraste art. Den ringa bergning, som utföres ensamt af kustboar,
förtjenar numera knappast att omnämnas, och allra minst borde, för vid
sådan möjligen lådande missbruk, lagstiftningen på den lojala bergningsaffären
lägga band, som med all visshet måste förqväfva densamma.
Några siffror torde, såsom här vid lag synnerligen upplysande, böra
anföras.

Bergnings- och dykeribolaget Neptun i Stockholm är ett skeppsrederi,
som, med ett fullt inbetaldt kapital af kronor 1,500,000, anskaffat
bergningsmateriel till ett inköpsvärde af kronor 1,580,441, och
detta bolag, stiftadt år 1869, har intill slutet af år 1891 bergat följande
egendom, nemligen:

2 bepansrade örlogsångfartyg,

219 större lastångfartyg,

59 kust- och passagerareångfartyg,

337 segelfartyg,

3 ångmudderverk,

566 diverse laster och

79 riggar från vrak,

representerande i inbergadt, städadt skick ett, dels genom laga värderingar
och dels genom offentliga försäljningar utrönt, sammanlagdt värde
af sjuttiotre millioner åttahundrasextiosju tusen kronor.

Bolagets omkostnader hafva under de senaste tio åren uppgått till
följande belopp:

Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

för 1882 kronor 653,482: 15,

» 1883 » 770,176: 88,

» 1884 » 1,026,116: 03,

» 1885 » 786,890: 19,

» 1886 » 596,699: 24,

för 1887 kronor 418,222: 28,

1888

1889

1890

1891

452,255: 24,
563,271: 66,
417,716: 35,
649,827: 92.

utvisande en medelkostnad per år af kronor 633,465: 79.

Innevarande års löpande utgifter uppgingo, såsom ofvan nämnes,
vid oktober månads utgång till kronor 535,000.

Under ofvannämnda tio år hafva rederiets delegare å sitt inbetalta
aktiekapital erhållit en utdelning af tillsammans 81 procent, eller 8,1
procent per år; hvarvid dock bör anmärkas, att dess materiel i allmänhet
icke varit försäkrad emot sjöfara, emedan sådan försäkring skulle
slukat största delen af sagda måttliga behållning.

Af dessa siffror torde framgå, att bolaget, som genom sin verksamhet
under årens lopp tillkämpat sig stort anseende, äfven i utlandet,
icke å denna verksamhet skördat någon oskälig vinst, och att detsamma
svårligen lärer kunna uthärda det tillstånd, som genom den nya sjölagens
stadganden tillskapats, emedan dertill skulle erfordras ett, genom
de nu uppkomna otaliga — och olidliga — rättegångarna nödvändiggjordt
enormt förlagskapital, som bolaget hvarken vill eller kan anskaffa.
Säkerligen skulle ock hvarje annan affär, under liknande omständigheter,
d. v. s. under vissheten att för utfående af hvarje sin
fordran nödgas underkasta sig minst treårig rättegång, upphöra; och
bergningsbolaget Neptun måste äfven vara derå betänkt samt söka att
till något grannland, der sådana svårigheter som i Sverige icke möta,
försälja sin bergningsmateriel.

Vi tillåta oss att med några ytterligare ord sammanfatta hvad vi
anse vara denna frågas hufvudsakliga innebörd.

Så länge svensk sjölag derför icke lade något hinder i vägen, kunde
en svensk bergare, till undvikande af hvarje tvist, uppgöra kontrakt
derom, att bergarelönen skulle, efter fulländad bergning, bestämmas af
kompromiss och kunde sålunda undvika hvarje anledning till tidsödande
och kostsamma rättegångar, då han naturligen icke gerna åtog sig arbeten,
som påtagligen skulle leda till tvist. Denna möjlighet att undvika
dylika tvister är numera utesluten; bergaren måste derför vara
beredd att i de allra flesta fall underkasta sig sådan, att under åratal
få vänta på utfåendet af förtjent bergarelön, att derför nödgas mångdubbla
sitt driftkapital och slutligen att nödgas utbetala högst betungande
rättegångskostnader, för hvilka han väl i allmänhet icke lärer
tilldömas ersättning af sina vederparter, derest desamma i rättegångarna

Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

erhålla någon, äfven den minsta nedsättning i fordrad bergarelön. Bergningsrörelse
lärer derför svårligen hädanefter kunna bedrifvas i vårt
land, hvarifrån en befintlig, förträfflig bergningsmateriel, som sannolikt
står högst bland all sådan nu existerande, måste försvinna; och detta
endast derför, att den i de flesta andra fall såsom rent af nödvändig
ansedda lagen om skiljemän icke får vid bestämmande af bergarelön
användas; en föreskrift, för hvilken vi icke kunna finna att Riksdagen
anfört öfvertygande skäl.

Vi hemställa derför vördsamt, att sådan ändring af sjölagen måtte
åstadkommas, att hädanefter, såsom intill den 1 januari detta år varit
förhållandet, bergare må vara oförhindrad att uppgöra laggältiga kontrakt,
deri aftal om begarelöns bestämmande genom skiljemän må ingå;
eller, derest sådant icke kan åvägabringas, att sjölagens 227 § ändras
till enlighet med Kongl. Maj:ts förslag och sålunda äfven bringas till
öfverensstämmelse med samma paragrafs lydelse i den danska sjölagen.

Stockholm den 2 december 1892.

För bergnings- och dykeribolaget Neptun:

E. LILJEWALCH.

Tom Liljewalch. Th. Arwidsson.»

Då af denna P. M. framgår, att den för sjöfarten oundgängliga
bergningsrörelsen måste lida svårt afbräck af det i sjölagens 227 § intagna
stadgandet, att öfverenskommelse om bergarelöns bestämmande
genom skiljemän ej är giltig, men jag icke kan inse, att någon olägenhet
kan drabba sjöfarten derigenom att, hädanefter såsom tillförene,
parterna ega att med lagligen bindande kraft träffa sådan öfverenskommelse,
men val genom bestämmelsen om motsatsen, hvilken, såsom bergningsbolaget
Neptuns styrelse i ofvannämnda P. M. framhåller, sannolikt
måste leda derhän, att en välordnad och kraftig bergningsrörelse blir i
vårt land omöjlig att upprätthålla, anser jag nödvändigt, att en förändring
härutinnan åvägabringas, och får derför vördsamt föreslå, att
Riksdagen för sin del behagade besluta,

att ur sjölagens § 227 sista punkten, så lydande:
»Innefattade öfverenskommelsen, att bergarelönens belopp
skulle bestämmas af skiljemän eller på annat
dylikt sätt, vare det aftal ej gällande» — skall utgå;

Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

eller, derest detta icke vinner bifall,

att sagde § 227 skall erhålla den lydelse, som den
egde i Kongl. Maj:ts proposition till 1891 års Riksdag,
eller: »Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan
nöden ännu varade, med bergarne öfverenskommit om
viss bergarelön, ege ändock den, som skall utgifva
bergarelönen, att, der det betingade beloppet betydligt
öfverstiger hvad skäligt är, vid domstol deri erhålla
jemkning; instämme dock klander inom två månader
efter aftalets ingående eller hafve förlorat sin talan.
Innefattade öfverenskommelsen, att bergarelönens belopp
skulle bestämmas af skiljemän eller på annat
dylikt sätt, vare det aftal ej bindande för den, som
skall utgifva bergarelönen, der han inom fjorton dagar
efter det öfverenskommelse slöts hos bergarne uppsäger
aftalet.»

Med begäran om remiss till lagutskottet anhålles vördsamt, att utskottet
vid behandling af förslaget ville, derest formel ändring i dess
ordalydelse finnes lämplig, sådan vidtaga.

Stockholm den 28 januari 1893.

R. v. Hedenberg.

Stockholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1893.