Motioner i Första Kammaren, N:o 20 (Motion 1890:20 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

N:o 20.

Af herr Mftnkell, angående sjöförsvarets materiel.

Efter långvariga strider kom man under Karl XV:s regering slutligen
till insigt af omöjligheten för Sverige att underhålla en flotta, som
ens aflägset kunde hoppas beherska de riket omgifvande hafven samt
derigenom hindra en större sjömagt att till Sverige öfverskeppa en landstigningshär.

öfvertygelse!! härom föranledde äfven till flottans delande år 1866
enligt B. v. Plåtens system i tvenne vapen med olika uppgifter. Det
ena eller skärgårdsartilleriet skulle understödja krigshären vid försvaret
af de stora insjöarne samt i förening med ett defensivt minsystem af
skärgårdarne och inloppen till de vigtigaste hamnarne och i egentlig
mening utgöra kustflotta. Det andra, som i anseende till bristande medelstillgångar
ej kunde blifva särdeles stort, borde användas för det yttre
sjöförsvaret och för underhållande af personalens sjömansduglighet.

Med hänsyn till materielens dåvarande utveckling bestämdes, att
skärgårdsartilleriets materiel skulle utgöras af monitorer och mindre
pansarbåtar, äfvensom att det yttre sjöförsvaret, då de större segelfartygens
(linieskeppens) tid måste anses förliden, borde bestå af snabbgående
opansrade skruffartyg jemte öfningsfartyg o. s. v., hvarförutom
äfven sjöförsvarets personal, med afseende på dess tvenne beståndsdelars
olika uppgifter, skulle delas i tvenne korpser med olika utbildning.

Redan före nämnde konungs död utbildade sig emellertid den åsigten,
att, då det yttre sjöförsvaret vore för svagt _att fylla någon annan rol
än biträdandet af landtförsvaret, flottans olika delar åter måste förenas
för att gemensamt ombesörja kustförsvaret. I följd deraf försiggick äfven
skärgårdsartilleriets och det s. k. yttre sjöförsvarets återförening år 1873.

Bih. till Riksd. Prot. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft. 1

2 Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

Snart började man emellertid varsna, hvad med denna åtgärd egentligen
åsyftats. I stället för att fortfarande utveckla materielen i öfverensstämmelse
med det Platenska systemet, upphörde i medlet af 1870-talet nybyggnaden af monitorer och mindre pansarbåtar, sedan man fått
färdiga 4 af det förra slaget och 10 af det senare. I stället byggdes
10 sjögående opansrade kanonbåtar, fastän denna cert snart befans
mindre lämplig till stridsfartyg. Och vid 1876 års riksdag framlades
planen till anskaffandet af de sjögående anfallspansarfartyg, som kallades
rammfcirtyg (ä 4 millioner stycket), jemte opansrade kanonbåtar och ett
mindre antal pansarbåtar och minfartyg o. s. v.

Dessa rammfartyg skulle vid ett blifvande försvarskrig spela samma
rol, som varit tillämnad de forna linieskeppen, från hvilka man 1866
måst afstå, nemligen att, trots sitt antagligen ringa antal i förhållande
till fiendens mångdubbelt större styrka, dock förekomma landstigning
eller oroa landstigen härs förbindelser o. s. v.

Härmed hade man åter kommit ut på hafvet, och nya utsigter syntes
yppas för den s. k. stora flottan. Emellertid visade sig 1876 års Riksdag
så mycket mindre böjd för denna plans gillande, som dryga utgifter
förestodo för landtförsvaret och man fruktade för tillgångarnes allt för
stora splittring genom eu betydligare utveckling af sjöförsvaret. I följd
deraf förkastade nämnda Riksdag det framlagda förslaget och beviljade
liksom de närmast följande blott medel till mindre fartyg.

Men derigenom förtröttades icke det sträfvande, som, trots landets
påtagliga oförmåga att underhålla annat slags sjöförsvar än det, som
närmast kunde biträda landtförsvaret, dock försökte åstadkomma eu sjögående
flotta. Hvad som ej kunde vinnas raka vägen, måste förvärfvas
på omvägar.

I följd deraf lyckades man i såväl 1879 års certkomité som 1880—
1882 års sjöförsvarskomité åter igen insmuggla de sjögående fartygen,
fastän nu under benämningen af »större pansarbåtar» (med en kostnad af
närmare 3 millioner kronor), hvilka tillsammans med en mängd större
och mindre anfallsminbåtar vid ett blifvande sjökrig skulle spela samma
märkliga ro!, som på sin tid linieskeppen och rammfartygen. Jag begagnar
uttrycket insmuggla, emedan de s. k. »båtarne» i sjelfva verket
hade ett deplacement, som var större än det sförsta förut i Sverige
byggda linieskepps, för att ej tala om de drygare kostnaderna. Enligt
mig benäget meddelad uppgift hafva nemligen pansarbåtarne Svea och
Göta 2900 och 3069 tons i deplacement, då linieskeppet Stockholm, som
varit ett af de största, blott räknat 2800 tons i deplacement.

Enligt chefens för sjöförsvarsdepartementet vid liera tillfällen —

Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

särskilt vid anföranden till statsrådsprotokollet åren 1886 och 1887 —
meddelade uppfattning borde dessa »båtar» jemte tillhörande minfartyg
vid annalkandet af en fiendtlig flotta, med transportflotta och landstigningstrupper,
sålunda kunna användas, att den med utgångspunkt från
den för detta ändamål ombyggda fästningen Karlskrona inrusade genom
den fiendtliga örlogsflottan och förstörde transportfartygen samt derigenom
förhindrade den medförda härens landstigning. Lyckades ej detta,
skulle den hindra sjelfva landstigningen. Om intetdera lyckades vid den
fiendtliga flottans öfverfart, så borde samma verksamhet fortsättas mot
den förstnämnda, då den skulle skydda den landstigna härens förbindelser
med sina utgångspunkter. Och först om ej heller dessa anfallsföretag
rönte framgång, skulle flottan öfvertaga den blygsammare rolen
af en kustflotta vid försvaret af de tätare skärgårdarne och vigtigare inloppen,
hvilken bort vara dess ursprungliga uppgift.

I början tilltalades det svenska kämpalynnet. så lifligt af detta sjöförsvarets
hjeltemodiga uppträdande, att 1883 års Riksdag beviljade anslag
till byggande af en sådan »båt» på prof. Men vid mognare eftertänkande
yppades så stora betänkligheter mot det nya och dyrbara
systemet, att man först efter tvenne fåfänga försök på de gemensamma
omröstningarnas knaggliga väg vid 1887 års riksdag lyckades utverka
anslag till den andra båten.

Med afseende på de stora pansarbåtarnes och de tillhörande anfallsminbåtarnes
fullständiga oförmåga att fylla den rol vid Sveriges försvar,
man i för mig obegriplig missuppfattning af landets strategiska och finansiella
förhållanden velat tillskrifva desamma, ber jag att få hänvisa till
mina anföranden vid femte hufvudtitelns behandling vid 1886 och 1887
års riksdagar liksom vid flera andra tillfällen.

Det synes mig hafva bort ligga i öppen dag, att Sverige, om det
äfven med största finansiella ansträngning och åsidosättande af landtförsvaret
förmådde anskaffa 5, 10 eller 15 sådana pansarbåtar med tillbehör,
så skulle sådana sjömagter som Ryssland och Tyskland, för att ej tala
om Frankrike och England, med relativt större lätthet kunna anskaffa
det mångdubbla antalet af liknande krigsfartyg. Erkännes detta sakförhållande,
så blir den första följden deraf, att den lilla svenska flottan
redan vid krigets början blir blockerad och instängd i Karlskrona, i afseende
på hvilken vidsträckta fästnings sjöförsvar den då knappast synes
tillräcklig. Men äfven om detta ej skulle inträffa, utan svenska flottan
genom en lycklig slump kunna hålla sjön och undgå den fiendtliga
flottans uppmärksamhet, så förefaller dock alldeles otänkbart, att den
skulle kunna våga ett anfall mot eu mångdubbelt öfverlägsen fiende utan

Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

att utsätta sig för undergång. Undkomme den dock genom ett underverk
efter en sådan dumdristig bravad — hvilket ingalunda vore sannolikt,
då dess fartyg blott hafva 14 ä 15 knops snabbgående mot nu erforderliga
20 ä 22 knops — samt lyckligt nådde de skyddande skärgårdarne
eller hamnarne, så finnes lika liten sannolikhet för, att den uti dessa
mot en fortfarande mångdubbelt öfverlägsen fiende skulle kunna utföra
de öfriga delarne af sin antagna uppgift, nemligen landstigningens förhindrande
och de fiendtliga förbindelsernas störande, som den första.

Dertill komma de tekniska anmärkningar, som kunna göras mot
pansarbåtarne. Om jag ej missförstått chefens för sjöförsvarsdepartementet
ofvan omnämnda antydningar om deras uppgift i striden, skola
de utgöra stödjepunkter eller ett slags små flytande skansar för de talrika
minbåtar, hvilka antagits skola kringsväfva den fiendtliga transportflottan
och förstöra densamma. Men så stora och dyrbara de nu äro i
förhållande till våra tillgångar, äro de likvisst alldeles för små att upptaga
något slags strid på öppna sjön med de oerhörda pansarkolosser
med 5, 10 ja 15,000 tons deplacement-, som finnas i alla större mariner
och hvilka kosta 10, 15 å 20 millioner. Men icke nog härmed, utan de
äro äfven, såsom nyss antyddes, för litet snabbgående att kunna hoppas
undkomma fiendens krigsfartyg och att sålunda genom flykten rädda sig
från förstörelsen. Äfven om detta lyckas, så befinnas de å andra sidan
vara alldeles för stora, djupgående och tröga att med lätthet kunna röra
sig i de trängre eller grundare farvatten, som skola lemna dem skydd
mot fiendens förföljelse och derstädes å nyo upptaga striden. Af samma
skäl kunna de ej heller på dylika farvatten påräknas för arméns understöd
närmast stränderna. De synas mig derför ur alla synpunkter
olämpliga för den uppgift, svenska krigs- och stridsfartyg kunna tänkas
böra fylla.

Man har velat påstå, att »pansarbåtarne» skulle vara nödvändiga för
neutralitetens upprätthållande.

Med anledning deraf torde icke vara ur vägen att försöka göra sig
reda för, hvad neutralitetens upprätthållande kan fordra af vårt sjöförsvar.

Konung Oscar I:s neutralitetsförklaring af den 15 december 1853
innehöll:

»att Sverige och Norge skulle afhålla sig från allt deltagande i kriget
till förmån eller skada för någondera af de krigförande magterna;

att dessas krigs- och handelsfartyg skulle få inlöpa uti svenska eller

Motioner i Första Kammaren, AT:o 20.

norska hamnar, med undantag allenast af Stockholms, Karlskrona, Slitö,
Karlstens, Kristiania och Hortens hamnar, hvilka kunde stängas för
krigsfartyg;

att kapare ej skulle tillåtas inlöpa i de förenade rikenas hamnar
eller uppehålla sig på deras redder;

att uppbringade fartyg, med undantag af bestyrkta fall af sjönöd,
ej skulle få införas i svenska och norska hamnar eller der dömas såsom
förbrutna och försäljas; samt

att de krigförande magternas fartyg kunde i de förenade rikenas
hamnar förse sig med alla de varor och gods, hvaraf de kunde vara i
behof, med undantag af sådana, som räknades till krigskontraband,
hvaremot

svenska eller norska fartyg samt deras laddningar borde af de krigförande
magterna förblifva i åtnjutande af hvarje skydd och lättnad, med
skyldighet likväl för dessa fartyg att ställa sig till efterrättelse i allmänhet
stadgade och erkända bestämmelser för de särskilda fallen af förklarade
och i verkligheten tillvägabragta biokader».

Häraf framgår, att den dåvarande svenska regeringen, i rigtigt uppskattande
af de förenade rikenas militära och maritima tillgångar, inskränkte
sjöförsvarets rol vid neutralitetens upprätthållande till biträdande
vid värnet af några få vigtiga hamnar, men lemnade alla öfriga
hamnar öppna och öfverlät sjöhandelns betryggande åt de krigförande
magternas omsorg mot lemnande af vissa fördelar åt dessa. I intet fall
var fråga om flottans uppträdande på öppna hafvet, hvilket äfven sannolikt
blott skolat åstadkomma förvecklingar.

I statsrådsprotokollet för femte hufvudtiteln vid nu föreliggande
statsregleringsproposition säges marinförvaltningen »bland annat» hafva
yttrat:

att vårt land endast egde ringa medel till stödjandet af vår neutralitet
eller afvärjande af ett fiendtligt anfall på våra kuster.

I statsrådsprotokollet är deremot uteslutet, hvad åtskilliga regeringsvänliga
tidningar påstått att marinförvaltningen skulle tillagt, nemligen:

»Till att vid eller utanför kusten upptaga striden mot en med nutida
anfalls- och försvarsmedel utrustad fiendtlig flotta, ega vi, om den visserligen
ännu icke färdiga pansarbåten Göta medräknas, endast två pansarfartyg
af Sveas cert och våra i förhållande till vår långa kuststräcka
allt för fåtaliga minbåtar.»

Och på denna grund tillstyrker marinförvaltningen det oförtöfvade
byggandet af två nya pansarbåtar, hvaraf chefen för sjöförsvarsdeparte -

Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

mentet för ögonblicket likvisst blott ifrågasatt en, förnämligast för uppnåendet
af tretalet, vid hvilket synes fästas någon mystisk betydelse.

Häraf torde framgå, att man vid påyrkandet af pansarfartygens förökande
förnämligast haft i sigte »striden vid eller utanför kusten», men
att de varit mindre nödvändiga för det hamnförsvar, hvilket för neutralitetens
upprätthållande i främsta rummet varit behöfligt.

I följd deraf kan jag ej heller för min del i äflandet efter de sjögående
pansarbåtarnes byggande se något annat än en yttring af de
olycksaliga och obotliga storflottsidéernä, som redan gjort så mycket
ondt i afseende på splittringen af tillgångarne för såväl försvarsväsendet
i allmänhet som särskildt för sjöförsvaret, och hvilka ytterst afse att
draga vår obetydliga flotta ut på hafven för att derstädes säkerligen
förstöras af en mångdubbelt öfverlägsen fiende.

Till vinnande af detta mål har marinförvaltningen ej heller aktat
för rof att uppröra nationalfåfängan, då den erinrat om Danmark, som
eger 7 bepansrade sjögående fartyg, då vi blott ega 2. Men oberäknadt
att flera bland förstnämnda pansarfartyg äro små och föråldrade, så är
förhållandet helt annorlunda med Danmark, som utgör en östat, hvilken
för upprätthållandet af förbindelsen mellan rikets särskilda delar ound
vikligen är hänvisad till en sjögående flotta, och Sverige-Norge, hvilka
bilda en sammanhängande kontinent.

Af ofvanstående torde framgå, att jag icke kan anse de sjögående
pansarfartygen nödvändiga eller ens lämpliga för det kustförsvar, som vi
kunna tänkas åstadkomma, samt ännu mindre för neutralitetens upprätthållande,
såsom detsamma år 1853 af Konung Oscar I tänktes. Såväl
det ena som det andra torde väl komma att inskränkas till försvaret
af inloppen till Stockholm, Karlskrona och Göteborg med närmast omgifvande
skärgårdar, jemte insjöarnes bevarande för arméns rörelser. Så
blygsam denna sjöförsvarets uppgift än må synas för vännerna till stora
flottans minnen, torde den lika visst närmast öfverensstämma med våra
nuvarande tillgångar och de oundgängliga fordringarna på landtförsvarets
förstärkande.

Deremot erkänner jag gerna, att ''de sjögående pansarbåtarne skulle
utgöra lämpliga krigsfartyg, om fråga vore att understödja någon större
sjömagt mot en annan samt att deltaga i ett sjökrig på de Skandinavien
omgifvande hafven. Och erinrar man sig de liknande förespeglingar,
som gjordes under de forna lifliga striderna om linieskepp och ramm -

Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

fartyg, så lärer det väl äfven egentligen vara detta mål, som föresväfva!’
våra sjöförsvarsälskande fosterlandsvänner. Men är denna gissning icke
obefogad, så inses förmodligen, att de sjögående fartygen snarare kunna
inlocka oss i stridigheter, som utgöra raka motsatsen till neutralitetens
upprätthållande, än befrämja den sistnämnda. Att detta icke är meningen
hos svenska folkets flertal, vågar jag dock påstå.

Men om vi icke vidare skola bygga sjögående pansarfartyg, af hvilken
materiel bör då kustflottan bestå för att uppfylla sitt ändamål?

Härpå må svaras, hvad jag redan förut flere gånger antydt, att
materielen förnämligast bör utgöras af ett, tillräckligt antal mindre pansarbåtar
med blott en grof kanon, hvilka äro nog små och grundgående
att öfver allt kunna ledigt röra sig inom våra trängre skärgårdar och på
våra grundare farvatten samt insjöar äfvensom att i förening med stängsellinier
och minförsvar understödja armén vid hamnarnes och skärgårdarnes
försvar. Med dessa fartyg böra äfven de redan i ej ringa antal anskaffade
minbåtarne lämpligen kunna samverka.

Men de mindre pansarbåtarne böra, såsom nämndt är, anskaffas i
tillräckligt antal. För närvarande hafva vi af detta slags fartyg blott 4
monitorer och 7 (eller 10) mindre båtar. Men detta antal är alldeles
för ringa. I följd af de förändrade åsigter rörande sjöförsvarets uppgift,
som från början af 1870-talet inom regeringen gjorde sig gällande,
hafva sedan medlet af sistnämnda årtionde, det vill säga på 15 år, inga
dylika fartyg blifvit nybyggda. I stället har man bygt opansrade kanonbåtar,
som aldrig kunna uppträda i striden, samt nu senast större sjögående
pansarfartyg och ininbåtar.

Tiden synes följaktligen i alla händelser vara inne att föröka antalet
af de små pansarbåtarne, hvilka i vida högre grad torde kunna bidraga
till kustförsvaret och neutralitetens upprätthållande, än några andra.

Den dyrbaraste af monitorerna (från 1867) kostade med bestyckning
1,200,428 kronor. Den dyrbaraste af de små pansarbåtarne (från 1872)
kostade 363,639 kronor och gjorde eu fart af 14 knop, således nästan
lika mycket som Svea eller Göta. Men då lär ritning blifvit uppgjord
till en ännu kraftigare dylik båt, som skulle kostat 384,000 kronor, fastän
den ej kom till utförande.

Äfven om man anser monitorerna för dyra eller föråldrade, torde
de mindre pansarbåtarne vara lämpliga. Af 1879 års certkomité, hvars
plan låg till grund för 1880 års sjöförsvarskomités utlåtande, ifrågasattes

Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

byggandet af eu mindre pansarbåt för en kostnad af 240,000 kronor
utom bestyckning och med en kraftig 15 centimeters kanon, hvaraf dock
af lätt förstådda skäl hittills ingen kommit till utförande.

Utan att vilja ingå i några detaljer i afseende på en sådan pansarbåts
byggande, föreställer jag mig dock att den, äfven med antagande
af förbättringar och ökade kostnader i följd af höjda pris, skulle kunna
åstadkommas för 400,000 kronor.

Gerna skulle jag vilja föreslå byggandet af 2 dylika verkliga »båtar».
Men då någon erfarenhet torde behöfva inhemtas efter den förstas byggande,
vill jag här blott ifrågasätta bj^ggandet af en.

Hvad beträffar det i den kongl. propositionen ifrågasatta byggandet
af en andra klassens obepansrad kanonbåt för en kostnad af 244,000
kronor, synes mig behofvet af densamma, allra helst nu, då i främsta
rummet stridsfartyg böra anskaffas, icke vara så trängande, att icke dermed
tills vidare, då så många andra anslagsfordringar måste tillfredsställas,
kunde uppskjutas.

Då jag, på grund af hvad jag sålunda anfört, fortfarande måste anse:
att de sjögående pansarfartyg af Sveas eller Götas cert, som vilseledande
kallas »båtar», aldrig kunna anskaffas i tillräckligt antal att fylla
någon af de strategiska uppgifter, man tillämnat dem, nemligen att genombryta
en fiendtlig flotta och förstöra dess transportfartyg eller att hindra
en fiendtlig armés landstigning eller att efter densamma störa fiendens
sjöförbindelser;

att dessa fartyg i alla händelser äro för små att på hafven kunna
upptaga striden med nutidens mycket större pansarfartyg och sålunda
ej heller derstädes äro taktiskt lämpliga;

att de sakna vederbörlig snabbhet att genom flykten undandraga sig
förstörelsen;

att de likväl äro för stora och tröga att beqvämt kunna röra sig i
skärgårdarnes trängre och grundare farvatten;

att de sålunda äro mindre lämpliga för kustförsvaret;
att de, långt ifrån att bidraga till neutralitetens upprätthållande,
snarare kunna locka oss till dess brytande;

att de äro för dyrbara för våra begränsade tillgångar; och

Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

att de blott underhålla öfverdrifna förhoppningar om sjöförsvarets
förmåga vid värnandet af fosterlandets sjelfständighet, livilka aldrig kunna
uppfyllas och hvilkas säkra gäckande i farans stund måste framkalla
nedslagenhet och misströstan; men deremot

att mindre pansarbåtar, jemte minbåtar, vid försvaret af våra vigtigare
skärgårdar, inlopp, hamnar och insjöar — det enda kustförsvar,
som med våra tillgångar kan åstadkommas — synas utgöra en vida
lämpligare cert, fastän deras anskaffande på senare tider underlåtits;
äfvensom slutligen

att behofvet af en obepansrad kanonbåt för närvarande ej synes
trängande;

får jag vördsamt föreslå:

1) att Riksdagen icke måtte bevilja anslag till den
ifrågasatta tredje pansarbåten af Sveas cert;

2) att den ej heller måtte bevilja anslag till den
ifrågasatta obepansrade kanonbåten af andra klassen;
men

3) att den måtte bevilja 400,000 kronor till byggande
af en mindre pansarbåt af ofvan antydt slag.

Om remiss till statsutskottet anhålles.

Stockholm den 25 januari 1890.

J. Mankell.

Bill. till Rilesd. Prot. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft.