Motioner i Första Kammaren, N:o 1 (Motion 1888:1 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

N:o 1.

Af herr Forssell, Otto, med förslag till ändrad lydelse af 2 §
i 1 kap. jordabalken.

Det har länge varit erkändt, att räntan trycker ganska hårdt på
en icke obetydlig del af fast egendom i vårt land och medtager så
stor del af nettobehållningen på jordbruket, att egendomen derigenom
qvarhålles vid ett lågt kapitalvärde och låg behållen afkastning. Räntan
verkar alldeles på samma sätt som en arrendeafgift, från hvilken man
ej kan frigöra sig. Häraf blir det en naturlig följd, att den, som har vilja
och förmåga att nedlägga sin förmögenhet ej allenast på inköp af jord
utan jemväl på den köpta jordens förbättring, städse föredrager sådan
fast egendom, som är fri från dylik tryckande ränta eller afgäld, och
att den tungt beskattade jorden faller i händerna nästan uteslutande
på obemedlade personer, som sakna förmåga att förbättra jorden.

Denna på erfarenhet grundade öfvertygelse har ock utan tvifvel
varit från statsekonomisk synpunkt det hufvudsakliga skälet, hvarföre
lagstiftande magten beslutit grundräntornas successiva afskrifning och
i sammanhang dermed skattefrälseräntornas inlösen.

Men i vårt land finnes ett annat slag af räntor, som icke äro
åtkomliga för någon afskrifning eller inlösen, nemligen frälseskatteräntor.
Dessa hafva uppkommit derigenom, att frälsehemmanets egare,
vid hemmanets försäljning betingat sig en årlig afgäld under namn
af frälseränta. Denna ränta, vanligen bestämd i naturapersedlar, är
ock ej sällan vida högre än den ränta, som utgår från skattehemman
af lika godhet och värde.

Om nu en förändring härutinnan endast kan genom frivilligt aftal
åstadkommas, så bör åtminstone lagstiftande magten tillse, att nya
sådana frälseräntor icke vidare bildas; ty något förbud häremot finnes
Bill. till Biksd. Prot. 1888. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band, 1 Höft. 1

Motioner i Första Kammaren, N:o 1.

icke i vår lag. Jag föreslår derföre i sådant syfte ett tillägg till 1
kap. 2 § jordabalken.

I en annan motion har jag på deri anförda skäl föreslagit, att
årlig afgäld å jord, som från hemman afsöndras med full eganderätt,
icke vidare skulle till skydd och säkerhet för kronans inkomster i lag
påbjudas. Men äfven om detta förslag skulle vinna lagstiftande magtens
bifall, så hindras dock icke hemmansegaren deraf, att vid slik försäljning
förbehålla vare sig personligen eller hemmanets egare en årlig
afgäld att utgå från den sålda afsöndringen. I förra fallet bildas då
nya och till beloppet obetydliga afgälder af samma natur som nu
befintliga frälseskatteräntor. I senare fallet skapas servituter, som äro
lika skadliga för ett väl ordnadt jordbruk.

Jag föreslår derföre, att dylikt aftal jemväl måtte i lag förbjudas
och att Riksdagen förty måtte för sin del antaga följande ändring och
tillägg till 2 § 1 kap. jordabalken, sådan den lyder enligt förordningen
den 1 maj 1810:

Köp, skifte och gåfva skola skriftligen ske med tvägge mannavitnen,
och de vilkor deri sättas, hvarå samma köp, skifte eller gåfva
sig grundar, och sedan lagföljas å den ort, der hvardera är beläget,
som framdeles skils.

Ej må säljare i köpe- eller skifteshandling om lägenhet, jord eder
fastighet förbehålla sig eller annan viss årlig afgäld från den sålda
lägenheten, jorden eller fastigheten, eller att emot någon i afhandlingen
bestämd penningesumma eller annat vilkor, få framdeles vinna egendomen
åter; sker det, vare utan verkan och lagfart å sådant köp eller
skifte icke tillåtne.

Stockholm den 19 januari 1888.

Otto H. Forssell.