Motioner i Första Kammaren, N:o 19 (Motion 1907:20 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

nytt aktiebref utan att stämpelbelägga detsamma måste anses desto mera
förklarlig, som enligt den ifrågavarande förordningen underlåtenhet att
åsätta däri föreskrifven stämpel på aktiebref och lottbref är belagd med
särdeles högt bötesansvar. Af dessa skäl och då, efter min uppfattning,
anledning synes saknas att vid utgifvande af aktiebref i inländskt aktiebolag
eller lottbref i inländskt solidariskt bankbolag fordra stämpelafgift
i annat fall, än att antingen bolaget är nybildadt eller aktiebrefvet, resp.
lottbrefvet utfärdas, för ökning af aktiekapital, resp. grundfond eller genom
tillskott af kommanditdelägare bildad särskild fond, hemställer jag,

att Riksdagen måtte besluta sådant tillägg till
eller förtydligande af förordningen angående stämpelafgiften
den 2 juni 1899, som innebär, att stämpel ej
behöfver vid utgifvandet åsättas aktiebref i inländskt
aktiebolag eller lottbref i inländskt solidariskt bankbolag,
därest ej antingen bolaget är nybildadt eller
aktiebrefvet utfärdas för ökande af det vid bolagets
bildande tecknade aktiekapitalet eller lottbrefvet utfärdas
för ökning af grundfonden eller genom tillskott
af kommanditdelägare bildad särskild fond.

Stockholm den 24 jan. 1907.

F. C:son Wachtmeister.

N:o 20.

Af herr Nyström, Johan Fredrik, i anledning af Kungl.
Maj:ts förslag till lag om rikets vapen.

Genom nådig proposition (n:o 17) har Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen
att antaga ett förslag till »Lag om rikets vapen». I § 2 mom. 5
af nämnda lag heter det: »Skölden täckes af en kunglig krona, och under
densamma hänga de kungliga riddarordnarnas insignier».

Bill. till RiM. Prot. 1907. 1 Sami. 2 Afä. 1 Band. 9 Haft.

Motioner i Första Kammaren, N:o 20.

Bland dessa riddarordnar finnes ett kuriosum, som saknar motsvarighet
i något annat land, nämligen Karl XIII:s orden. Den instiftades
1811 för att, såsom det heter i stadgan för densamma, tjäna till belöning
och utmärkelsetecken för de förnämsta ämbetsmännen inom ett
enskildt »aktningsvärdt svenskt samfund». Att inrätta en rikets orden
för ett sådant enskildt samfund uppfattades säkerligen, redan då det
skedde, som en löjlighet, men att denna orden ännu existerar, att den
förlänar sina innehafvare rang af troman, d. v. s. likställer dem med
landshöfdingar och generalmajorer, är enligt nutida uppfattning en
absurditet. Att man inom Riksdagen icke för längesedan föreslagit
denna ordens afskaffande torde bero därpå, att våra lagar icke tala om
riddarordnarna på annat sätt, än att R. F. § 89 förbjuder prins, som
under Konungens frånvaro förer riksstyrelsen, att »riddarvärdighet utdela».
Det har sålunda saknats tillfälle att genom förslag om en lagändring
få denna egendomliga kvarlefva af Karl XIII:s regeringsverksamhet
afskaffad.

Då nu en kunglig proposition föreslår Riksdagen att besluta, att
insignierna af detta utmärkelsetecken inom ett enskildt — låt vara
mycket »aktningsvärdt» — samfund skola hänga under skölden i det
stora svenska riksvapnet, synes det mig vara Riksdagens plikt att däremot
inlägga en bestämd gensaga.

Det kan emellertid sättas i fråga, om öfver hufvud taget några
ordensinsignier böra hafva plats i riksvapnet. Detta vapen är liksom
flaggan en symbol för fosterlandet: hvarken vapen eller flagga få användas
af någon, som icke är svensk. Däremot äro ordnarna, så att
säga, internationella utmärkelser: de bortgifvas äfven åt utlänningar och
kunna bäras t. o. m. af landets uppenbara fiender. Man kan då med
skäl fråga: hvad hafva sådana prydnader att göra i rikets vapen?
Möjligen är det af denna hänsyn, som ett och annat land, t. ex. Nederländerna,
underlåtit att upptaga några ordensinsignier i sina riksvapen.

Af de länder åter, som detta gjort, är det intet, som i vapnet upptagit
en så fullständig profkarta på sina ordensinsignier, som Sverige
enligt det nu framlagda förslaget skulle göra. De allra flesta andra
länder hafva nöjt sig med att insätta sin förnämsta orden i vapnet;
såsom exempel härpå må anföras Danmark, England, Ryssland, Sachsen
och Österrike.

Ehuru jag af skäl, som redan äro antydda, helst skulle se, att alla
dessa ordensinsignier uteslötes ur vårt riksvapen, vill jag dock, då till
äfventyrs en sådan åtgärd skulle på något håll kunna anses vara allt
för »radikal», inskränka mig till att föreslå, att vi måtte nöja oss med