Motioner i Första Kammaren, N:o 19

Motion 1896:19 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

9

N:o 19.

Af herr af Blirén, angående revision af nuvarande hypoleksinstitution.

Af bankinspektörens berättelse den 31 december 1894 till hans
excellens herr statsministern och chefen för finansdepartementet finner
man, att af den nuvarande liypoteksbanken icke är att vänta någon nedsättning
af hypotekslåneräntan, och lär detta ty värr ännu tydligare framgå
af hypoteksbankens bokslut för år 1894.

Om man sålunda skall kunna uppnå detta efterlängtade mål eller
en räntenedsättning, hvaraf nästan uteslutande de af de höga hypoteksräntorna
tryckta, mindre och svagare jordbrukarne äro i stort behof,
hvilket behof ökas för hvarje dag och i samma grad som deras nödstälda
belägenhet, ° så måste en fullkomlig omgestaltning af vår jordbrukskredit
ega rum, och detta icke minst på grund af bankinspektörens
ofvannämnda berättelse, som framhåller sådana oegentligheter med lånerörelsen
i hypoteksbanken, som 1890 års Riksdag sökte att förekomma
och hvilka strida emot hypoteksbankens reglemente, som den 16 maj
1890 faststäldes af Kongl. Maj:t.

Uti denna berättelse finner jag mest i ögonen fallande den stora
omsättning, som pågår ifrån 5 procent till 4f procentlån. Redan vid
1893 års bokslut representerade denna lånetyp ett belopp af mer än 41
millioner, allt omsatta 5 procentslån, och har detta belopp vid 1894 års
bokslut på ett år ökats till icke mindre än 47,452,000 kronor. Då nu
detta, såsom bankinspektören säger, förlänger tiden för kapitalrabatternas

* Att det är de mindre jordbrukarne, som känbarast och hufvudsakligast träffas af
den höga hypoteksräntan, och sålunda de, som hafva svårast att bära denna tunga börda,
finner man deraf, att för 73,075 delegare med 333,893,592 kronors ursprungliga lån, hvarje
lån i medeltal icke uppgår till 5,000 kronor.

Bill. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft.

2

10 Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

afskrifning, hvilket äfven i det utlåtande, som den af särskilda komiterade
förstärkta styrelsen afgaf, uttryckligen ställes i utsigt; då möjligheten
till nedsättning i räntan å dessa lån undanskjutes till en långt aflägsen
framtid, enär delegarne binda sig och sina efterkommande vid dessa omsättningslån
i öfver 60 år, och dä värdet af ränteskilnaden mellan uppoch
utlåningen eller, såsom bankinspektören säger, huruvida tillgång
verkligen finnes bakom kapitalrabattskulden, blir allt svårare att bestämma,
emedan man här måste räkna med faktorer, som peka ännu längre än
förut in i framtiden, hvilket värde och hvilken tillgång dock utgör sjelfva
grunden och vilkoret för hypoteksbankens förmåga att fullgöra sina förbindelser,
så är det ej underligt, om man under sådana förhållanden anser,
att alla försök att å dessa lån få lägre jordbruksränta stranda.

Klart är, att de tryckta jordbrukare, af hvilka de flesta ej kunna
förstå frågans innebörd, gerna låta öfvertala sig att omsätta sina lån från
5 till 4f- procent för att i någon ringa män minska annuiteten, men de
besinna icke, att de härigenom tillstänga dörren för sig och sina efterkommande
att erhålla någon vidare lindring, hvarjemte de förlora den
fördel, som en uppsägning af lånet efter 10 år kunde medföra, hvilken
lindring Riksdagen genom 1890 års förordning afsåg att bereda dem,
hvaremot de riskera, såsom i första rummet ansvariga för obligationsskulden,
att betala en vida högre extra annuitet.

Men icke nog härmed.

Vid dessa låneomsättningar måste de underteckna nya reverser,
hvari tillkommit en så lydande förbindelse: »För den händelse, att på
grund af nedan pantförskrifna fastighetens exekutiva försäljning eller af
annan orsak skulden kommer att utan föreningens medgifvande inbetalas
i annan ordning än som med grunderna för hypoteksföreningarnas verksamhet
öfverensstämmer, skall föreningen vara berättigad att utom sin
öfriga fordran ur panten erhålla godtgörelse för sin ränteförlust i följd
af den för tidiga inbetalningen med en procent af återstående kapitalskulden
för hvarje återstående år af den bestämda amorteringstiden O)

Om jag sålunda i liqvid för en egendom, som jag säljer, tager eu
inteckning efter hypotekslånet och köparen gör konkurs, och om egendomen
i följd häraf måste exekutivt försäljas, så förlorar min inteckning
härigenom sitt värde. Antag t. ex., att vid försäljning af en egendom
jag tager i liqvid eu inteckning å 10,000 kronor näst efter ett hypotekslån,
lemnadt efter ser. C, å 50,000 kronor och sålunda löpande under
60 år med 4f procent ränta och J- procent amortering. Efter 10 års
förlopp gör den nye egaren konkurs och egendomen säljes exekutivt,
hvarvid hypoteksföreningen eger att bevaka ej allenast sin återstående

11

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

fordran, i rundt tal 48,000 kronor, utan derutöfver en procent af återstående
kapitalskulden för hvarje återstående år af den bestämda amorteringstiden
eller 480 x 50 == 24,000 eller tillsammans 72,000 kronor,
hvarigenom min inteckning å 10,000 kronor förlorar allt sitt värde.

Hvart ett dylikt utplundringssystem skall leda, torde icke vara svårt
att bedöma, hvilket dessutom strider åtminstone mot författningens anda,
som i sin 11 § tillförsäkrar låntagare att, i den mån afbetalning skett
å lån, som från hypoteksbanken utlemnats, förfoga öfver motsvarande
andel af den för lånet stälda inteckningssäkerhet.

Af hypoteksbankens styrelse- och revisionsberättelser för 1894 kan
jag omöjligen få klart för mig, huruvida bankens rörelse för året lemnat
vinst eller förlust. Om jag utgår från den åsigten, att om något öfverskott
finnes, skall detta visa sig, sedan afskrifning af kapitalrabatten enligt
faststälda planer egt rum, så visar bankinspektören, att bokslutet för
åren 1884—93 lemnat följande öfverskott i jemna tusental: 1884 kronor
141,000, 1885 kronor 133,000, 1886 kronor 314,000, 1887 kronor 266,000,
1888 kronor 39,000, 1889 kronor 47,000, 1890 kronor 125,000, 1891
kronor 120,000, 1892 kronor 114,000, 1893 kronor 46,000, eller i medeltal
134,000, och fortsätter: »Under denna tidrymd har banken således
icke tålt någon minskning i inkomsterna, lika litet som den kan bära
någon sådan under de närmaste åren.» Härmed har bankinspektören
än ytterligare betonat omöjligheten för hypoteksbanken att bevilja delegarne
förmånligare vilkor. Ännu bestämdare framgår detta af 1894
års bokslut, som angifver detta öfverskott vara = ± 0, hvarvid revisionsberättelsen
fogat den anmärkningen »att årets hela öfverskott blifvit användt
till afskrifningar, hvarför reservfonden under året icke blifvit ökad.»
Visserligen angifves ett behållet öfverskott af 1,088,955 kronor 96 öre,
hvarmed kapitalrabattskulden blifvit minskad, men då bankens tillgodohafvande
hos delegarne under året blifvit minskadt med 2,158,161 kronor
48 öre, så synes det behållna öfverskottet mycket tvifvelaktigt.

Månne vi redan nu stå inför det faktum, som bankinspektören förutspår
i sin berättelse, då han säger: »Om dessa omsättningar (5 procent
till 4.1* procent) fortgå i samma utsträckning som hittills och icke kompenseras
genom konverteringsåtgärder, som bereda ökadt ränteöfverskott
till kapitalrabattsafskrifning, kan man inom en icke aflägsen framtid befinna
sig i det läge, att årsvinsterna icko medgifva afskrifning enligt
nu gällande planer.» Antagligen uppsluka dessa omsättningslån, hvilka
medgifvas äfven för den afamorterade delen af lånet, om denna ej uppgår
till 500 kronor, de stora kontanta belopp, som årligen inflyta för
delegarnes amorteringar och hvilka icke finnas redovisade i 1894 års

12 Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

styrelse- och revisionsberättelser; möjligen har någon del deraf åtgått
till att betacka den utgiftspost af 2 procent kapitalrabatt, som banken
iklädt sig för afstämpling till 4 procent af in alles 50,594,000 4 i procent
obligationer, hvilken utgiftspost, som uppgår till öfver en million,
jag icke i styrelse- och revisionsberättelsen kunnat återfinna.

En förenklad och mera öfverskådlig bokföring, särskildt hvad beträffar
styrelse- och revisionsberättelsen, synes vara af behofvet påkallad,
då det väl icke kan anses vara för mycket begärdt, om delegarne i dessa
berättelser finge reda på, hvartill så stora belopp som deras under året
kontant inbetalta amorteringar blifvit använda. Man har stält stora förhoppningar
på att nämnda omsättningar skulle kompenseras genom fördelaktiga
konverteringsåtgärder, men på sätt de hittills bedrifvits kan
jag omöjligen finna, att de bereda något nämnvärdt ränteöfverskott till
kapitalrabattsafskrifning. Skall man nu låta hypoteksbanken fortgå på
denna inslagna omsättningsväg, som uppenbarligen leder till förderf och,
som bankinspektören säger, strider ej allenast mot författningens anda,
utan äfven mot dess bokstaf, och, om denna generation kan uthärda, låta
kommande generationer känna hela tyngden af dessa omsättningslån, som
förrycka hela institutionen? Jag tror icke, att detta låter försvara sig.

öfvergår jag nu till utlemnande! af nya lån mot 4 procent ränta
och 4 procent kapitalrabatt, så säger bankinspektören i sin ofvan nämnda
berättelse om dessa lån följande:

»Hvad slutligen beträffar utlemnandet af nya lån till hypoteksföreningarna
mot 4 procent ränta och 4 procent kapitalrabatt, hvilket
motsvarar en effektiv ränta å 4| procent under lånets löpetid, 47 år, så
kan det ifrågasättas, om detta är förenligt med författningens föreskrift
derom, att den kapitalrabatt och öfriga omkostnader, hypoteksbanken vid
sin upplåning fått vidkännas, skola vid låns utlemnande till hypoteksföreningarna
af dem gäldas efter den beräkning af dessa kostnader, delegarna
fastställa. Någon af delegarne faststäld »beräkning» af kapitalrabatten
har jag ej sett, men af förenämnda tabell synes, att kapitalrabatten
uppgår till öfver 6 procent af obligationsskulden; och derför
ligger ju den tanken nära, att lån icke borde utlemnas med mindre än
6 procent kapitalrabatt. Man vill emellertid göra gällande, att, enär de
penningar, som användas till dessa lån, icke åstadkommits genom ny upplåning,
utan tagits af de belopp, hvarmed ingående annuiteter öfverskjuta

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

18

de utgående, dessa penningar redan »aftjena!, sin kapitalrabatt» och derför
kunnat utlemnas utan allt afdrag af någon sådan. En sådan uppfattning
kan ju synas hafva skäl för sig, men jag är ej öfvertygad att
den är rigtig. Den grundas nemligen ytterst på den förutsättning, att
den nu befintliga kapitalrabattsskulden hvilar blott på 5 procent-lånen
och de lån, hvari dessa blifvit omsatta, eller 4f procents-lånen; men att
dessa lån icke förmå uppbära kapitalrabattsskulden framgår bland annat
af kamrerarens förut omnämnda kalkyl, der såsom eqvivalent för de mot
kapitalrabatt inlånade penningar måst upptagas icke blott de sistnämnda
lånen, utan ock de ifrågavarande 4 procent-lånen jemte diverse tillfälligt
placerade medel. Det synes mig derför, som om hypoteksbankens alla
tillgångar få antagas häfta för kapitalrabatten och att derför nya lån till
hypoteksföreningarna icke borde utlemnas mot lägre kapitalrabatt än den,
som kan beräknas i medeltal belasta hypoteksbankens tillgångar. Nu kan
ju häremot invändas, att hypoteksbanken under nuvarande penningmarknad
icke kan betinga sig fördelaktigare utlåningsvilkor, än som innefattas
i dessa 4 procent kapitalrabatt och 4 procent ränta, och detta är
nog sant. Men vilkoren blefve icke drygare, om räntan sänktes till t. e.v.
3\ procent och kapitalrabatten höjdes i motsvarande proportion; och om,
såsom författningen medgifver, denna kapitalrabatt fick betalas under
loppet af 10 är, skulle antagligen sådana lån bli lika begärliga som de
af den nu faststälda typen.»

Vi lära häraf:

att dessa lån icke äro förenliga med författningens föreskrift derom,
att den kapitalrabatt och öfriga omkostnader, hypoteksbanken vid sin
upplåning fått vidkännas, skola vid låns utlemnande till hypoteksföreningarna
af dem gäldas efter den beräkning af dessa omkostnader, delegarne
fastställa; således ifrågasattes, att äfven dessa lån äro stridande mot
reglementet;

att bankinspektören icke sett någon af delegarne faststäld »beräkning»
af kapitalrabatten, antagligen emedan någon sådan icke finnes;

att 5 procent-lånen och de lån, hvari dessa blifvit omsatta, eller
4?-lånen icke förmå att uppbära kapitalrabattsskulden, utan måste denna
uppbäras äfven af de ifrågavarande 4 procent-lånen, som derför icke
borde utlemnas med mindre än 6 procent kapitalrabatt;

att hypoteksbankens alla tillgångar häfta för kapitalrabatten och
derför nya lån till hypoteksföreningarna icke borde utlemnas mot lägre
kapitalrabatt än den, som kan beräknas i medeltal belasta hypoteksbankens
tillgångar; och slutligen, hvarpå jag anhåller att få fästa särskild
uppmärksamhet och för egen del taga fasta, nemligen:

14 Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

att räntan å nya lån kan sänkas, om kapitalrabatten Ilöjes i motsvarande
proportion, och att författningen medgifver,

att denna kapitalrabatt får betalas under loppet af 10 år.

Vi kunna alltså:

l:o) sänka räntan å nya lån till t. ex. 3f procent;

2:o) under 10 år med T^-del om året eller genast betala den å dessa
lån motsvarande kapitalrabatten; och

3:o) derefter lemna åt oss och våra barn hypotekslån, som ej kosta
mer än 3f procent om året.

Detta måste ju med all önskvärd tydlighet framgå af hvad bankinspektören
har sagt. Men nu frågar man: Huru stor kapitalrabatt skall
man då betala? Bankinspektören svarar, att man skall betala så stor
kapitalrabatt, som kan beräknas i medeltal belasta hypoteksbankeus alla
tillgångar. Det är således endast en räknefråga, och i sammanhang härmed
uppstår hos mig följande spörsmål: Huru stor kapitalrabatt skall
jag betala å de öfriga lånetyperna, 5 och dy procent, för att räntan
skall sänkas till 3f procent? Om man nu äfven här kan tillämpa samma
svar, nemligen att man å dessa olika lånetyper skall betala så stor
kapitalrabatt, som kan beräknas i medeltal belasta hypoteksbankens alla
tillgångar, så gäller ju endast att räkna ut äfven detta, och att detta
låter sig göra, derom är icke ringaste tvifvel, blott man med litet god
vilja inom hypoteksbanken vill anställa sådana personer med särskild
fackkunskap i matematiskt-tekniskt hänseende, på Indika vårt land icke
lider någon brist, för att lösa detta räkneproblem.

Huru angelägen man är att i andra penninganstalter anställa
sådana fackmän, finner man af det betänkande, som särskilda komiterade
afgifvit angående ordnande af pensionsväsendet för statens civila tjensteinnehafvare
samt för deras enkor och barn. Uti detta betänkande läses
bland annat: »Komitén anser det vara af vigt för betryggande af kassans
säkerhet, att i styrelsen funnes en person med särskild fackkunskap i
matematiskt-tekniskt hänseende». Ännu påtagligare synes detta vara af
behofvet påkalladt, då man läser, hvad bankinspektören i sin ofvan nämnda
berättelse yttrat om hypoteksbankens beräkningar rörande kapitalrabatten,
der det bland annat heter, »att denna debetpost betecknar hvarken de
effektiva kapitalrabatterna eller kapitalvärdet af ränteskilnaden, utan någonting,
som ligger emellan dessa begge värden och som synes utfördt till
ett temligen godtyckligt belopp», och efter utförda särskilda beräkningar
öfver 1886 och 1889 års lån heter det: »Här föreligga således de förut
antydda fall, då kapitalrabatter bokföras hvarken till sina effektiva belopp
eller till det beräknade kapitalvärdet af ränteskilnaden». Man kan häraf

15

Motioner i törsta Kammaren, N:o 19.

finna, att en sådan fackkunskap tydligen saknats inom hypoteksbanken,
som för hypoteksbanken borde varit så mycket angelägnare, som den
starka misstro och ovilja, hvarmed de bokförda kapitalrabatterna, hvilka
uti 1894 års bokslut äro uppförda till ett belopp af öfver 22 millioner,
betraktas såväl inom som utom landet, ej för banken kan vara obekant.

Men nu är frågan den, om hypoteksbanken kan och vill reformera
sig sjelf i antydda syfte. Jag vågar knappast tro detta, och i alla händelser
kan ej detta ske så lätt och så säkert som genom statens mellankomst,
emedan statens kredit är större än hypoteksbankens. Sammansatta
stats- och bankoutskottet har i sitt utlåtande n:o 3 förra riksdagen
sökt förneka detta förhållande och deremot framhållit, Datt hypoteksbankens
kredit är nästan lika god som statens», samt användt detta som
motiv för att afslå min då gjorda framställning; men några bevis för
detta påstående har utskottet icke kunnat framlägga. För dem, som en
längre tid studerat kursnoteringarna, måste med nödvändighet framgå,
att en väsentlig skilnad härutinnan förefinnes. Statens 3 procent-obligationer
betinga i allmänhet samma pris som hypoteksbankens 3^ procentobligationer,
eller, med andra ord, staten får lika mycket för sina 3 procentobligationer
som hypoteksbanken får för sina 3^ procent-obligationer.
För samma belopp, som hypoteksbanken måste betala t. ex. 100 millioner,
behöfver staten ej betala mer än 85,800,000 kronor, alldenstund
100 kronor å 3 procent är lika med 3 kronor och
85,8 „ å 34 „ lemnar samma resultat eller 3 kronor.

Alltså är efter denna beräkning statens kredit 14,2 procent större
än hypoteksbankens.

Man har så ofta fått höra, att statens kredit skulle skadas genom
en sådan mellankomst. Denna förmenta farhåga har man ansett böra
afskräcka från alla vidare reformförsök och stäcka vingarna på dem, som
arbeta för en bättre jordbrukskredit; men för dem, som uti jordbrukets
välbefinnande se statens d. v. s. alla samhällsmedlemmarnas välbefinnande,
och som veta, att för den skuld, som staten skulle öfvertaga, är ingenting
att riskera, emedan bakom denna skuld finnas de allra bästa säker -

16

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

heter, som kunna erhållas, eller första klassens inteckningar inom halfva
taxeringsvärdet, för dem är det svårt, ja, omöjligt att förstå detta tal.
Tvärt om skulle deraf följa ökad trygghet och större säkerhet.

Lika löst är det talet, att om staten öfvertoge bypoteksväsendet,
skulle det blifva mjmket dyrare. Administrationskostnaderna spela en
jemförelsevis högst obetydlig roll, då ett förvaltningsbidrag af t. ex.
blott TV procent å delaktighetsbeloppet är mer än tillräckligt, äfven om
afdelningskontoren (hypoteksföreningarna i landsorten) bibehållas, hvilket
icke borde vara nödvändigt, enär andra penninganstalter i Stockholm,
såsom rånte- och kapitalförsäkringsanstalten, civilstatens pensionsinrättning
m. fl., förmedla utan afdelningskontor lån mot inteckning i jordegendom
öfver hela vårt land, hvaremot de stora kostnader, som hypoteksbanken
fått vidkännas vid låneoperationer, konverteringar och till
mellanhänder, helt säkert blefve genom statens mellankomst ofantligt
mycket billigare. Jag tror icke, att staten för afstämpling till 4 procent
af 50,594,000 kronor 4^ procent-obligationer hade behöft betala öfver
en million, ej heller 1 krona 42 öre pr 100 för senaste afstämplingen
till 3|- procent. Och hvad låneoperationerna särskildt vidkommer, så kan
nog ingen bestrida, att många millioner kronor för delegarne besparats,
om hypoteksbanken varit en statsinstitution.

Styrelsen öfver Sveriges allmänna hypoteksbank kan ej i sitt utlåtande
till Konungen den 18 januari 1895 förorda räntenedsättning,
bland annat på grund deraf, att delegarne hafva lemnat frivilligt ingångna
förbindelser, som icke få rubbas. Men hvilka frivilliga, lagligen gällande
förbindelser finnas, som icke kunna godvilligt ändras? Träder staten
emellan och jordbrukskrediten blir en statsinstitution, så har man vid så
mångfaldiga tillfallen sett, att sådana frivilliga aftal blifvit ändrade, såsom
t. ex. med kronoarrendatorerna, hvilka ingått frivilliga aftal om arrendebelopp,
som dock Kongl. Maj:t och Riksdag sänkt. På enahanda sätt
hafva jernvägar, kanaler, sjösänkningar och lån från odlingslånefonden
m. fl. blifvit förändrade; och alla dessa äro frivilliga, lagligen gällande
aftal.

Motioner i Första Kammaren, N:o 19. 17

Slutligen: hvilken tidpunkt kan vara gynsammare att genomföra
denna reform än just den närvarande, som med en å den allmänna
penningmarknaden exceptionelt lag räntefot och öfverflöd på penningar
erbjuder oss det bästa tillfälle att erhålla billigaste kapital. Försumma
vi nu att begagna oss häraf, så kan det komma en tid, då reformen
tvingar sig fram under vida ogynsammare förhållanden.

Med stöd af hvad jag här anfört får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa
en omfattande revision af vår nuvarande hypoteksinstitution
och i sammanhang härmed taga i öfvervägande,
huruvida icke genom förändrade bestämmelser
angående vår jordbrukskredit minskning i jordbrukslåneräntan
må kunna åstadkommas, samt till Riksdagen
inkomma med det förslag, som af berörda utredning
kan föranledas.

Stockholm den 27 januari 1896.

C. P. af Buren.

3

tlik till Riksd. Prot. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft.