Motioner i Första Kammaren, N:o 19

Motion 1895:19 Första kammaren

o

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

N:0 19.

.vi v* •

Af herr SÖdBrbery, om rätt för vissa lärare att i särskilda fall
resa på statens jernvägar mot nedsatt afgift.

{* A t’ » i ■ b‘": J M Ji ;,i:V :'';<H It • ; ? i : ; V il 111 i »«•;

Det är en från alla håll som befogad erkänd fordran, att skolornas
undervisning bör vara i sann mening fosterländsk, den bör med andra
ord göra ungdomen förtrogen med vårt lands härliga natur, med dess
rika naturliga hjelpkällor, med dess i skilda delar egendomliga folkoch
näringslif och icke minst med dess stolta minnen från flydda tider.
Huru god undervisningen i våra skolor för närvarande än må anses,
så har den dock ej nu nämnda egenskap i den grad, som önskligt
vore. Det är många företeelser, som bevisa detta. Jag skall här endast
påminna om ungdomens benägenhet att utvandra till främmande land
och om vårt folks smak för utifrån kommande grannlåt. Dessa företeelser
visa nogsamt, att känslan af det stora i att vara svensk icke
är, som sig bör, väckt.

Hvarpå kan denna brist i vår nationella uppfostran bero? Enligt
mitt och många andras förmenande är en af de väsentligaste orsakerna
att söka deri, att de, som i skolorna undervisa om fosterlandet, icke
haft tillfälle att personligen gorå sig förtrogna med dess natur och
folkliga egendomligheter, med egna ögon hafva de i regel blott sett
en mycket obetydlig del häraf. De hafva varit nödsakade att hemta
sin kunskap om fosterlandet nästan uteslutande ur böcker. Och efter
hvad jag från flera håll med säkerhet förnummit, hafva dessas författare
i sin ordning till det mesta herntat det de skrifvit ur äldre
böcker och skrifter.

Att dylik kunskap, som gått från den ene till den andre, ej kan
väcka, värma och fördjupa fosterlandskänslan hos läraren och ännu
mindre hos den ungdom, som han undervisar, inses vid ringaste eftertanke.

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

3

En uppmärksam åhörare skall i skolan ofta finna undervisningen
om främmande länder lifligare och mera färgrik än om vårt eget land.
Detta hafva framstående lärare sagt mig bero derpå, att om dessa länder
vanligen finnas utmärkta skildringar af personer, som sjelfva sett
och kunnat iakttaga, hvad de beskrifvit, men att sådana beskrifningar
nära nog saknas om vårt land.

Mot vår aktade lärarecorps kan ingen förebråelse rigtas för nu omtalade
brist i undervisningen. Lärarne uppoffra icke obetydligt af sina
jemförelsevis små inkomster för att med egna ögon få se vårt land.
Derom vittna de många talrikt besökta läraremötena. Men vårt land
har för stor utsträckning och är för olika i sina skilda delar, för att
en eller annan resa på några dagar utan rätt till uppehåll vid mellanstationerna
skulle kunna verksamt afhjelpa bristen.

Staten skulle här, synes det mig, utan den minsta uppoffring
eller kostnad kunna bringa hjelp och dermed i hög grad befrämja en
i verklig mening fosterländsk undervisning. Detta kunde ske derigenom,
att lärare och lärarinnor i geografi efter ansökan och under den
kontroll, som regeringen efter samråd med vederbörande myndigheter funne
nödigt föreskrifva, fnge rätt att under sina ferier med väsentligen nedsatt
afgift företaga resor å statens jernvägar i ändamål att taga kännedom
om vårt lands natur och folk.

Då resan hade till ändamål att utbilda läraren för en samhällsvigtig
uppgift, kunde den ifrågasatta förmånen ej anses obillig. Såsom
någon rent personlig förmån för honom kunde den på intet sätt uppfattas,
detta så mycket mindre, som delaktighet deri i alla händelser
förutsatte ganska betydliga ekonomiska uppoffringar från vederbörandes
egen sida. Dels har jag nemligen ej funnit mig böra begära nedsättning
för ifrågavarande ändamål lägre än till hälften af vanligt
biljettpris, alltså till samma belopp, som enligt nu gällande praxis beviljas
vid allmänna möten, dels utgör afgiften för jernvägsbiljetten vid
eu resa, der det gäller att emellanåt stiga af vid lämpliga stationer
för att medelst andra fortskaffningsmedel göra afstickare från jernvägslinien,
endast en bråkdel af hela kostnaden. Om några lustresor på
det allmännas bekostnad kan således ej här vara tal, endast om en åtgärd
från statens sida för främjande af ett vigtigt nationelt ändamål.
Nämnda åtgärd skulle dessutom blifva till gagn ej endast för den offentliga
undervisningen, utan säkerligen äfven Jför jernvägsväsendet, åtminstone
medelbart. Det lider nemligen intet tvifvel, att en allmänt utbredd
kännedom om vårt land i längden måste föra med sig lifligare

4

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

förbindelser mellan befolkningen i olika landsdelar och i och med detsamma
befordra en rask utveckling af persontrafiken å jernvägarne.

I rundt tal uppgår i högre och lägre skolor antalet af dem, som
undervisa i geografi, till 7,000 personer. Man kan visserligen ej antaga,
att af dessa mera än ett eller annat hundratal årligen skulle hafva tid
och tillfälle att företaga resor af ifrågavarande art. Huru få än dessa
blefve i förhållande till hela antalet, skulle'' de dock, spridda som de
naturligtvis komme att blifva öfver hela landet, kraftigt verka för eu
allmän och mera lefvande kännedom om fosterlandet.

Med stöd af hvad jag här ofvan anfört, får jag härmed hemställa,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att
lärare och lärarinnor, som undervisa i geografi vid
med statsanslag understödda skolor, må, vid under
ferierna företagna resor i ändamål att studera landet,
å statens jernvägar åtnjuta nedsättning i afgiften till
hälften af vanliga biljettpriset.

Stockholm den 25 januari 1895.

P. M. Söderberg.