Motioner i Första Kammaren, N:o 19

Motion 1893:19 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

13

N:o 19-

Af herr JVyStröm, angående införande i bevillningsförordningen
af bestämmelser om obligatorisk sjelf deklaration.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet yttrade till statsrådsprotokollet
den 14 oktober 1892:

»En revision af bevillningsförordningens bestämmelser i syfte dels
att åvägabringa en mera likformig tillämpning af desamma, dels att med
beskattning på ett verksammare sätt, än för närvarande egde rum, träffa
vissa inkomstarter vore emellertid utan tvifvel påkallad — —»

Det särskilda utskott, som vid urtima riksdagen 1892 tillsattes, säger
i samma sak:

»Det starkare anlitande af den direkta beskattningen för statsbehofvens
täckande, som enligt den framlagda finansplanen skulle komma att
ega rum, förutsätter enligt utskottets åsigt oeftergifligt en revision af
bevillningsförordningens bestämmelser i syfte så väl att i allmänhet öka
deras effektivitet, som ock att, på sätt i statsrådsprotokollet antydts,
åvägabringa en mera likformig tillämpning af förordningen, samt särskilt
med beskattning på ett verksammare sått än för närvarande eger
rum, träffa vissa inkomstarter».

En ombildning af bevillningsförordningen — man kunde måhända säga
en ombildning af hela vårt skatteväsen — synes alltså vara förestående. Det
kan då vara skäl att se till, huruvida icke tiden nu är inne att åter upptaga
frågan om den s. k. obligatoriska sjelfdeklarationen, d. v. s. åliggande för
den skattskyldige att sjelf meddela uppgift om sin skattepligtiga inkomst.
Frågan år icke ny. Ty oafsedt äldre och nu knappt brukbara former af
denna sjelfdeklaration, som förekommit i vår tidigare skattehistoria, och
oafsedt äldre erfarenheter från främmande land om denna utväg att få kännedom
om skattepligtig inkomst, har saken på senare tid i flerehanda for -

14

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

mer hos oss varit under behandling. I detta afseende erinras bland annat
om betänkandet af den komité, som 1858 tillsattes för att behandla frågan
om allmänna bevillningen, om förberedande skattejemkningskomiténs betänkande,
om skatteregleringskomiténs förslag af den 17 augusti 1881,
om professor H. L. Rydins till detta förslag fogade reservation, om yttrande
i saken 1883 af statsrådet och chefen för finansdepartementet.
Vidare äro att omnämna nuvarande statsministerns reservation till bevillningsutskottets
betänkande n:o 7 för 1883, samt åtskilliga motioner
i ämnet (af herr P. Svensson i Andra Kammaren 1890, af herr J. A.
Johansson i Andra Kammaren 1892 och af herr O. W. Redelius likaledes
i Andra Kammaren 1892) jemte uttalanden till Riksdagens protokoll.
Slutligen hänvisas till bevillningsutskottets betänkande, n:o 6, för
1892.

Det torde vara öfverflödigt att här återgifva de allmänt kända skäl,
som under sakens behandling i dessa olika skeden anförts för den ifrågavarande
institutionen, hvars önskvärdhet man egentligen aldrig förnekat,
om man ock haft allehanda invändningar mot verkställigheten. Hufvudskälet
har varit och är att rättvis taxering icke kan komma till stånd,
utan att den skattskyldige sjelf lemnar uppgift om sin inkomst, då han
onekligen dervid är den mest, oftast den ende, sakkunnige. Särskildt
tillåter jag mig dock att hänvisa till professor Rydins utredning och
förord, som tillspetsar sig i omdömet att »sjelfdeklarationen är ett oeftergifligt
vilkor för åstadkommande af en rättvis inkomstbeskattning». Äfven
torde böra framhållas, att sakens motståndare icke sparat på halfva medgifvanden
till dess förmån, och att särskildt 1892 års bevillningsutskott
finner, att »i ett genomfördt inkomstbeskattningssystem en dylik grundsats
om den s. k. sjelfdeklarationen är till stor nytta, ja rent af nödvändig
för systemet».

Då nu emellertid står i utsigt, att vårt lands skatteväsen mer och
mer skall närma sig till ett sådant system, torde en del förr berättigade
betänkligheter komma att falla. Det synes troligt, att i framtiden inkomstbeskattningen
skall vinna ökad betydelse på bekostnad af förmögenhetsskatt,
skatt på afkastning af förvärfskällor (Ertragssteuer) m. fl.
De senaste årens företeelser från främmande land, särskildt från Preussen,
peka i denna rigtning. Teorien på detta håll — förträffligt genomförd
för öfrigt — anser sig hafva bevisat, att förstnämnda skatteform (auf
der Grundlage der persönlichen Leistungsfähigkeit) är rättvisare och
billigare än de andra möjligheterna, och praktiken — visserligen ännu
något ung — har bevisat, att efter sjelfdeklarationens införande skatten
på behållen inkomst med progressiv tillämpning gifver en betydande

Motioner i Första Kammaren, N:o 19. 15

höjning i statens inkomst. Jemförelsen mellan inkomstskatten å ena
sidan och de andra formerna å den andra ter sig ungefär som en jemförelse
mellan faktiskt netto och beräknadt brutto, och denna jemförelse
tyckes utfalla till den förstnämndas förmån, under det man synes vilja
gifva de andra en större tillämpning vid den kommunala beskattningen.

Om nu inkomstskatten af nämnda skäl synes hafva framtiden för
sig, lär utsigten för sjelfdeklarationens antagande te sig gynsammare
än förr. Och än mer lär detta blifva händelsen, om den åsigt om progressiv
beskattning, som redan hos oss vunnit insteg, lyckas arbeta sig
fram.

Då man finner, att för närvarande antalet skattskyldige, som erlägga
bevillning för 4,000 kronor eller derutöfver, endast utgör:

För Stockholm ............................................................ 4,104

» öfriga städer......................................................... 7,727

» landet ..................................................................... 3,274.

Tillsammans 15,105,

och då väl de flesta anse, att detta antal rätteligen borde vara vida
högre, ligger häri en anvisning.

Om nu efter min åsigt de skäl, som anförts för sjelfdeklarationen,
genom de senaste årens erfarenheter vunnit i styrka och en del af motskälen
försvagats, qvarstår dock fortfarande, det måste medgifvas, en
del invändningar, hvilkas betydelse icke kan underkännas. Det kan ej
nekas, att det i åtskilliga fall kan medföra olägenheter för en affärsman
att uppgifva sin behållna inkomst, ej heller att stora årsvexlingar i denna
inkomst medföra en mindre förmånlig ojemnhet i beskattningen, och
framför allt att det i ganska många fall lär möta svårighet för den skattskyldige
att äfven med bästa vilja klargöra ens för sig sjelf det behållna
inkomstbeloppet. Men en väl afvägd lagstiftning, som förebygger missbruk
af de lemnade uppgifterna, och som åtföljes af praktiska anvisningar
för de skattskyldiges beräkningar och uppgifter, lär väl vara i
stånd att öfvervinna dessa svårigheter, helst förpligtelsen till sjelfdeklaration
icke torde komma att afse de lägre inkomstbeloppen.

De anförda skälen kunna sammanfattas så, att sjelfdeklarationen å
ena sidan icke innebär annat än rättvisa och å den andra sidan torde
komma att tillföra statskassan en betydande inkomst.

Slutligen torde man hafva fog att säga, att sjelfdeklarationen är
önskvärd, emedan den hör till de steg framåt, om hvilka annars skilda
politiska tänkesätt kunna förena sig.

16

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

På anförda grunder får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville besluta sådan ändring af § 18
i förordningen af den 3 juni 1892, angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst, att skattskyldig
varder pligtig att, jemväl utan föregående uppmaning
från bevillningsberedningens ordförande, lemna uppgift
å det belopp, hvartill hans inkomst af kapital eller
arbete det nästföregående året uppgått; och anhåller
jag, att bevillningsutskottet, till hvilket denna motion
torde remitteras, må närmare formulera den erforder•
liga ändringen i nyssnämnda paragraf, äfvensom föreslå

de ändringar i andra paragrafer af bevillningsförordningen,
som af ändringen i § 18 må varda en följd.
Skulle utskottet finna, att ändamålet med denna framställning
kan vinnas genom skrifvelse till Kongl. Maj:t,
anhåller jag vördsamt, att motionen må anses afse äfven
denna utväg.

Stockholm den 28 januari 1893.

Carl Nyström.