Motioner i Första Kammaren, N:o 19 (Motion 1889:19 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

N:o 19.

Af herr Reuterswärd, angående utförseltull af jernmalm.

Olika mot Sveriges och Europas alla öfriga större malmlager,
som i allmänhet ligga under jord och måst uppletas samt derför med
skäl fått namn af malm fyndigheter och gifvit verklig anledning till inmutning,
uppstiga Lapplands största jernmalmberg till betydlig höjd
öfver den kala och öde slättenr så att de på flera mils afstånd lära
synas mot horisonten, medan deras mörka färg och tindrande ytor lätt
skilja dem från alla andra berg.

Detta har gjort, att de redan varit kända i 150 år samt under
denna tid varit föremål för undersökning, inmutning och brytning, som
dock alltid måst afstanna, hufvudsakligen på grund af bristande kommunikationer.

Hvad som först stälde dessa malmbergs ofantliga värde i sin
rätta dager var den officiella undersökning, som under loppet af år
1874 föreslogs af landshöfdingeembetet i Norrbottens län och tillstyrktes
af vederbörande auktoriteter samt år 1875 på Kong]. Maj:ts befallning
utfördes af geologiska byrån.

Denna undersökning visade, att ensamt vid de tre malmbergen Gellivara,
Kirunavara och Luossavara finnes ofvan jord en tillgång af nitton
milliarder centner jernmalm utaf omkring sjuttio procents jemka,It.

Hvad som ytterligare ger ökad betydelse åt den oerhörda tillgången
på och den ovanligt höga jernhalten hos dessa malmer är, att
en stor del af malmen från Luossavara och Kirunavara samt från stora

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

fält i Gellivara är ganska fri från fosfor och svafvel samt derför passar
bättre för tillverkning af stål och äfven af finare jern än malmen från
de flesta af utlandets nu i stort brutna lager. Dessutom finnas andra
vidsträckta delar af dessa malmfält, som hålla 2—3 procent fosfor. Ur
dessa malmer kan genom lämplig förädlingsmetod vinnas icke blott
ett för många ändamål dugligt jern, men äfven ur deras slagg de största
rikedomar af fosforsyra, ett af jordbrukets vigtigaste gödningsämnen.
Dessutom finnas i Gellivara malmberg stora tillgångar af ren Apatit,
just det mineral, hvari fosforsyran rikligast förefinnes.

Den ständigt ökade jerntillverkningen inom vestra Europas flesta
länder och Nordamerikas Förenta Stater hemtar redan från utlandet år
för år ökade qvantiteter jernmalm. Denna malm har förut samlats från
skilda håll, från Uba, Norra Afrika och Spanien, men tages nu nästan
uteslutande från de rika malmfälten vid Bilbao.

Denna ständigt stegrade konsumtion har dock haft till följd, att
lagren der blifvit i betänklig grad åtgångna, hvilket ock lär vara fallet
med de större, för det mesta långt mindre jernhaltiga malmlagren i
England, Förenta Staterna, Tyskland, Frankrike, Belgien och Luxemburg.

Till följd af denna minskade tillgång på råvaran, malm, måste
sannolikt det allmänna priset å jern inom få decennier komma att stiga
betydligt. Ty då man under senare årtionden fruktlöst ansträngt sig
för att uppleta n}^ tillgång på större lager af jernmalm inom åtkomliga
delar af verlden, är ej troligt, att detta sökande nu skall krönas med
större framgång.

Under sådana förhållanden var det ej oväntadt att förliden höst
från England höra ett jernmalmsyndikat der vara under bildning, afsedt
att omfatta våra lappska malmfält och de förnämsta grufvorna vid
Bilbao. Men när hela återstående tillgången af malm i Bilbaofältet år
1883 uppskattades till omkring 50 millioner tons och derifrån sedan
årligen utförts 3x/2—4 millioner tons, snille de vara tömda inom 10 år
härefter. Turen skulle sedan hufvudsakligen komma till våra lappska
malmfält. Men med en årlig förbrukning af 4 millioner tons skulle det
dröja minst 200 år, innan man ens hunnit bryta hvad malm i dem
finnes ofvan jord.

Många år innan Kongl. Maj:t den 8 december 1882, med förbigående
af sökande, som ville bilda ett uteslutande svenskt bolag, gaf
åt andra svenskar koncession å Lule—Ofotens jernväg med rätt att på
utländingar öfverflytta denna koncession, var det för en hvar klart, att
om de lappska malmtillgångarna vid den tidpunkt, då de spanska malmlagren
blifvit tömda, genom jern vägsförbindelse vore tillgängliga för

Motioner i Första Kammaren, N:o 19. 5

verldsmarknaden, skulle på dem kunna skördas stora rikedomar. Lika
tydligt är äfven, att om priset på dessa malmer, hvilka utan tvifvel
blifva oumbärliga för de stora jernproducerande länderna, höjes genom
en exporttull, kommer äfven det allmänna priset på jern att stiga, hvilket
skulle lända vårt land i öfrigt till stor fördel.

Under olika tider hafva skilda åsigter gjort sig gällande, om
dessa outtömliga malmtillgångar borde uteslutande behållas för inhemsk
företagsamhet eller lemnas åt utländingar. Medan under de senare
åren allt gjorts att åt utländingar upplåta dessa skatter, hyste både
regering och riksdag i äldre tider helt andra tänkesätt.

Sålunda erbjöd sig ju ett engelskt bolag att köpa Gellivara-godsen
af konung Carl Johan, som då egde dem. Men han afslog det,
enär han ej ville låta en så stor svensk possession råka i utländsk
hand och fruktade främmande intrång inom en aflägsen gränsort. Detta
var dock vid en tid, då jernvägarnes betydelse för samfärdseln var
okänd.

Långt senare, eller vid 1853—1854 års riksdag, då frihandelns teorier
mera allmänt började bryta sig fram och iemnade vigtiga spår i
tulltaxan, ansåg man sig dock behöfva hålla qvar exportförbud på malm,
som först vid följande riksdag utbyttes mot en exporttull af 50 öre för
centner. Riksdagen aflat härom den 23 september 1854 följande märkliga
skrifvelse till Kongl. Maj:t.

»Ehuru malm, nu till utförsel förbuden, svårligen skulle, till följd
af den dryga forslingskostnaden, kunna under nuvarande förhållanden
blifva föremål för betydligare utförsel, äfven om denna emot låg tull
frigåfves, hafva riksens ständer likväl funnit betänkligt att i detta fall
tillämpa den grundsats i afseende å förbudens upphäfvande, hvilken
riksens ständer eljest omfattat. Förhållandena kunde nemligen förändras
och exempelvis våra nordligaste jernmalmsstreck komma i annans
ego och göras till föremål för vidsträckt bearbetning samt dymedelst
eu malmutförsel framkallas, som kunde sätta rikare länders jernindustri
i tillfälle att på verldsmarknaden uttränga härstädes beredt jern. —
Möjligheten af en sådan händelse hafva riksens ständer ansett böra
föranleda utförselförbudets bibehållande, desto hellre som malmutförsel
under vanliga förhållanden icke lär komma att ega rum, och således
ett uttryckligt förbudsstadgande icke skäligen kan anses förnärma någon
inhemsk industrigren. — Då Eders Maj:t emellertid äskat bestämmande
af eventuella tullafgifter å nu förbudna artiklar, hafva riksens ständer,
med bibehållande för sin del af utförselförbudet å malm, rå och osmält,

Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

ej specificerad, bestämt den eventuella utförseltullen derå till 1 riksdaler
pr skeppund stapelstadsvigt.))

Många af i denna skrifvelse framlagda skäl gälla ännu, ja, några
af dem i än högre grad än förut, enär utländingen på grund af förbättrade
metoder nu bättre än förr kan ur sämre malmer framställa ett
jern, som på flera håll börjat uttränga det svenska.

Nu har redan den af 1853—1854 års riksdag förutsedda möjlighet
inträffat. Detta gör oss till en pligt att fullfölja deras kloka och
förutseende plan, desto mera då det nu gäller icke blott att skydda
vår näst jordbruket och trävarurörelsen vigtigaste handtering, men
äfven att på samma gång skapa betydande inkomster för staten.

Under sådana förhållanden vore det ej väl betänkt, om staten
utan minsta ersättning tilläte ett utländskt syndikat att tillgodogöra sig
vårt lands på detta område rikaste skatter och på samma gång skada
vår egen sjunkande jernindustri.

Detta desto mer, då intet hindrar Sverige att, så som sig bör,
genom lämplig exporttull draga fördel af dessa rikedomar. I en tid,
då statens kraf på individen ständigt växa, och denne redan nu blott
med stor svårighet förmår bära dagens tunga, har Riksdagen, synes
oss, ej rätt att för landet åsidosätta en inkomst, som inom tjugu år
sannolikt kan uppgå till lika många millioner kronor om året.

Lyckligtvis hafva statsmagterna ej genom ens minsta antydan om
framtida frihet från exporttull på jernmalm bundit eller minskat svenska
folkets rätt att i en vanlig skattefråga handla efter som landets
allmänna bästa och jernhandteringens fördel det fordra.

Vi hafva här blott att räkna med Lule—Ofotens jernvägs-aktiebolag
samt med de enskilde svenska män, som inmutat hela malmberg, sedan
långa tider kända och på hvilka staten just satt värde genom en officiel
uppskattning af deras tillgångar.

Hvad beträffar nämnda jern vägsbolag, så lärer det redan från sin
första stund fört ett vanskligt lif och har endast genom Kongl. Maj:ts
undseende kunnat börja malmfrakt på en icke lagligen afsynad bana.
Dess, såsom mig synes, djerfva och trots flera officiella vederläggningar
upprepade försök att visa sig åtnjuta svenska statens garanti äro i för
friskt minne att behöfva upprepas samt böra äfven gifva regeringen
goda skäl att härefter med största stränghet öfvervaka det punktliga
uppfyllandet af hvarje vilkor i dess redan allt för gynsamma koncession.

Man har talat vidt och bredt om, huru Lule—Ofotens jernväg
skulle komma att i hög grad gagna främst hela Norrbotten, dernäst
egare af skog och sågverk i Norrland samt gifva rikligt arbete åt våra

Motioner i Första Kammaren, N:o 19. 7

grufarbetare. Men så som koncessionen nu är affattad, kunna vi ej
finna annat, än att denna bana skall göra Sverige ganska ringa, om
ens något gagn till väl behöflig motvigt mot de många och stora politiska
vådor, den manar fram öfver värnlös och aflägsen bygd.

Ty enligt mom. 7 i jernvägsbolagets koncession har detta rätt att
mot allmänheten hålla eu frakt/taxa, som med 25 procent öfverstiger
den högsta här i landet å någon enskild jernväg tillämpade. När man
besinnar, att vid korta och mest för persontrafik afsedda banor taxan
för frakt af vissa slags gods — helst af ringa betydelse för dessa banor
ibland sättes så hög att den, redan utan någon vidare stegring
med 25 procent, _ skulle omöjliggöra all frakt på större afstånd, inses
tydligt, att en dylik taxa på Lule—Ofotens jernväg måste gorå afl godstrafik
beroende af godtycket hos ett utländskt bolag, som naturligt skall
bruka denna sin rätt till att utestänga all täflan och derigenom efter
hand slå under sig allt af värde inom jernvägens trafikområde.

Den ekonomiska vådan häraf ligger öppen deri, att bolaget redan
lyckats förvärfva sig rättigheten att bearbeta Gellivara, Kirunavara och
Luossavara. Derigenom torde jemväl åtkomsten af Lapplands öfriga
värdefulla grufvor blifva eu tidsfråga för bolaget. Det kan ej vara skäl,
att, Riksdagen stillatigande låter ett bolag, bestående af för'' vårt lands
intressen främmande utändingar, utöfva en sådan verksamhet inom
denna aflägsna bygd.

Bolaget har redan tydligt visat sina afsigter genom sitt till Kongi.
Maj:t ingiftm förslag till trafiktaxa, hvari det brukat sin i förut nämnda
monn 7 medgifna rätt derhän att, enligt trafikstyrelsens utlåtande i
frågan, jernmalm skulle från Gellivara till Luleå för 192 kilometers
frakt belastas med samma afgift, till hvilken den enligt statsbanans
taxa kunde fraktas 1,200 kil., d. v. s. ända från Luleå till Stockholm,
samt att frakt af t. ex. rundvirke, som från Bräcke till Sundsvall (126
kil.) kostar 32 öre, skulle för samma afstånd på Lule—Ofotens jernväg
draga en frakt af 104 öre.

På goda skäl uttalar sig derför trafikstyrelsen i sitt nämnda utlåtande
af den 9 april 1888 sålunda:

»Med stöd af hvad nu blifvit i underdånighet anfördt, håller trafikstyrelsen
före, att någon transport af malmer och trävaror å Lule—
Ofotens jernväg icke är möjlig med de fraktafgifter, som i det ingifna
taxeförslaget uppgifvits, samt att närmaste följden af eu fastställelse
utaf berörda afgifter skulle blifva, att jernvägens egare med uteslutande
af alla andra bletve i tillfälle att bedrifva malmbrytning och trävarurörelse
i de trakter, som omgifva banan.»

8 Motioner i Första Kammaren, N:o 19.

Att Lule—Ofotens jern vägsbolag anser sig skola skörda stor vinst
af dessa förhållanden, synes bäst genom dess den 14 december 1888
till Kongl. Maj:t ingifna anbud, att svenska staten redan år 1904 skulle
eventuel! komma i besittning af dess jernväg. I mom. 8 erbjuder sig
nemligen bolaget att från början af år 1892 (sjelft amortera sin bana
genom att) vid slutet af hvarje kalenderhalfår inbetala till C. J. Hambro
& Son i London 6 skillings sterling för hvarje ton jernmalm, som
under då förflutna halfår utförts från Luleå eller Ofoten.

Fastän Kongl. Maj:t afböjt nämnda anbud, visar det dock, att
bolaget kan utan afsaknad skänka bort 6 skillings pr ton, hvilket vidare
anger, att det för egen del beräknar en mycket större vinst på sin
malm. Bolaget inser nogsamt, att, i mån som Spaniens malmtillgång
börjar tryta, det på samma gång kan betydligt höja sitt pris å de rika
lappska malmerna, så att det förutom nämnda amortering kan göra stor
vinst på sin malmexport. Af detta skäl anser jag bolaget äfven tåla
vid högre tull än de 6 skillings pr ton, som det oombedt velat skänka
till svenska staten, detta desto mer, då den af detsamma erbjudna hastiga
amorteringen ej vidare kommer i fråga.

Då det ej kan lida tvifvel, att en storartad export af billig jernmalm
från dessa nordliga trakter kommer att än ytterligare försvåra
vår redan tryckta jernliandtering, anser jag det vara af största vigt att
Riksdagen, i hvad på densamma ankommer, vidtager sådana åtgärder,
att staten af dessa malmrikedomar bereder landet de största möjliga
fördelar.

På grund af hvad jag här anfört får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville besluta exporttull af minst 70,
högst 100 öre pr 100 kilo å all jernmalm.

Jag anhåller att denna motion hänvisas till bevillningsutskottet.

Stockholm den 26 januari 1889.

Patric Reuterswärd.