Motioner i Första Kammaren, N:o 18

Motion 1901:18 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 18.

13

N:o 18.

Af herr bandqvist, om åvägabringande af utredning i fråga
om statsbanans fortsättande från Ljusdals jernväg sstation
till Sveg i Herjeådalen.

Det stora område af vårt land, som utgöres af provinsen Herjeådalen
och vestra Helsingland, är fortfarande i saknad af de utvecklingsmöjligheter,
som allenast mera tidsenliga samfärdsmedel kunna skänka. Alltjemt
hänvisade till den under vissa årstider ytterst svåra och alltid ändlösa
kärrtransporten å den lösa och dåliga landsvägen i Ljusnans dalgång,
känna dess inbyggare saknaden af en jernväg så mycket bittrare,
som de se jernvägsnätet allt mera fullmaskas inom andra orter.

Såsom en antydan om, med hvilka afstånd man har att räkna, kan
erinras, att väglängden från närmaste jern vägsstation (Ljusdal) till Herjeådalens
vestra gräns utgör omkring 210 kilometer och från Lillherrdals
kyrka till hvar och en af de städer, som ligga närmast — nemligen Hudiksvall,
Östersund, Rörås och Falun — 200 kilometer, fågelvägen något
mindre. Enligt handboken »Sveriges kommuner» (1898) omfattar Herjeådalens
domsaga jemte Los, Färila, Ljusdals och Jerfsö socknar i Helsingland
21,139,43 qvadratkilometer med en sammanlagd folkmängd af 41,089.

I vår geografi och våra landskapsbeskrifningar har det sedan gammalt
upprepats, att Herjeådalen år Sveriges fattigaste landskap. Till
våra dagar (se boken om Sverige, utgifven till sista Pariserexposition)
har denna uppgift fått gälla, och man har dervid icke tänkt på eller
tagit med i räkningen annat än Herjeådalens ringa folkmängd, obetydliga
jordbruk, dess närmast intill Ljusnan i allmänhet sandiga och magra jordmån,
frostländigheten samt inbyggarnes oskäligt dryga kostnader för allt
hvad de eljest skulle kunna afsätta eller behöfde förskaffa sig från närliggande
landskap och hafskusten.

14 Motioner i Första Kammaren, N:o 18.

Och dock skall det vid närmare granskning befinnas, att Herjeådalen
är i anseende till sin naturliga beskaffenhet berättigadt till en ganska god
plats bland Sveriges landskap.

Herjeådalens skogar sägas omfatta nära 10,000 qvadratkilometer eller
mer än en åttondedel af Sveriges samtliga skogar söder om Dalelfven. Till
stor del upptagande ett bälte (i östra Herjeådalen och vestra Helsingland),
som anses innefatta Sveriges växtligaste skogsmark, bilda de en rikedom,
som måste räknas i många millioner kronor. För tillgodogörande af skogens
afkastning finnas för närvarande inga andra kommunikationer än
flottlederna efter de många inom området befintliga vattendragen, hvilka
emellertid icke kunna afföra mer än en bråkdel af den afkastning, ett
tidsenligt skogsbruk med hjelp af moderna kommunikationer kunde afvinna
de ofantliga vidderna. Hvarken affallet vid timmerafverkningarna,
toppar eller till sågtimmer odugliga träd kunna under nuvarande förhållanden,
i brist på kommunikationer, tillvaratagas för att kolas, hvarigenom
många hundra tusen kronor förloras per år. Och den indirekta förlust,
som orsakas af insekter, som från det qvarliggande affallet sprida sig till
de växande träden, är helt visst icke mindre.

Herjeådalen eger inom sitt betydliga område, synnerligen ett stycke
från Ljusne elfs mera sandiga strandområde, störa vidsträckta odlingslägenlieter
af godartad myrjord dels på ler-, dels på kalkgrund, som i
hög grad förtjenar att tillvaratagas.

Härom har senast agronomen Robert Tolf i sin öfver hållna undersökningar
i Herjeådalen afgifna berättelse bland annat yttrat: »Den or lofssedel,

som man ej sällan hör tilldelas Herjeådalen, nemligen att vara
det magraste och fattigaste bland Sveriges landskap, tål en betydlig afprutning.
Ty lägger man tillhopa vestra Smålands och norra Skånes
ljunghedar, de halländska »ryorna» och Vestergötlands »svältor», så har
man midt i Göta rike ett motsvarande område, hvars sterilitet och fattigdom
vida öfverträffar allt hvad Herjeådalen har att bjuda på.»

»Aflägsnar man sig från Ljusnans dalgång och dess moskogar, så
träffar man flerstädes inom landskapet så utmärkt jord som trots någonstädes
i Norrland och en naturlig växtlighet, så yppigt utvecklad som på
få ställen inom vårt rike.»

»I stället för att kalla Herjeådalen vår fattigaste provins, borde den
kallas den minst kända, och det enda, hvarpå provinsen verkligen är fattig,
det är på tidsenliga kommunikationer.»

Med afseende å myrmarkernas allmänna beskaffenhet indelar herr Tolf
Herjeådalen i fyra naturliga och väl skilda områden, karakteriserade ge -

15

Motioner i Första Kammaren, N:o 18.

nom berggrundens olika beskaffenhet. Dessa äro: fjellskiffrarnes, Vemdalsqvartsitens,
glöte-kalkens och granitens områden.

Det förstnämnda, nemligen »fjellskiffrarnes» område, säger herr Tolf,
»kännetecknas genom förekomsten af goda, ja, stundom utsökt goda myrar,
hufvudsakligen bildade af starr med brunmosseinblandning samt fattiga
på Sphagna, hvilka ej sällan, hvad vegetation och torfförhållanden
angår, kunna täfla med allt hvad ypperst fastlandet i dessa afseenden
har att uppvisa.»

»Qvarts!tområdets myrar hafva en från nyss omtalta torfbildningar
alldeles afvikande karakter. De bestå nemligen öfvervägande af hvitmossebildningar,
hvilka stundom — t. ex. i närheten i Yemdalen — nå
en betydlig utsträckning i vidd och djup. Renheten lemnade föga öfrigt
att önska, utan kunde torfven derstädes med skäl sägas uppfylla alla de
vilkor, man bör ställa på ett första klassens strömaterial.»

»Omnejden kring Gflöte är sedan gammalt bekant för sin rikedom på
kalk, och får man väl tillskrifva denna omständighet den goda och i vissa
fall sällsynt utmärkta beskaffenheten hos traktens myrar. Så torde bland
andra den cirka 250 har stora Tallmyren i närheten af Dravagen kunna
göra anspråk på att vara en bland fastlandets utsöktaste myrbildningar
samt utan gensägelse den bästa torfmark, jag under mina resor sett inom
hela Norrland.»

»Ostliga delen af provinsen utmärkes genom berggrund af granit.
Här blifva myrarne till sitt skaplynne mera skiftande samt kunna ej sällan
hafva ett ganska högt odlingsvärde; mindre ofta blifva de af mycket dålig
beskaffenhet, utan hafva de i allmänhet de egenskaper, hvilka utmärka
Norrlands medelgoda torfmarker.»

Att Herjeådalen i synnerhet efter frostländighetens minskande genom
myrutdikningar har förutsättningar för ett ganska afsevärdt jordbruk och
med sina ypperliga sommarbeten är synnerligen egnadt för en omfattande
boskapsskötsel, det torde följa af hvad här i korthet anförts.
Sedan länge är det kändt, att provinsen årligen afsätter en betydande
mängd boskap.

Såväl i vestra Helsingland som i Herjeådalen, vid Linsäll, Glöte,
Hede och vid norska gränsen finnes dels kalk och dels åtskilliga malmer,
om hvilka senare man dock icke numera tyckes hafva så höga föreställningar
som förr. En blifvande mera grundlig undersökning lärer väl
ådagalägga, huru med denna naturtillgång i verkligheten förhåller sig.
Herjeådalen har dock fordom varit en bergsbruksidkande provins. Derom
vittna de flerstädes i berg och dalar förekommande varp- och slagghögarne
jemte lemningar efter hyttor med deras dambyggnader. Derom vittnar

16

Motioner i Första Kammaren, N:o 18.

ock den omständigheten, att provinsens af ålder begagnade vapen är ett
städ, en slägga och en tång.

Lägges nu härtill, att inom detta område, vestra Helsingland och
Herjeådalen, finnes en mängd af vattenfall, användbara i industriens tjenst,
torde det icke vara något tvifvel om, att ju icke här erbjuda sig stora utvecklingsmöjligheter.

Att under för handen varande ogynsainma samfärdselsförhållanden
dessa måste förblifva i hufvudsak outvecklade och obegagnade, är en naturlig
sak. Ja, det torde kanske befinnas, att den lilla kultur, som lyckats
arbeta sig fram, så småningom åter undertryckes, om den äfven för
framtiden skall vara hänvisad uteslutande till landsvägen, hvars begagnande
för långväga trafik blir förenad med allt större svårigheter och
kostnader.

Tillgängliga uppgifter rörande trävarubolagens jordförvärf inom Herjeådalen
visa, att bolagen år 1885 egde 17 procent af samtliga hemman inom
provinsen, år 1890 27 procent och 1895 37 procent. I tle särskilda socknarne
innehade bolagen 1895 af skattetalet 67 procent i Lillherrdal, 41
procent i Ytterhogdal och 36 procent i Sveg. Om de menliga följderna
af denna jordens öfvergång till trävarubolagen yttrar Ivongl. Maj:ts
befallningshafvande i Jemtlands län i sin senaste femårsberättelse, »att de
inskränka sig ej allenast till de olägenheter, som i socialt hänseende åtfölja
den sjelfegande jordbrukareklassens undergång och ersättande med
oftast utfattiga arrendatorer eller landbönder, utan torde ock i en framtid
derur uppstå svåra hinder för tillgodogörande för odlingen af länets utomordentliga
tillgångar på dertill användbar mark». Utan tvifvel skulle en
jernväg i sin mån motverka faran för den sjelfegande jordbrukareklassens
bestånd.

Det är tydligt, att behofvet af tidsenlig förbindelse emellan hafskusten
vid Hudiksvall och det inre landet tidigt skulle göra sig känbart och
framkalla försök till dess afhjelpande. Redan på 1850- och 1860-talen
uppgjordes förslag till jernvägsförbindelse mellan Bottniska viken vid
Hudiksvall och de inre delarne af landet efter Ljusnans floddal, och vid
midten af 1870-talet bildades ett aktiebolag för byggande af jernväg i
fortsättning af då varande Hudiksvalls—Näsvikens jernväg öfver Delsbo
och Hybo till Ljusnan vid Ede, der statens bana nu går öfver, och vidare
genom Färila till Sveg — för framtida fortsättning långs genom Herjeådalen
till Norge och Rörås. Men bolaget lyckades icke uppbringa det erforderliga
byggnadskapitalet. Enligt Riksdagens beslut har under sista
åren af 1880-talet statsbanan Hudiksvall—Ljusdal blifvit byggd. Härmed
är visserligen ungefär >/3 af vägen mellan hafskusten och Sveg i ordning.

17

Motioner i Första Kammaren, Nio 18.

Men saknaden af lättare och billigare transportmedel å återstående sträckan
blir för hvarje dag allt mera känbar. Det år derför icke att undra
på, att hos kommuner och enskilde inom de ännu aflägsna bygderna, dit
jernvägen ännu ej hunnit fram, den länge närda tanken åter och åter
söker gifva sig uttryck i handling för att på ena eller andra sättet omsider
arbeta, fram en jernväg från Ljusdal till Sveg, som enligt den gamlå
tanken i framtiden kan utsträckas efter Ljusnans dalgång till Linsäll och
Mede samt vidare in i Norge vid Rörås. T1 detta syfte bär en ny undersökning
åstadkommits under loppet af år 1899, och för att denna undersökning
skulle, enligt de intresserades förmenande, erhålla så mycket större
auktoritet, har den efter underdånig framställning fått på enskild bekostnad
'' verkställas genom kongl. jern vägsstyrelsens försorg. Denna undersökning
afser en normalspårig bana, utgående från Ljusdals station, i
hvars närhet den korsar Ljusne eif. Härifrån fortsätter linien först å rfelativt
stora utfyllningar öfver de lågländ ta åkrarne närmast Ljusdal på
elfvens vestra sida och sedan på de jemna grus- och sandhedar, som utmärka
terrängen invid Ljusne eif, genom Färila kyrkoby, Korskrogen,
kasse-krog — der linien närmar sig Ljusnans mägtigaste vattenfall, Latorsen
och vidare efter Ängra-åns dalgång förbi Vänsjö och Nyhem
till sin högsta punkt 394,5 meter öfver "hafret å vattendelaren mellan
Angra-ån och Hunnil-ån samt vidare ned öfver Ljusne eif i Elfros och
derifrån i närheten af landsvägen fram till Sveg, 108 km. från Ljusdal.
Kostnaden är beräknad till 5,640,000 kronor.

Endast en linie i den nu angifna hufvudrigtningen kan tillfredsställa
dessa trakter. Ltstakad i den af naturen sjelf anvisade led, der samfärdseln
från Norge genom Herjeådalen och Helsingland till hafskusten från
äldsta tider letat sig fram, egnar den sig väl att upptaga all trafik, som
inom de stora vidderna skall söka jernvägen. Till denna nedlöpa från
sidorna alla vattendrag och vägar.

Deri nuvarande landsvcigsfrakten mellan Ljusdal och Sveg uppgå!*, lågt
räknad, till minst 3: 50 kronor pr 100 kg. Minst med detta belopp höjes
naturligtvis priset å handelsvarorna i Sveg utöfver gällande pris i Ljusdal.
Arbetskraft, landtbruksredskap och alla förnödenhets varor'' ställa sig
fördenskull för närvarande högst betydligt dyrare i Herjeådalen än a andra
orter. Det stora inflytande, en jernväg upp till Herjeådalen skulle
hafva, på varuprisen, visas bäst deraf, att frakten mellan Ljusdal och Sveg
skulle sänkas från 3: 50 kr. till 0: 50 kr. per 100 kg.

Någon med förhållandena mindre hemmastadd skall måhända föreställa
sig. att Herjeådalen nu har utsigt att få sitt behof af jernväg tillfredsstäldt
genom den planerade vägen från Orsa till Sveg. Men detta är långt

Bill. till llilcsd. Vrot. Viol. 1 Sond. 2 Afl. 1 Band. 1

18

Motioner i Första Kammaren, N:o 18.

ifrån fallet. Då de tunga transporterna i Norrland helt visst äfven framgent
skola på genaste vägen söka sig till och från närmaste hamn, blir
Hnien öfver Orsa uppenbarligen föga användbar för landet vester om Ljusnan.
Det kan vara nog att påpeka, att afståndet från Sveg öfver Orsa—
Falun till Gefle är omkring 334 kilometer; från Sveg öfver Ljusdal till
Hudiksvall 170 kilometer. Linien Orsa—Sveg, som ju utgör en länk i
den norrut gående, hufvudsakligen för militära behof önskvärda inre jernvägen,
öfvertvärar Herjeådalens östliga ände och aflägsnar utsigten för en
längdbana genom Herjeådalen, vester om Sveg, som dock framträder såsom
det närmaste målet, så snart förbindelsen mellan Ljusdal och Sveg
uppnåtts.

Jag har hittills icke berört trafikutsigterna för en jernväg mellan
Ljusdal och Sveg, väl vetande, huru vanskliga alla beräkningar i detta
afseende måste vara, helst när såsom här det gäller att bygga i ett så
outveckladt land.

Men det torde dock kunna framhållas, att den rörelse, som nu anlitar
landsvägen, är förhållandevis högst betydlig och mer .än väl ådagalägger,
att den befintliga trafikutvägen är alldeles otillräcklig.

Storleken af det område, som det nu är frågan att tillgodose, ger vid
handen, att ett verkligt riksintresse här föreligger. Ett riksintresse måste
det vara att bereda möjlighet till ett något så när tillfredsställande tillgodogörande
af de värderika naturtillgångar, som finnas inom Herjeådalen
och vestra Helsingland; och det må tillgifvas mig, om jag uttalar
den åsigten, att det ej stämmer väl öfverens med en klok statshushållning
att låta denna riksdel fortfarande ligga oåtkomlig för utvecklingen.
Jag har derför trott det vara på tiden att söka vända Riksdagens uppmärksamhet
åt detta håll, att söka bana väg för den efter min och mångas
uppfattning naturliga tanken, att statsmagterna böra taga sig an beredandet
af tidsenlig och lämplig förbindelse mellan Herjeådalen och def
nedre landet. Utom den ovärderlig^ nytta, den fortsatta statsbanan från
Ljusdal till Sveg skulle medelbarligen bereda riket genona ökade möjligheter
till utveckling på många områden, icke minst derigenom att den
sannolikt skulle bidraga att något hejda jordegendoinarnes hopande på’få
händer, kan man vara viss derom, att den efter några, år skall varda ett
företag, som bär sig och som särskildt skall bereda statsbanan Ljusdal
Hudiksvall ett betydande trafiktillskott.

19

Motioner i Första Kammaren, N:o 18.

Jag skall tillåta mig att till statsutskottet, dit jag antager, att denna
min motion hänvisas, öfverlemna några handlingar, som ytterligare belysa
det vigtiga ämnet.

På grund af hvad jag tillåtit mig här ofvan andraga, hemställer jag,

att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kongl. Maj:t
begära, att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
huruvida icke skäl förefinnas att från Ljusdals jernvägsstation
till Sveg i Herjeädalen fortsätta den från Hudiksvall
utgående statsbanan, samt, om utredningen dertill
föranleder, till Riksdagen inkomma med förslag i ämnet.

Stockholm den 25 januari 1901.

Sv. Joh. Sandqvist.