Motioner i Första Kammaren, N:o 18

Motion 1897:18 Första kammaren

4

Motioner i Första Kammaren, N:o 18.

N:0 18.

Af grefve Wachtmeister, Fredrik, om statsunderstöd åt vissa enskilda
läroverk.

Under mer än två och ett hälft århundrade har i Sverige den manliga
ungdomen haft tillfälle att i af staten underhållna skolor vinna högre medborgerlig
och grundläggande vetenskaplig bildning'' på det allmännas bekostnad.
Den härför afsedda läroverksorganisationen verkar på ett sådant sätt,
att man ifragasatt, huruvida icke den högre undervisningen för manlig ungdom
i sjelfva verket är att anse som statsmonopol. Enskilda läroverk med
jemförelsevis höga afgifter äro i chm ojemna täflan med statens skolor alltid
underkastade betydliga svårigheter.

Principielt taget synes ett dylikt »monopol» vara lämpligt endast under
den förutsättning, att resultaten af enskild undervisning vore sådana,
att staten ej kunde vara nöjd med dem. Något dylikt har emellertid icke
påståtts, och staten har faktiskt godkänt den enskilda undervisningen genom
att medgifva flere privatläroverk dimissionsrätt.

Det torde äfven kunna sättas i fråga, om icke för staten tillräcklig
anledning finnes att — om ock till eu början med en viss försigtighet —
för den högre undervisningen på ett praktiskt sätt tillgodogöra sig den enskilda
offervilligheten i vidsträcktare mån i stället för att — såsom nu i
sjelfva verket kan sägas ske — antingen afvisa eller öfveranstränga densamma.

Om ett visst antal lärjungar, hvilkas undervisning i statsläroverk skulle
föranleda vare sig upprättande af nya eller utvidgande af redan befintliga
skolor, i stället få undervisning i enskilda läroverk, så innebär detta tydli -

Motioner i Första Kammaren, N:o 18.

gen rent ekonomiskt för statskassan eu afsevärd besparing, äfven om staten
understödjer dessa enskilda läroverk med ända till fjerdedeleu af hvad de
statsläroverk, som de ersätta, skulle kosta i underhåll eller af hvad som
skulle kräfvas för aflöning af de nya lärare, hvilka behöfdes, om de enskilda
anstalternas lärjungar skulle öfverfiyttas till statsläroverk. A andra
sidan torde det ligga i öppen dag, att ett statsunderstöd för ett 9-klassigt
enskildt läroverk af t. ex. 6,000—8,000 kr. — huru välkommet det än
under vissa förhållauden må vara — icke kan vara tillräckligt för att
trygga dess bestånd och lugna utveckling, när statens utgifter för ett eget
läroverk af samma slag (kommunens bidrag oberäknade) vanligen vexla mellan
60,000 och 100,000 kr.

Från rent pedagogisk synpunkt måste enskilda högre läroanstalter utan
tvifvel anses utgöra en väsentlig och vigtig länk i landets undervisningsväsen.
Sedan de allmänna läroverken vunnit den fasta och likformiga organisation,
hvilken för dem såsom statsinstitution är naturlig, låta de sig
ej utan olägenheter i vidsträcktare mån använda som försöksanstalter, der
nya arbetsplaner och lärometoder kunde till sitt praktiska värde pröfvas.
För sådana försök fordras beqvämare yttre former, än som lämpligen kunna
medgifvas de offentliga läroverken, äfvensom större frihet i valet af lärarepersonal,
än som är förenlig med offentlig anställning. De rön, som i enskilda
anstalter göras, kunna sedan komma de allmänna läroverken till godo
och äro för dem lika värdefulla, vare sig de försökta nyheterna befinnas
icke kunna bestå prof vet och derför måste afvisas ur den pedagogiska
diskussionen eller de visa sig förtjenta af vidare tillämpning äfven i statens
skolor. I hvilket fall som helst sparas för staten hvad man kallar »lärpenningar»,
och dess myndigheter sparas mycket bryderi. Det torde alltså
med hänsyn till den pedagogiska vinst, de enskilda läroanstalterna kunna
bringa samhället — en vinst, som ju blifvit ganska allmänt erkänd äfven
af de allmänna läroverkens målsmän — vara skäligt, att dessa anstalter understödjas
af staten. Och tydligt är, att den pedagogiska vinsten blir relativt
liten, Om de enskilda skolorna arbeta under mindre fördelaktiga ekonomiska
förhållanden eller deras existens är alltför kortvarig.

Den s. k. läroverksfrågan är sedan länge ett kroniskt ondt, som med
korta mellantider tar sig uttryck i eu rad af riksdagsmotioner med ty åtföljande
utskottsbetänkanden, komitier, regeringspropositioner och förordningar.
Och dock synes inom ocli utom Riksdagen, bland föräldrar och
lärare, missnöjet vara oförminskadt. Inom och utom Riksdagen, i motioner,
tiduings- och tidskriftsuppsatser, på läraremöten och i enskilda kretsar yrkas

6 Motioner i Första Kammaren, N;o 18.

på inskränkning af lästiden till förmån för praktiskt arbete och öfningar i
det fria, på mera sjelfverksamhet hos lärjungarne, på nya metoder i språk,
historia, kristendom och andra ämnen, på latinets uppflyttning till kl. VI
eller nedflyttning till kl. I, på samundervisning af gossar och flickor, på
en afslutad kurs (före mogenhetsexamen) för sådana lärjungar, som ämna
öfvergå till praktiska Danor eller ingå i vissa specialskolor, på bortskärande
af de allmänna läroverkens nedre klasser, på lärotidens förkortning o. s. v.
Alla dessa yrkanden äro tillsvidare väsentligen teorier — mer eller mindre
val grundade på olika psykologiska, socialpolitiska eller praktiska åskådningssätt,
men i vårt land opröfvade eller ännu ej tillräckligt pröfvade, för
att man skulle efter dem kunna utan vidare stöpa om vårt undervisningsväsen
i nya former. Och sannolikt synes, att »läroverksfrågan» aldrig skall
kunna vinna ens en provisorisk lösning, så länge blott teorier och meningar
stå emot hvarandra. Det måste derför ligga alla om hjertat, såväl
försvararne af det bestående som reformvännerna, att genom förberedande
pröfning, utförd i tillräckligt stor skala, under tillräcklig tid och under
våra förhållanden få utrönt, hvad som kan vara bäst och lämpligast.

En sådan pröfning kan, såsom redan ofvan påpekats, icke lämpligen
ske inom de allmänna läroverkens ram. Ett enda försöksläroverk, sådant
som vi ha i Nya elementarskolan, är ej heller tillräckligt — vare detta
sagdt utan att förringa nämnda läroverks förtjenster, på samma gång det
fasthålles, att en statsanstalt som försöksläroverk ej har lika gynsamma
förutsättningar som en privat anstalt. Emellertid behöfva inga särskilda
åtgärder vidtagas för framkallande af nya försöksläroverk. Ty sådana,
som uppväxt på det enskilda initiativets mark och uppbäras af pedagogiska
intressen, finnas redan. Allt hvad som från Riksdagens sida behöfves
är att bevilja ett anslag, tillräckligt stort för att sätta dem i stånd att
med framgång fullfölja de uppgifter, de satt för sig, så att de icke af ekonomiska
svårigheter hindras att utföra sina program, tvingas till kompromisser,
som ej tillfredsställa någon, eller nödgas nedlägga sin verksamhet,
innan de hunnit visa halten af de principer, på hvilka de äro byggda.

Sådan var också i det hela den uppfattning rörande den ekonomiska
och pedagogiska betydelsen af enskilda anstalter för högre undervisning,
som Riksdagen delade med Kongl. Maj:t, när den år 1890 på förslag af
Kongl. Maj:t och i följd af enskild motion medgaf, att af reservationerna å
anslagen till de allmänna läroverken finge användas högst 20,000 kr. årligen
till understöd åt enskilda läroverk, som förbereda till mogenhetsexamen.
För att motivera det förslag, jag nedan framställer, skulle det i

Motioner i Första Kammaren, N:o 18.

7

sjelfva verket kunnat vara tillräckligt att hänvisa till statsrådsprotokollen
öfver ecklesiastikärenden den 12 januari 1889 och den 8 februari 1890
samt det utlåtande, som vid sistnämnda års riksdag i ärendet afgafs af särskilda
utskottet n:o 1 (utlåtande n:o 1, punkt n:o 28).

Det har emellertid visat sig, att den år 1890 beviljade summan icke
är tillräcklig för att medgifva understöd till önskvärd! belopp ens åt de
anstalter, som då närmast torde hafva åsyftats; ännu mindre tillräcklig att
på lämpligt sätt bidraga till uppehållande af jemväl andra likartade läroverk,
hvilka senare uppstått och hvilkas bestånd det på angifna grunder
kunde ligga i statens intresse att trygga; hvarförutom anslagets utgående
från reservationer gör detsammas fortvaro alltför osäker.

Till uppnående af det angifna syftet —- att vinna nödig erfarenhet
inom vårt land rörande föreslagna nya organisationsformer och arbetsmetoder
— och för att Riksdag och regering i en dylik på våra förhållanden
tillämplig erfarenhet må finna behöflig ledning vid en eventuel framtida
ombildning af de allmänna läroverken, föreslår jag, att Riksdagen till understöd
åt privatläroverk beviljar en summa, motsvarande hvad ett enda
statsläroverk kostar statskassan. Då från det af mig föreslagna beloppet
100,000 kr. dragas de 20,000 kr. som nu utgå för samma ändamål, skulle
i nytt anslag kräfvas 80,000 kr.

Då jag i min hemställan här nedan sätter anslagsbeloppet till 15,000
kr. för hvarje fullständigt läroverk, är summan beräknad efter åtskilliga
enskilda läroverks erfarenhet om att, så vida terminsafgifterna skola sättas
till sådana belopp, att skolan kan påräkna lämpligt lärjungeantal, ett statstillskott
å 15;000 kr. är nödvändigt för att de enskilda läroanstalterna skola
kunna ifråga om lärohus och materiel möta billiga anspråk samt i afseende
på lärarelöner bringas till något större likställighet med de allmänna läroverken,
så att de i konkurrensen om lärare ej må vara underkastade alltför
täta ombyten.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer jag,

att Riksdagen måtte å extra stat under åttonde hufvudtiteln
för år 1898 till Kongl. Maj:ts disposition
ställa ett belopp af etthundratusen kronor, att med minst
femtontusen kronor åt hvardera tilldelas sådana för blott
manlig eller för manlig och qvinlig ungdom redan nu
befintliga, väl vitsordade privata läroverk, som afse att
bereda till mogenhetsexamen och som i fråga om erga -

8

Motioner i Första Kammaren, N:o 18.

libation och arbetssätt varit och äro afsedda att tillämpa
och pröfva nya former och metoder, och i öfrigt på
vilkor i fråga om afgifter, inspektion, redogörelser och
andra, som Kongl. Maj:t kan finna lämpliga; med iakttagande
af,

dels att anslag må beviljas blott åt läroverk, hvilka
redan 1898 meddela undervisning åtminstone till och
med det allmänna kunskapsmått, som i statsläroverkens
fem lägre klasser inhemtas,

dels att anslaget till ännu ej fullständiga läroverk
utgår med ett mot antalet klasser svarande mindre belopp,
dels slutligen att för år 1898 till dylika läroverk af
Kongl. Maj:t redan beviljade understöd från reservationerna
under åttonde hufvudtiteln i stället utgå från nu
ifrågavarande anslag.

Stockholm den 28 januari 1897.

F. C:son Wachtmeister.