Motioner i Första Kammaren, N:o 17 (Motion 1896:17 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

N:o 17.

Af herr af Burétl, med förslag till skogslag beträffande länsallmänningar.

Med åberopande af mina under förra riksdagen väckta motioner
n:is 7, 12 och 13 får jag vördsamt än vidare anföra följande:

Hos Sveriges folk har den meningen allt mer vunnit insteg, att
landets skogar gå en säker undergång till mötes, alldenstund inom Sveaoch
Götaland på många trakter till och med nödig vedbrand saknas.
Stora trakter ha blifvit under tidernas lopp förvandlade från värderika
skogar till ljunghedar, och i de norrländska länen finnes visserligen vedbrand,
men sågtimret. börjar allt mer och mer tryta, så att redan nu
sågverk finnas, som måste sluta med sin verksamhet i brist på timmer,
och under den strid, som pågår dels i tidningarna och dels i utgifna
broschyrer angående rätta sättet vid utverkning af norrlandsskogarna, så
äro dock dessa stridande uti det afsendet. af samma mening, att under
närmaste framtiden måste vår sågverksrörelse högst betydligt inskränkas
i brist på timmer, och man är öfverens om att efter 10 å 15 år måste
halfva antalet sågverk sluta upp med sin verksamhet. Detta är af stor
betydelse för landets ekonomiska ställning, men det betydelsefullaste är
dock, att så mycken genom oförståndig afverkning blottad mark nu redan
varit skoglös i flera decennier, och fara är å färde, att åtskilliga sådana
trakter icke vidare komma att blifva skogbärande, hvilket erfarenheten
redan visar för Norrland deraf, att fjell gränsen efter skogsafverkningar
der flyttar ned åt bygden.

Dessa vådor äro så mycket större som sågverken genom köp förvärfva
sig stora skogstrakter för att afverka dem, och då många af dessa
sågverksbolag hafva som delegare utländingar, så komma derigenom
Bih. till lliksd. Frot. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 7 Höft. {N:is 17—20). 1

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

störa vidder af landet i utländingars ego, hvilket icke kan vara för landets
öfriga Inbyggare lyckligt, utan är i ekonomiskt hänseende ödesdigert,
ty den stora vinst, som skogsafverkning lemnar, kommer till betydlig
del i utländingens fickor och kommer sålunda andra folk och deras
rörelse till godo.

Icke allenast vårt lands, utan äfven andra länders erfarenhet visar,
att man af skogar, som befinna sig i enskildes ego, icke kan vänta
någon uthållande afkastning eller skogarnes bevarande för framtiden af
det enkla skäl, att den privatiserande egennyttan alltid finner det förenligt
med sin ekonomiska fördel att realisera skogskapitalet i penningar
i stället för att endast taga räntan af detta kapital. Både här i landet
och än mer inom en del andra länder har man sökt genom lagstiftningsåtgärder
hindra en obehörig skogsafverkning och dels genom penningunderstöd
sökt uppmuntra den enskilde att skogsödla å sina marker, dels
att förbjuda honom att afverka sin skog under en viss dimension, dels
att vid vite ålägga jordegaren att sörja för återväxt, men erfarenheten
har dock visat, att oaktadt allt detta, gå dock de enskildes skogar en
säker undergång till mötes.

En följd af detta har blifvit, att i folkmedvetandet den meningen
för hvarje år gjort sig allt mera gällande, att enda sättet att bevara skogarna
inom landet och öka deras afkastning är, att de antingen förvaltas
af staten eller ock deras skötsel kontrolleras af statens tjenstemän. Denna
allmänna åsigt har ock hos Riksdagen framkallat det lyckliga beslut om
inköp af skogar, för att deraf bilda kronoparker, hvilket ock haft till
påföljd, att enligt kongl. domänstyrelsens sista berättelse för år 1894
dessa genom markinköp bildade nya kronoparker omfatta den betydliga
arealen af 97,275 hektar eller omkring 8 qvadratmil.

Af detta framgår, att statsmagterna redan länge haft den åsigten,
att staten bör öka sin skogsmark; men då detta inköp af skogsmarker
endast kan fortgå så länge som medel dertill erhållas genom försäljning
af de mindre kronodomänerna, så måste den tid snart stunda, då dessa
inköp måste betydligt inskränkas för att sedan alldeles upphöra. Dessa
tillgångar tillåta dock icke, att markinköpen fortgå i den utsträckning
som vore önskligt, ty ju längre det dröjer, ju större blifva svårigheterna
att bota de skador, som skogsförödelsen framkallar, och marker, som
länge ligga utan omvårdnad för framkallande af skogsåterväxt, blifva
snart så förvildade, i synnerhet i de norra trakterna af landet, att all
skogsåterväxt omöjliggöres. För att sålunda förskaffa medel att göra
inköp af skogsmarker för att deraf bilda länsallmänningar, så föreslås en
exportafgift å trävaror. De derigenom inflytande medlen skulle ute -

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

slutande användas till skogsmarkers inköp och till förvaltning af derigenom
erhållna skogstrakter.

Man har emot detta förslag anmärkt, att om genom markinköp
bildades länsallmänningar, skulle den härigenom uppkommande stora förmånen
för kommunerna blifva mycket ojemnt fördelad, då en kommun
genom en skogstrakts inköp erhölle en förmån, som en annan kommun
komme att sakna, då många kommuner finnas inom länen, der skogsmarks
inköp är omöjligt, enär all mark består af åker och äng. Denna
orättvisa är dock mera skenbar än verklig, ty sådant förhållande förekommer
äfven nu, då den ena kommunens hemmansegare äro intressenter
uti värdefulla allmänningar, som saknas inom en annan kommun; då det
ena häradet har så betydande dylika kommunalskogar, att inkomsten af
dem icke allenast betäcker alla dess utgifter till staten, skolväsendet,
kommunen in. in., utan äfven lemnar betydliga öfverskott, saknar deremot
det bredvid liggande häradet all sådan inkomst. På samma sätt
kan det icke undvikas, att en del af landets invånare få stora fördelar
derigenom, att staten bygger jernvägar, lemnar medel till mossuttappningar,
landsvägsanläggningar m. in., då deremot andra delar af landet
äro helt och hållet i saknad af dessa fördelar.

Vidare har framhållits det olämpliga uti, att vår sågverksrörelse
ålägges skatt, och att denna industri derigenom skulle hämmas i sin
verksamhet. Om genom en exportafgift å trävaror skogsförödelsen skulle
i någon mån hejdas, vore detta nog en lycka för landet, liksom det ock
vore en fördel för sågverksindustrien sjelf, ty genom en forcerad utverkning
utsläppas stora qvantiteter trävaror uti den utländska marknaden,
hvarigenom varan faller i värde. Derför har man ock försökt
göra överenskommelser att minska afverkningen för att derigenom hålla
varan uppe i pris, men djdika överenskommelser äro mången gång ej
säkra att bygga på, hvaremot en exportafgift inverkar på alla.

En sådan afgift har äfven många andra skäl för sig. Sålunda har
väl ingen industri i vårt land lemnat. så betydande behållning som sågverksindustrien,
och knappast någon affär för en del af landets arbetande
befolkning varit så ödesdiger genom sin demoraliserande och utarmande
inverkan, då i stället för en burgen, sjelfegande allmoge, med ett efter
omständigheterna ordnadt. åkerbruk, efter sågverksbolagens hemmansinköp
för åtkommande af skogstillgångarna skapats utfattiga och i bolagens
tjenst stående arrendatorer. Det synes derför billigt och rättvist, att
bolagen lemna till landets befolkning någon ersättning för all den stora
inkomst, de under många år på andras bekostnad åtnjutit; och det finnes
väl knappast något lämpligare, än att denna industri, som årligen öde -

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

lägger stora skogstrakter, tvingas att för framtiden i någon mån reparera
de stora skador, den framkallat.

Ett annat skäl, som talar för''detta, är ock den omständigheten, att
denna exportafgift drabbar äfven de många utländingar, som äro delegare
uti dessa sågverksbolag och under många år dragit stora summor till
utlandet.

Då sålunda den af mig föreslagna exportafgiften är afsedd att uteslutande
användas för skogsskötselns främjande och skogarnas framtida
bevarande;

då jag icke tror, att man på lagstiftningens väg utan ''penningar
kan åstadkomma detta, ej heller att erforderliga medel genom statsanslag
kunna erhållas för att bilda länsallmänningar och derigenom bevara
skogarna åt kommande generationer;

dä det är en lämplig tidpunkt för inköp af afverkade skogsmarker,
enär egendomar med sköflad skog nu finnas till salu öfver allt i vårt
land och särskildt i Norrland, der t. ex. inom Sundsvalls och Hernösauds
distrikt de primitiva skogsköpen bedrefvos hufvudsakligast mellan åren
1845 —1865, hvarvid, då de flesta kontrakten voro upprättade på 50 år,
desamma komma att utlöpa från och med förlidet år till 1915, och många
byalag och hemmansegare troligen ej önska bättre än att, då de återfå
dispositionsrätten till sin egande skog, åter få sälja densamma efter ett
värde, som med ledning af för statens räkning redan gjorda inköp kan
beräknas från 10 kronor till 30—40 kronor per hektar skogsmark;

dä stora skogstrakter härigenom skulle komma under statens vård
och kontroll och på samma sätt som våra nuvarande allmänningar blifva
en besparad tillgång samt derigenom komma att lemna en uthållande
skogsafkastning till trävaruindustriens fromma;

då begreppet af ett sågtimmer nu mot förr betydligt ändrats, enär
man rent af möter svårigheter att sälja plankor 3" x 9" och deröfver,
hvaremot 4, 5, 6, 7 tums bredt virke är mest begärligt, hvilket är en
stor fördel för skogsdriften i vårt nordliga klimat, der återväxten är
särdeles långsam, i synnerhet sedan träden uppnått en diameter af 9
tum per 20 fots höjd från marken;

da sågverksbolagen skördat millioner kronor från på viss afverkningstid
köpta skogar, hvarå de helt naturligt icke sörjt för någon återväxt,
ännu mindre de sågverksbolag med skogar, som helt eller delvis
eg as af utländingar, och det är en allmänt känd sak, att denna affär
har en synnerligen gynsam ställning, synas rättvisa och billighet fordra,
att de tvingas att i någon mån upphjelpa de skador, som de framkallat,

Motioner i Första Kammaren, N:o 17. 5

hvilket är en lifsfråga för trävarurörelsen och således i deras eget intresse
;

dä jag icke på något sätt velat hindra den enskilde skogsegaren
att efter godtfinnande använda sin skog eller tänkt mig möjligheten af
att här i landet — lika litet som det lyckats i andra länder — genom
lagstiftningsåtgärder hindra de enskilda skogarnas ödeläggelse, men
deremot afsett att genom köp af skogsmarker och genom att å dem införa
ordnad skogshushållning rädda för framtiden och för sågverksindustrien
stora skogar, innan den privatiserande egennyttan hunnit genom
skogssköfling förvandla äfven de norrländska skogarna till sådana ljunghedar
och ödemarker, på hvilka södra delar af landet hafva så stor tillgång,
hvilken skogssköfling är för Norrland än mera betänklig, då de
klimatiska förhållandena der göra en skogsodling ganska vansklig, om
ock staten skulle finna sig nödsakad att i en framtid inköpa sådana
marker för att göra dem skogbärande;

du, utom utverkning af skog för trävaror, oarbetade, sågade eller
tillhuggna, ingen art af skogsafverkning har så menligt inflytande på
en ordnad skogshushållning som trämassefabrikationen, enär för densamma
utsökas endast de qvistrenaste och vackraste, till ändamålet tjenliga
stammarna, under det de sämre, odugliga träden qvarlemnas, som hindra
ordentlig återväxt att uppkomma, och dessa qvarlemnade stammar, dugliga
endast till ved, glesställa marken, som derigenom utmagras, så att
den för framtiden ej kan frambringa ny skörd, hvaremot efter kolningar,
i synnerhet efter svedning, vacker och sluten ungskog uppkommer,
hvarför, der kolning eger rum, ordnad skogsskötsel är möjlig just derigenom,
att allt vid afverkningen kan medtagas, hvilket icke sker vid
huggning af trämasseved — också träffar man i allmänhet de vackraste
ungskogarna inom våra bergslager, som måst ställa sin afverkning på
kolning;

då slutligen naturens herre och mästare gifvit Sverige dessa skogar,
för att Sveriges folk skall kunna i den höga nordens hårda klimat bygga
och bo, lefva och verka samt skörda sina tegar, icke för att gagna en
generation, utan alla generationer i alla tider,
får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville för sin del antåga följande
skogslag beträffande länsallmänningar:

§ I a)

Inom hvarje län tillsättes en länsallmännings -

Motioner i Första Kammaren, N:o 17.

styrelse, bestående af landshöfdingen som ordförande
och två af landstinget för en tid af 2 år utsedda ledamöter.

b) Länsallmänningsstyrelsen har till uppgift att
inom skilda delar af länet inköpa skogsmarker i större
komplexer för att deraf bilda länsallmänningar, hvilka
ställas under domänstyrelsens vård och kontroll på
samma sätt som våra nuvarande häradsallmänningar,
samt att befordra skogskultur och skogens återväxt
inom länet.

§ 2.

Länets skogskassa, hvilken eger att bestrida de
i föregående § omförmälda utgifter, består af dels de
bidrag, som landstinget kan för densamma anslå, dels
ock den utförselsafgift, som kan komma att bestämmas
för såväl oarbetade, sågade eller tillhuggna trävaror
som ock för virkesåtgången till den trämassa, som från
länet exporteras.

§ 3.

Inflytande medel af denna exportafgift uppbäras
på exportorterna af vederbörande tullmyndigheter och
inlevereras till finansdepartementet, der medlen tills
vidare förvaltas såsom vederbörande läns tillhörighet
för att sedan öfverlemnas till skogskassan för de olika
länen efter den virkesmassa för hvarje län, som för den
utförda produkten blifvit afverkad.

§ 4.

Sedan länsallmänningarna börja att lemna inkomster,
skola utsyningarna säljas på offentlig auktion
och nettobehållningarna deraf utdelas efter de olika
taxeringsvärdena för jordbruksfastigheter inom hvarje
län eller på de olika hemmanen på samma sätt, som
nu eger rum med utsyningarna från våra nuvarande
häradsallmänningar.

Motioner, i Första Kammaren, N:o 17.

§ 5.

Närmare föreskrifter om de uppgifter, som för
beräkning af den inom skilda län för export afverkade
virkesmängden kunna vara erforderliga, utfärdas af
Konungen.

§ 6.

a) Öfver skogskassans medel och förvaltning
aflemnar länsallmänningsstyrelsen före mars månads
utgång redovisning för det sistförflutna året.

b) Sedan redogörelsen granskats af tvenne revisorer,
som jemte ett lika antal suppleanter årligen
väljas af landstinget, meddele landstingsstyrelsen,
der anledning till anmärkning ej förekommer, ansvarsfrihet.

Med begäran om remiss till lagutskottet får jag vördsamt anhålla,
att, om utskottet finner syftningen af här framställa förslag rigtig, men
ej i allo gillar ordalagen, utskottet då ville i dessa vidtaga af förhållandena
möjligen påkallade förändringar och tillägg, endast det med motionen
afsedda syftet vinnes.

Stockholm den 27 januari 1896.

C. P. af Buren.