Motioner i Första Kammaren, N:o 16 (Motion 1908:16 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

N:o 16.

Af grefve ÖOUglaS och grefve Hamilton, Raoul, om beredande
af lättnader i värnpliktsöfningar för vissa till
Sverige återkomna emigranter.

Den 20:e dennes ingaf Centralstyrelsen för Nationalföreningen mot
emigrationen till Kung!. Maj:t följande skrifvelse:

»På samma gång uppgiften att söka förebygga emigrationen småningom
tillvunnit sig det rum på vårt aktuella reformprogram, som redan
för årtionden sedan borde tillkommit densamma, har också och helt naturligt
den därmed nära förbundna frågan: Huru befordra en åten''nflyttning
till Sverige af våra utvandrade landsmän? blifvit föremål för allvarlig
uppmärksamhet. Ett arbete för båda dessa uppgifters lyckliga lösning
har också Nationalföreningen mot emigrationen uppsatt på sitt program.

Betydelsen för vårt näringslif af en återinflyttning af svenskamerikaner
torde vara allmänt erkänd. Ingen, som ägnat vårt emigrationsproblem
närmare uppmärksamhet, tror, att den svenska utvandringen till
Amerika kan komma att helt upphöra, åtminstone icke i en nära framtid.
Den dragning, som de talrika svenskarna i Amerika utöfva på
hemmavarande släktingar och vänner, är för stark och skall sannolikt
äfven under de bästa ekonomiska och sociala förhållanden i Sverige förmå
hålla i gång en emigration till den stora amerikanska republiken. Men
utan tvifvel kan emigrationen genom energiskt och målmedvetet arbete
så begränsas, att den icke längre innebär såsom nu den allvarligaste fara
för eu utveckling, som svarar mot Sveriges storlek och naturliga möjligheter.
En begränsad emigration kan också Sverige bära, ja, den kan
rent af bli till nytta för landet, om den uppväges af en återinflyttning
Jiih. till liiksd. Prof. 1908. 1 Samt. 2 Afd. 1 Band. 10 Käft. 2

Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

af svenskamerikaner, som i de större förhållandena och det intensivare
lifvet därute skärpt och vidgat blicken, fått sin energi sporrad och vunnit
en erfarenhet, som Sveriges växande näringslif finge tillgodogöra sig. Då
kunde den stora folkrörelsen, den svenska emigrationen innebär, bli, icke
som nu en vinst för Amerika och en oerhörd förlust för Sverige, utan
ett utbyte mellan de båda länderna, till fromma äfven för det senare.

Men lika afgjord som betydelsen af eu återinflyttning är, lika afgjorda
äro svårigheterna. Dessa äro naturligtvis först och främst af ekonomisk
natur. De ligga i jordbrukets svaga expansionskraft, i industriens
tröga öfvergång till stordrift. Bland sociala orsaker spelar utan tvifvel
bristen på goda bostäder en särskildt stor roll. Åf väsentlig betydelse är
slutligen äfven skattetrycket, framför allt det kommunala.

Nationalföreningen mot emigrationen kan icke nu närmare ingå på
dessa synpunkter. Den pågående utvecklingen i vårt land pekar afgjordt
mot de nämnda orsakernas utplånande, och den kan i stort sedt svårligen
direkt påskyndas genom några speciella statens åtgärder. Det finnes
emellertid flera hinder för återinvandringen, som sammanhänga med bestående
svensk lagstiftning och som utan alltför stora svårigheter böra
kunna undanröjas. De ligga i vår äktenskapslagstiftning (inkl. bestämmelserna
för hinderslöshet), i de bestämmelser, som reglera medborgarrätten
och rätt för utländsk undersåte att i riket besitta fast egendom och idka
näring, men framför allt i värnplikts förhållandena. De frågor, som röra
medborgarrätten, äktenskapslagstiftningen och rätt att besitta fast egendom
och idka näring, äro af jämförelsevis invecklad natur — delvis
också beroende af internationella konventioner — och beträffande dem
är icke Nationalföreningen i tillfälle att nu framkomma med några förslag.
Flera af de hinder, som härutinnan möta, äro emellertid äfven med
nuvarande lagstiftning icke alldeles oöfverkomliga. På privat väg kan
genom praktiska åtgärder göras åtskilligt för deras öfvervinnande. Så
förmedlar Nationalföreningen kostnadsfritt ansökningar till vederbörlig
myndighet om svensk medborgarrätt, ger upplysningar och råd i frågor,
som röra äktenskapslagstiftningen o. s. v. Beträffande det hinder, som
värnpliktslagen reser mot en återinvandring, kan på nu angifna sätt intet
åtgöras; men detta hinder synes föreningen återigen vara af den natur,
att en ändring på lagstiftningens väg torde kunna med tämlig lätthet
åstadkommas.

Som bekant är en person, som utvandrat före värnpliktsålderns inträdande,
skyldig att, om han återvänder till Sverige, innan han hunnit ur
värnpliktsåldern, i vanlig ordning fullgöra sin värnplikt. Det är icke

Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

svårt att förstå, hvilket hinder detta skall vara för en återinvandring.
Värnplikten betraktas ju dess värre ofta som en tung börda af ungt folk
i 20-åren, i den spänstigaste åldern — ja, en bel del unga män lämna
ju årligen landet närmast för att undkomma värnpliktsöfningarna. Men
en verklig börda blir gifvetvis värnplikten, om den tvingar en man, som
hunnit in i trettioårsåldern — i regel redan familjefader -— att ikläda
sig militärrocken och börja den besvärliga exercisen. Det är ju också,
oafsedt förlusten af tid och pengar — särskilt kännbar, stundom kanske
ruinerande för en familjeförsörjare i små villkor — psykologiskt fullt förklarligt,
att det skall kännas ytterst besvärande för t. ex. en trettiofemåring
att stickas in i ledet bland en massa unga tjuguåringar. Alla
värnpliktens besvärligheter trycka naturligtvis tyngre 35-åringen än 21-åringen. Faktiskt är också, att en person i 30-årsåldern vanligen hyser
en verklig fasa för att bli uttagen till militärtjänst. Och en svenskamerikan,
som kommit hem för att stanna, ger sig i regel genast i väg
igen, så snart lian blir påmind om risken att tvingas att fullgöra sin
värnplikt och den amerikanska medborgarrätten icke längre skyddar
honom. Det är klart, att man icke får ta någon hänsyn till den enskildes
bekvämligheter i dessa stycken, om det allmännas intresse klöfver,
att den enskilde uppoffrar sig. Men är det fallet bär? Hvad tjänar väl
försvaret på, att redan medelålders män tvingas att fullgöra värnpliktsöfningarna.
Det är uppenbart, att det tillskott i försvarskraft dessa
kunna ge landet icke kan vara af nämnvärd betydelse. I många fall
skulle eu sådan person ju redan innan han fullgjort värnpliktsöfningarna
vara ur värnpliktsåldern. Man tanke sig ett fall som detta: En nittonåring
utvandrar till Amerika, där han stannar i sexton år; han är trettiofem
år, när han kommer tillbaka och slår sig ned hemma. I två år
skyddas han af den amerikanska medborgarrätten, men tages vid trettiosju
års ålder ut till militärtjänst. Här han väl hunnit genom repetitionsöfningarna,
bär han kommit ur den ordinarie värnpliktsåldern. Hvad
skulle väl försvaret tjäna på en sådan värnpliktig? Naturligtvis ingenting.
Men det kostar att öfva honom eller försöket kostar landet förlusten
af en duktig arbetare, kanske med ett bopspardt kapital. Ty
naturligtvis reser han i regel tillbaka till Amerika, innan han hinner bli
uttagen till öfningarna. Ett dylikt fall förekommer ytterst sällan i verkligheten,
detta äfven därför, att eu sådan person nog under en eller annan
förevändning frilcallades vid inskrifningsförrättningen. Men det som inte
händer en trettiosjuåring, det kan bända en trettioåring med i stort sedt
samma effekt: ingen vinst för försvaret, men förlust för landets näringslif.

Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

Men på livad sätt skall då en ändring åvägabringas? — Inskrifningsförordningens
§ 29, mom. 3 lyder i de delar, som kunna ha afseende på
nu föreliggande fall, sålunda:

»Sker inskrifningen af genom naturalisation till svensk medborgare
upptagen utländsk man det år, hvarunder han fyller 26 år eller senare
— — —, befrias han från värnpliktens fullgörande i beväringen under
fredstid och öfverföres — ---till landstormen.

Med »utländsk man» menar förordningen uppenbarligen i utlandet
född man. Och detta är den vanliga tolkningen. Efter hvad föreningen
har sig bekant, har det emellertid förekommit, att »utländsk man» tolkats
lika med »utländsk medborgare», och att enligt denna tolkning hem vända
svenskamerikaner frikallats från öfningarna och öfverförts till landstormen.
Det skulle ju då kunna synas ligga nära till hands att verkligen göra en
ändring i sagda moment i nu antydd riktning, alltså i syfte att utvandrad
svensk måtte i ifrågavarande afseende likställas med »utländsk man».
Föreningen skulle dock knappast vilja föreslå ett sådant steg. Man får
nämligen icke bortse ifrån, att vid hvarje ändring af dylik natur står man
inför risken att stimulera en utvandring af unga män, som vilja undandraga
sig värnpliktsöfningarna och som utvandra i den afsikten att
efter uppnådda 26 år resa tillbaka — eu afsikt, som måhända i de flesta
fall icke ens kommer att realiseras. Helt kan ju den risken icke afvärjas,
och någon risk måste man måhända stå, men det gäller att göra den
så liten som möjligt.

Föreningen skulle för sin del närmast vilja föreslå, att den bestämmelse
infördes, att svensk man, som från riket afflyttat före fullgjorda
värnpliktsöfningar och återkommer till landet efter fyllda 26 år, må kunna
efter ansökan af Eders Kungl. Maj:t frikallas från öfningarna. Härigenom
torde den ofvan berörda risken reduceras till det minsta möjliga. Eders
Kungl. Maj:t behåller i hvarje enskildt fall pröfningsrätten och kan därvid
taga hänsyn till ansökarens förmögenhetsförhållanden, om han redan
är familjeförsörjare o. s. v. Naturligtvis får han icke tidigare ha för
värnpliktens skull olofligen lämnat landet.

Föreningen tillåter sig erinra om, att det redan finnes eu bestämmelse,
enligt hvilken Eders Kungl. Maj:t meddelar värnpliktig tillstånd att från
riket afflytta. Uppgiften skulle alltså vara att, så att säga, supplera denna
bestämmelse med en ny, enligt hvilken Eders Kungl. Maj:t kunde också
åt utvandrad, som önskar i riket åter inflytta, bevilja viss lättnad i värnplikten.
Ur det allmänna intressets synpunkt bör den senare möjligheten
till dispens gifvetvis vara långt mer befogad än den förra. Det allmänna

Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

intresset torde bjuda att frikalla från värnpliktsöfningarna den öfverårige
invandraren, som till ringa nytta är för försvaret, men genom arbete, erfarenhet
och kapital kan betyda mycket för näringslifvet, medan det snarast
synes ställa sig afvisande mot krafvel på befrielse från värnplikten
för de unga, som vårt försvar alltför väl behöfver. Men hittills synes
man ha tänkt mindre på det allmänna intresset än individens bekvämlighet
i dessa stycken. För den unga värnpliktige, som önskar resa ur landet,
finnes det undantagsbestämmelser •— Eders Kung!. Maj:t beviljar årligen
hundratals ansökningar om tillstånd för värnpliktiga att få från riket afflytta.
Men den hemvändande svenskamerikanen, som vårt produktiva
arbete behöfver lika väl som vårt försvar behöfver den unga värnpliktige,
har man inga möjligheter att frikalla från en faktisk värn pliktstunga, som
nästan ofelbart drifver honom åter ur landet.

Den förlust af försvarskraft, som möjligen kan uppkomma genom den
anordning föreningen härmed tillåtit sig förorda, bör, såsom ofvan framhållits,
vida öfvervägas af den vinst eu återinvandring tillför vårt produktiva
arbete. Skulle emellertid denna förlust anses böra på något sätt
kompensera försvaret själft, då vill föreningen för sin del ifrågasätta,
huruvida icke detta kunde ske på den väg, att förbudet för värnpliktig
att utan Eders Kungl. Maj:ts tillstånd utvandra, blefve utsträckt att gälla
äfven ynglingar mellan t. ex. 17 och 21 år. För den enskilde blefve eu
tillstramning i detta hänseende visserligen mången gång besvärande, men
ur riksintressets synpunkt torde det väl knappast lida något tvifvel, att
icke densamma vore befogad gentemot unga män, som fosterlandet påkostat
en dyrbar uppfostran, men som vilja, såsom det synes, närmast af bekvämlighet
och ovilja mot några månaders strapatser och disciplin, undandraga
sig värnpliktsbördan.

Föreningen bär härmed velat draga de antydda frågorna inför Eders
Kungl. Maj:ts pröfning. Föreningen har själf under sin korta verksamhet
redan tvungits att taga ställning till desamma. Det är föreningens öfvertygelse,
att ett af de första villkoren att få till stånd en återinvandring
i nämnvärd omfattning är lättnad i berörda värnpliktsafseende. Men ju
förr denna kan genomföras, dess bättre. Den rådande krisen i Förenta
Staterna har skapat en konjunktur för återinvandringens befordrande, som
sannolikt icke snart återkommer. Men äfven med den bästa vilja kan
föreningen icke, såsom den skulle önska, utnyttja denna konjunktur. Värnplikten
är det hinder, som vanligast möter.

Dess bättre synes emellertid en ändring härutinnan kunna komma
till stånd utan att långa förarbeten och utredningar behöfva tillgripas. —
Bill. till Tiiksd. Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afl. 1 Band. 101~LäJl. 3

Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

Som prof på stämningen bland svenskamerikanerna bar föreningen tillåtit
sig att bär som bilagor närsluta afskrifter af några af de talrika skrivelser
föreningen i det ifrågavarande ämnet mottager.

Utan tvifvel skulle med öppnandet af den af föreningen föreslagna
möjligbeten för immigrant att bli frikallad från vämpbktsöfningarna återi
ti flyttningen af svenskamerikaner afsevärdt ökas. Och anse vi detta för
ett önskemål, så måste vi också vara beredda att vilja vägarne till dess
realiserande, i den mån detta kan ske utan att några riksintressen åsidosättas.
Såsom föreningen tror sig ba visat, är det i detta fallet så, att
inga sådana intressen skadas utan tvärtom i stort sedt befordras.

Och får föreningen med hänvisning till det ofvan sagda härmed i
underdånighet framhålla, det Eders Ivungl. Maj:t ville taga den af föreningen
berörda frågan i öfvervägande och, därest den synes Eders Ivungl.
Majit vara af den art att påkalla Riksdagens ingripande, om möjligt redan
till årets Riksdag afgifva förslag till lättnader i värnplikten för återinvandrare.
>

På grand af de i ofvanstående skrifvelse anförda skälen tillåta sig
undertecknade härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen vide besluta att hos Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta vidtaga åtgärder
för att, i den mån och på det sätt det kan finnas lämpligt,
lättnader i fråga om fullgörande af vapenöfning i
fredstid må kunna beredas tid Sverige återkomna svenskfödda
undersåtar, som icke fullgjort sina värnpliktsöfningar.

Stockholm den 24 januari 1908.

L. Douglas.

B. G. Hamilton.

Stockholm, 1908. O. L. Svanbäcks Boktryckeri.