Motioner i Första Kammaren, N:o 16

Motion 1895:16 Första kammaren

2

Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

a) att utrikesdepartementets årliga anslag ökades
med 100,000 kronor på extra stat;

b) att återstoden af bristen ersättes dels genom en
lämplig nedsättning i de till ministerstaten hörande
embets- och tjenstemäns löner, dels genom sammanslagning
af ministerplatserna i Berlin och Wien, samt
i Madrid och Lissabon; och dels genom indragning af
de nuvarande militärattaché-befattningarna.

Stockholm den 24 januari 1895.

H. Klinckowström,

Ledamot af Riksdagens Första Kammare
för Elfsborgs län.

N:o 16.

Af grefve De la Gardie, om ändring af § 10 mom. 2 och
§ 12 mom. 1 i förordningen angående vilkoren för tillverkning
af bränvin.

Då, enligt Kongl. Maj:ts nådiga förordning af den 13 juli 1887 angående
vilkoren för tillverkning af bränvin, vid skatteförändring förhöjd
skatt skulle kunna drabba redan tillverkadt på nederlag liggande bränvin
och derigenom framkalla en panikartad osäkerhet i affären utan att
staten derför erhölle ökad inkomst, så torde ett tillägg till och en förändring
uti ofvannämnda kongl. förordning vara af nöden.

Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

o

Jag föranledes väcka förslag härom till följd af erfarenheten från
föregående år, då vid ryktet om en skattehöjning de flesta, såväl enskilda
som allmänna, nederlag blefvo på en gång uttagna och flera millioner
kronor onödigtvis drogos ur den allmänna rörelsen. Att detta
medförde stora förluster i räntor och omkostnader för alla dem, som
togo ut sina nederlag och verkade tryckande på marknadspriset under
sommaren och hösten, utan att staten härigenom tillskyndades någon
som helst motsvarande fördel, är alldeles uppenbart.

Visserligen har Riksdagen vid alla de senaste skattehöjningarna för
för hvarje gång beslutit, att det redan tillverkade på nederlag liggande
bränvinet icke skulle drabbas af förhöjd skatt, men då den kongl. förordningen
ej lemnar trygghet härför, utan tvärtom, så måste alltid uppstå
oro och ovisshet vid hvarje fråga om förhöjning af bränvinsskatt.

Som naturligt är anser tillverkaren, och för att kunna med något
slags beräkning drifva sin affär, måste han så göra, att, då han erhållit
vederbörligt tillstånd bedrifva sin tillverkning, han då också eger sköta
sin affär under de vilkor, som äro för handen, intill dess regering och
Riksdag besluta förändrade bestämmelser. Följaktligen disponerar tillverkaren
vanligen genast det honom tillåtna qvantum, 15 procent af
tillverkningen, och låter de såsom statens säkerhet för skatten föreskrifna
85 procent qvarligga på nederlaget tills vidare. Detta parti
säljes icke så sällan på leverans längre fram efter köparens beqvämlighet
i den tanke, att, då man uppfylt föreskrifna skyldigheter, man då
också har rättighet drifva sin affär ostörd.

Rätteligen må man väl anse, att bränvinet är beskattadt så fort det
passerat kontrollapparaten och blifvit i afräkning släng den uppfördt, äfven om
staten, för att icke onödigtvis draga så stora kapital ur den allmänna
rörelsen, lemnar anstånd med liqviden till dess varan skall ut i konsumtion.
Huru skulle man eljest kunna anse, att de på nederlag qvarliggande
85 procent af tillverkningen äro tillräcklig garanti för hela skattebeloppet,
om man ej antager detta belopp vara kändt och bestämdt vid
varans inläggande på nederlaget; icke kunna de väl vara tillräcklig säkerhet
för ett alldeles okändt förhöjdt skattebelopp.

Blifver nu ingen förändring uti den kongl. förordningen vidtagen i
den rigtning, att förhöjd skatt kommer endast att drabba det bränvin,
som tillverkas efter af Riksdag beslutad och af Kongl. Maj:t faststäld
skatteförändring, så kommer att upprepas vid hvarje fråga om skattehöjning
detsamma som skedde föregående år, nemligen att alla som
kunna skaffa penningar taga ut sina nederlag och söka på så vis rädda
sig under alla omständigheter.

4

Motioner i Förslå Kammaren, N:o 16.

Att detta i främsta rummet kommer att ske med de kapitalstarka
bolagens stora nederlag och äfven de större enskildes är säkert, så att
om äfven mot förmodan något nederlag befunnes åtkomligt, så blefve
dock vinsten för staten högst obetydlig.

För att förekomma dylik skadlig panik får jag derför vördsamt
hemställa,

att Riksdagen ville för sin del besluta följande
tillägg till § 10 mom. 2 i gällande kougl. förordning
af den 10 oktober 1890 angående vilkoren för tillverkning
af bränvin:

Vid uttagning från nederlag gäller den skatt, som
blifvit bränvinet påförd uti den under tillverkningsrätten
förda afräkningslängd,

och att § 12 mom. 1 får följande lydelse:

Af bränvin, för hvilket tillverkning sskatt eg blifvit
erlagd i ränteri eller påförd allmänt nederlag, skola etc.

Stockholm den 25 januari 1895.

Johan De la Gardie,