Motioner i Första Kammaren, N:o 16

Motion 1894:16 Första kammaren

Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

3

N:o 16.

Af herr Trcffeilberg, om meddelande af lagbestämmelser i syfte att
vid slagt af husdjur minsta möjliga lidande tillfogas djuren.

För befrämjande af ett humanare förfarande vid slagt af kreatur hafva,
efter hvad kändt är, under de senare åren flerehanda åtgärder vidtagits,
såväl från enskildes .och de s. k. djurskyddsföreningarnas sida, som af offentliga
myndigheter.

I sådant Jsyfte utfärdades nemligen i december månad år 1891 ett af
talrika framstående personer ur skilda samhällsklasser i de nordiska länderna
undertecknadt upprop till allmänheten med uppmaning att genom
slagtmasker eller andra ändamålsenliga apparater låta bedöfva de djur, som
slägtas. Vidare och för samma ändamål hafva djurskyddsföreningarna sökt
verka genom spridande af skrifter och understöd åt tidskrifter i djurskyddsvänligt
syfte, hvarjemte särskildt svenska allmänna djurskyddsföreningen
uti till landshöfdingarne i länen stöld skrifvelse den 19 februari
1892, med öfverlemnande af ofvannämnda upprop, anhållit om deras kraftiga
medverkan för befordrandet af ett mildare behandlingssätt af slägtgren.
I denna skrifvelse yttras följande:

»I inånga trakter af vårt land tillgår ännu slagtningen på det sätt,
att djuren kullkastas genom rep, hvilka fästas ofvanom djurets klöfvar,
hvarefter och sedan djuret lagts på rygg med fotterna bundna uppåt, djurets
hals utan vidare uppskäres och matstrupen utdrages samt ombindes
för att det blod, som kommer från balsådrorna, ej skall blifva förorenadt —
lida denna hemska operation utan all föregående bedöfning.»

Ändtligen hafva nästan alla länsstyrelser, delvis med anledning af
förenämnda skrifvelse i utfärdade kungörelser fäst allmänhetens uppmärk -

4

Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

samhet på grymheten och lagstridigheten uti ofvannämnda förfarande samt
förständigat kronobetjeningen att, der goda råd och varningar lemnas utan
afseende, bereda allvarlig tillämpning af stadgandet i 18 kap. 16 § strafflagen.

Oaktadt man torde kunna antaga att, till följd af en stigande upplysning
och här ofvan omnämnda förenade bemödanden från myndigheternas,
djurskyddsföreningarnas och enskildes sida, på många ställen i vårt land
ett humanare tillvägagångssätt vid slagt af kreatur under de senare åren
gjort sig gällande, måste det dock befaras, att det öfvervägande flertalet af
djur ännu slägtas på ett sätt, som långt ifrån öfverensstämmer med de
kraf, som pligt och barmhertighetskänsla ställa på menniskan i hennes förhållande
till djuren; och sant erinrar svenska allmänna djurskyddsföreningen
i sin ofvannämnda skrifvelse derom: att urgamla bruk i detta fäll,
huru grymma de än äro, dock icke lätt låta förändra sig; att en stor del
af den befolkning i vårt land, hvilken växt upp, utan att dess tanke blifva
fäst på djurens lidanden, ogerna öfverger dessa bruk samt att samma
bruk än mera ogerna öfvergifvas, då ett mildare behandlingssätt af djuren
blir förenadt med någon, om ock ringa kostnad och omsorg.

Betydelsen likväl af ett sådant mildare behandlingssätt, eller vigten
af hvarje anordning, som afser att i möjligaste mån vid slagt bereda kreaturen
en smärtfri död, framgår bäst af en beräkning öfver det antal djur,
som årligen slägtas i vårt land. I sådant afseende inhemtas af Stockholms
stadsfullmägtiges beredningsutskotts för någon tid sedan afgifna utlåtande
öfver väckt förslag till lagbestämmelser om slagthustvång och kontroll öfver
animaliska födoämnen i hufvudstaden, att år 1889 endast i Stockholm
och dess närmaste grannskap slagtades, enligt slagtarnes egna uppgifter,
23,430 stycken storboskap, 18,998 kalfvar, 13,335 får, 19,655 svin samt
1,603 hästar, eller tillsammans öfver 77,000 djur. Vidare och enligt i
England uppgjorda statistiska beräkningar förbrukas i medeltal något öfver
39 kg kött pr individ och år i Sverige. För den händelse att storboskap
uteslutande användes, skulle enligt denna beräkning omkring 760,000 sådana
djur årligen slägtas, men all den stund slagtdjuren till ett öfvervägande
antal (öfver två tredjedelar) utgöres af mindre husdjur, kommer
summan af årligen inom Sverige slagtade djur att belöpa sig till omkring
4 millioner, allt lågt beräknadt.

På kontinenten har man redan på många ställen egnat slagtfrågan
nödig uppmärksamhet. I hertigdömet Sachsen-Meiningen stadgades genom lag
af den 23 maj 1891 och i konungariket Sachsen i mars månad år 1892, att
blodaftappningen vid slagt af alla husdjur skall föregås af bedöfning, och
för öfrigt förefinnas vid alla offentliga slagthus i Tyskland och Österrike

Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

o

särskilda bestämmelser för slagtsättet, hvarigenom humanitetens fordringar
tillgodoses. Äfven i Schweiz är slagt utan bedöfning förbjuden. I vissa
reglementen, t. ex. i Bernburger slagthusförordningen, äro bestämmelserna
synnerligen noggranna, såsom framgår af följande i denna förordning förekommande
paragrafer:

§ 4. Hvarje rå och plågsam behandling af slagtboskap är förbjuden.

§ 7. Boskap, som ställes in i slagthus för längre tid än 24 timmar,
skall af egaren förses med tillräckligt med foder, i annat fall sörjer slagthusförvaltningen
för utfodringen.

§ 10. Dödandet af djuren skall verkställas på ett möjligast snabbt
och smärtfritt sätt. Magistraten bestämmer, huru det ändamålsenligast bör
ske. Slagten får verkställas blott af öfvadt och tillräckligt kraftigt folk,
kontrolleradt af uppsyningsmannen; oöfvadt folk är en gång för alla förbjudet
att befatta sig dermed.

§ 11. Slagtdjuren få införas i slagtrummet först sedan alla förberedelser
för slagten äro vidtagna.

Derjemte stadgas att dödandet af nötkreatur och hästar skall ske
medelst användande af slagtmask, samt att småboskap och svin skola före
slagten medelst klubba eller hammare döfvas o. s. v.

Liknande föreskrifter hafva slagthusen i Bremen, Wtirzburg, Hannover,
Chemnitz, Mttlheim, Iserlohn, Erfurt m. fl.

Hvad åter vårt land angår, så har väl frågan om lagstiftningens ingripande
till åstadkommande af ett mildare behandlingssätt af slagtdjur
eu gång tillförene blifvit inom riksdagen väckt genom en år 1887 i Riksdagens
Andra Kammare af herr P. Zimdahl i ämnet afgifven motion
angående ändring af 18 kap. 16 § strafflagen; men sedan lagutskottet i
deröfver afgifvet utlåtande, upplyst, att förarbeten redan blifvit vidtagna
till den af Kongl. Maj:t i skrifvelse den 15 november 1884 lagberedningen
ålagda revision af strafflagens straffbestämmelser, vid hvilket förhållande
det syntes utskottet olämpligt, att Riksdagen för det dåvarande skulle
vidtaga någon åtgärd till åstadkommande af ändring i strafflagen, så
blef utskottets afstyrkande utlåtande af Riksdagens begge kamrar bifallet.

Nu hafva emellertid Dalarnes, Karlshamns, Borgholms, Hernösands,
Gotlands, Yexiö, Göteryds, Linköpings, Strengnäs, Karlskrona, Sköfde och
Göteborgs djurskyddsföreningar, »Djurvännernas nya förening» och många
enskilda djurvänner anmodat mig att vid riksdagen väcka motion i syfte:
dels att få slagt af åtminstone större husdjur utan föregående fullständig
bedöfning betraktad såsom grymt djurplågeri, dels att den i 18 kap. 16
§ strafflagen befintliga bestämmelsen, som gäller uppenbar grymhet mot
egna eller andra kreatur, måtte utsträckas att gälla äfven för andra djur

6 Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

än husdjuren, och dels att bötesbeloppet för ifrågavarande lagbrott icke
finge understiga 15 kronor.

Hvad nu de båda sistnämnda önskningsmålen angår, så, och då befaras
kan, att förslaget om den i 18 kap. 16 § strafflagen förekommande
skyddsbestämmelsens utsträckning äfven till andra djur än husdjur skulle,
om samma förslag blefve lag, i tillämpningen kunna medföra stora svårigheter
och mången gång leda till missbruk och trakasserier, samt då förslaget
att höja bötesminimum för vissa arter af djurplågeri icke torde
kunna påräkna framgång med mindre än att styrkas kunde — hvarom dock
all utredning saknas, — att domstolarne i allmänhet allt för mildt bedömde
hithörande förseelser, så har jag icke ansett mig hafva tillräckliga
skäl för att tillmötesgå de respektive djurskyddsföreningarnas framställningar
i ofvanberörda båda hänseenden. Deremot, och beträffande det
återstående af samma föreningar framstälda förslaget om att få slagt af
åtminstone de större husdjuren utan föregående bedöfning betraktad såsom
djurplågeri, så ock, enär det kulturintresse, som är fäst vid denna del
af djurskyddsfrågan, icke synes mig hafva blifvit genom vår nu gällande
lagstiftning tillgodosedt i den omfattning, som af samma intresse kräfves
och af befolkningens nuvarande bildningsgrad i allmänhet torde medgifvas,
har jag trott ett försök böra göras för att söka utverka lagstiftningens
mellankomst till befrämjande af nyssnämnda syftemål. Endast derom har
jag hyst någon tvekan, huruvida ändamålet bäst må kunna uppnås, antingen
på den Kongl. Maj:t förbehållna ekonomiska lagstiftningens väg
eller i den ordning, som för stiftande af kriminallag är stadgad, genom
ett tillägg till 18 kap. 16 § strafflagen; men bedömandet häraf lärer
lämpligen böra öfverlemnas till Kongl. Maj:t, derest Riksdagen öfver hufvud
anser motionen förtjena afseende.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört och jemväl i enlighet
med svenska allmänna djurskyddsföreningens och svenska allmänna qviunoföreningens
till djurens skydd önskan, får jag vördsamt föreslå,

att Riksdagen behagade till Kongl. Maj:t aflåta
underdånig skrifvelse med begäran, att Kongl. Maj:t
täcktes taga i nådigt öfvervägande, om och till hvilken
utsträckning lagbestämmelser må kunna meddelas i
syfte att vid slagt af husdjur minsta möjliga lidande,
medelst förutgående bedöfning eller på annat ändamålsenligt
sätt, tillfogas djuren.

Stockholm i januari 1894.

Curry Treffenberg.