Motioner i Första Kammaren, N:o 16

Motion 1892:16 Första kammaren

14

Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

än tio liter det i försäljningslokalen befintliga parti af
den dryck, som utgjort föremål för försäljningen, tillika
med kärl, som för dess afhemtning äro tjenliga, skall
vara underkastadt beslag och dömas förbrutet,

Stockholm den 29 januari 1892.

A. H. Öländer.

N:o 16.

Af herr Oltl lider, ang. skrifvelse till Konungen med begäran om
framläggande af förslag till ändring i förordningen den
18 september 1862, huru gäld vid ''dödsfall betalas skall
m. m.

Enligt kongl. förordningen om urarfvagörelse m. in. af den 18 september
1862 eger efterlefvande make, utan arfvingarnas hörande, samt arfvinge,
utan vare sig efterlefvande makes eller öfriga arfvingars hörande,
rätt att till konkurs afträda den aflidnes bo. Det står visserligen efterlefvande^
make eller den arfvinge, som ej vill afträda egendomen, öppet att
senast å inställelsedagen i konkursen anmäla sig till öfvertagande af boet
mot skyldighet att ställa borgen för dess vet erliga gäld; men boet har
dock då redan blifvit försatt i konkurs, offentlig stämning utfärdats och
alla de obehag, som härmed äro förenade, inträffat, såsom misstroende till
boets affärsställning, rubbning i af den aflidne påbörjade och af hans arfvingar
fortsatta företag, svårighet att på det mest vinstgifvande sätt realisera
boets egendom och afveckla dess affärer och slutligen måhända till

Motioner i Föräta Kammaren N:o 16.

15

och med en viss skugga på den aflidnes minne. Härtill kommer, att ett
dylikt egendomsafträde kan ske långt efter dödsfallet och sedan all egendom
redan blifvit mellan arfvingarna skiftad, allenast någon bland dem
erhåller underrättelse om en den aflidnes skuld, hvarom han förut varit
okunnig. Och denna rätt är, besynnerligt nog, äfven medgifven den eller
de arfvingar, som äro från all delaktighet i boet uteslutna, som ej närvarit
vid bouppteckningen, som ej tagit någon befattning med boet och som
icke af arfvet njutit någon förmån, ehuru sådana arfvingar, eldigt 20 § i
ofvan åberopade förordning, äfven utan urarfvagörelse äro fria från ansvarighet
för den aflidnes gäld. Till hvilka missbruk och orimligheter
ifrågavarande rättighet kan leda, bör lätt kunna inses, och jag ber att till
belysning deraf få anföra ett exempel, som inträffat i den mig anförtrodda
domsaga. En person, som dref en större affärsrörelse, afled och efterlemnade
arfvingar på olika ställen i riket. Enligt af den aflidne i lifstiden
upprättadt testamente egde dock endast några af arfvingarna rätt till del
i arfvet, medan de öfriga voro derifrån uteslutna. Affärsrörelsen fortsattes
med framgång af dem bland arfvingarna, hvilka boets egendom sålunda
genom testamentet tillfallit, och bedrefs, likasom af den aflidne, i stor skala
och med dennes namn såsom firma. Men efter någon tids förlopp erhöll
eu af de från arfvet uteslutna arfvingarna kännedom om en den aflidnes
skuld. Ehuru han enligt det här ofvan anmärkta stadgandet icke var betalningsskyldig
för nämnda gäld, ansåg han dock säkrast att bereda sig
urarfvaförmån och afträdde, till allt annat än angenäm öfverraskning för
de öfriga arfvingarna, den aflidnes bo till konkurs. Att de öfriga arfvingarna
inom föreskrifven tid anmälde sig till boets öfvertagande och äfven
emot stadgad borgen fingo tillträda detsamma, kunde naturligtvis ej hindra,
att offentlig stämning utfärdades och att boet faktiskt försattes i konkurs.
Hvilket hinder i affärsrörelsen, hvilken rubbning i dess fortsatta verksamhet,
hvilket misstroende till det eljest fullt solida företaget härigenom åstadkoms,
är lättare att tänka sig än beskrifva.

Det synes mig derför som om rättvisan fordrade, att möjligheten till
dylika missförhållanden undanröjdes, och det förefaller mig, att den lagändring,
som för sådant ändamål vore erforderlig, borde kunna verkställas,
utan att någon inskränkning derigenom behöfde ske i arfvinges eller efterlefvande
makes rätt att bereda sig urarfvaförmån. Jag liar nemligen tänkt
mig, att ifrågavarande syfte skulle kunna uppnås derigenom, att de i
kongl. förordningen om urarfvagörelse in. in. förekommande stadganden
ändrades derhän, att, då ansökan om afträdande af aflidens bo icke är
underskrifven af alla hans sterbhusdelegare, ansökningen skulle kommuniceras
med dem, som ej undertecknat densamma, och dessa lemnas tillfälle

16 Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

att inom någon viss, af domhafvanden eller rätten i kommunikationsresolutionen
föreskrifven tid anmäla, sig till boets öfvertagande, i hvilket fall
konkurs ej skulle ega rum. De paragrafer i ofvan omförmälda förordning,
som genom en dylik lagbestämmelse skulle erhålla en hufvudsakligen förändrad
lydelse, äro visserligen endast den 6:te och den 10:de; men antagligt
är, att mindre redaktionsförändringar äfven blefve erforderliga i andra
paragrafer af samma förordning. Som jag ej tilltror mig att vare sig i
afseende härpå eller i fråga om den ändrade lydelsen i nyss nämnda båda
paragrafer framlägga ett fullständigt redaktionsförslag samt dessutom den
utredning, som i frågan må vara erforderlig, lämpligast bör kunna af Kong].
Maj:t verkställas, får jag härmed vördsamt föreslå,

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Magt täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring i kongl. förordningen,
huru gäld vid dödsfall betalas skall, och om urarfvagörelse,
så ock angående undansättande af egendom i
död makes bo af den 18 september 1862, att, då ansökan
om afträdande af aflidens bo icke är af alla sterbhusdelegare
underskrifven, densamma skall med öfriga
sterbhusdelegare kommuniceras med föreläggande för den
eller dem af dessa, som ej vilja att egendomen afträdes,
att inom viss tid, med iakttagande i öfrigt af de föreskrifter,
som till betryggande af fordringsegarnes rätt
må vara erforderliga, anmäla sig till öfvertagande af den
aflidnes egendom.

Om remiss till lagutskottet anhålles vördsamt.

Stockholm den 29 januari 1892.

A. II. Öländer.