Motioner i Första■ Kammaren, N:o 16 (Motion 1890:16 Första kammaren)

Motioner i Första■ Kammaren, N:o 16.

N:o 16.

Af herr Kerfstedt, om anslag för åvägabringande af regelbunden
ångbåts förbindelse mellan svenska hamnar och La Flatafloden.

Bland de förvärfskällor, som naturen anvisat vårt fädernesland,
intager obestridligen sjöfartsnäringen ett framstående rum, och att denna
lemnat god utkomst åt tusental af dess inbyggare samt betryggande
användning för ett efter våra förhållanden ansenligt kapital, derom bär
statistiken ojäfaktiga vittnesbörd. Under de senare åren har emellertid
detta slags verksamhet icke blott icke motsvarat den mägtiga materiella
utveckling, som inom så många andra områden äfven hos oss gjort sig
gällande, utan med stora steg gått tillbaka, då deremot flertalet andra
sjöfartsidkande nationer härutinnan kunna uppvisa betydande framsteg.
Om hänsyn tages endast till Sveriges ångbåtsflotta, har dennas drägtighet
visserligen under åren 1875—1887 ökats med 40 %, men samtidigt
tillväxte Norges med 200 °/0, Danmarks med 110 °/o, Tysklands
med 275 °/0, Englands med 100 °/o, Frankrikes med 120 %i Spaniens
med 100 °/0 samt Italiens med 150 °/o- Att döma häraf, äro således
utsigterna för denna handtering annorstädes mera löftesrika än hos oss,
och den erfarenhet, som föreligger beträffande lifaktigheten af vår utrikes
sjöfart, är i sanning föga uppmuntrande, ithy att Sverige härutinnan
under år 1887 deltagit med 32,800 tons mindre än år 1882. De
af svenska fartyg i utrikes sjöfart införtjenta fraktbeloppen hafva naturligtvis
jemväl ansenligt nedgått eller från 37 millioner kronor till
29,800,000, och samtidigt har antalet sålunda sysselsatte svenske sjömän
småningom minskats till 19,000.

14 Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

Här antydda förhållanden torde det dock vara möjligt omgestalta,
och detta mål synes mig tillräckligt behjertansvärdt för att å ny o påkalla
statsmagternas allvarliga pröfning, i all synnerhet som åtskilliga
för vårt land betydelsefulla industri- och näringsgrenar härmed stå i
oskiljaktigt samband. För kort tid sedan har ifrågavarande angelägenhet
föranledt Riksdagen att till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse
med begäran om erforderliga utredningar och förslag, men då icke blott
tullkomitén, som på nådig befallning yttrat sig i frågan, utan äfven
kongl. kommerskollegium och generaltullstyrelsen, till hvilka Kongl.
Maj:t täckts remittera densamma, synas hafva förbisett hela innebörden
af berörda 1888 års skrifvelse, torde fullgiltiga skäl föreligga att till
ärendet återkomma. Nyssnämnda komité och båda embetsverk yttra
sig nemligen endast om medlen för skoppsbyggeriets upphjelpande, och
egna ingen uppmärksamhet åt den nödvändiga förutsättningen härför
nemligen rederinäringen, utan hvilken intet regelbundet behof af fartyg
finnes för handen och i följd deraf ej heller någon möjlighet för
våra inhemska verkstäder att kunna till antagligt pris och med nödig
skyndsamhet utföra ingående sådana beställningar. Hittills har endast
i Göteborg utvecklats någon kraftig verksamhet för ökande af vår med
utrikes fraktfart sysselsatta ångbåtsflotta, men stor fara finnes, att intresset
härför slappas och dör bort genom 1888 års Riksdags åtgärd
att främja skeppsbyggeri genom åsättande af tull å från utlandet inköpta
fartyg, utan att samtidigt bereda rederierna motsvarande fördelar.

I ändamål att ådagalägga, hvilken stor ekonomisk betydelse skeppsrederi
och -byggeri ega för vårt land, samt att ett kraftigt ingripande
af staten för dessa näringars höjande vore eftersträfvansvärdt, tillåter
jag mig här nedan anföra några sifferdata, som af en fackman stälts
till mitt förfogande. Om vi skola vara i stånd att hålla jemna steg
med andra länder i fyllandet af den årliga tillväxten i verldstonnaget,
och med dem dela vinsten häraf, kräfves oundgängligen ett ökande af
vår ångbåtsflotta med åtminstone 15—20 fartyg årligen, hvardera af
omkring 800 tons drägtighet. Kostnaden för dessa belöper sig till omkring
7 millioner kronor samt hyra för befäl och besättning jemte värdet
af proviant, hvilken, då fartygen ej uteslutande äro sysselsatta utomlands,
företrädesvis köpes i Sverige, till sammanlagdt 5 å 600,000
kronor om året, hvartill komma utgifter för underhåll, reparationer och
försäkringspremier, som torde tillfalla hufvudsakligen inhemska bolag.
Fraktbeloppen, som inseglas, lära kunna anslås till omkring 200,000
kronor för hvarje fartyg, och häraf erlägger utlandet åtminstone två

Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

tredjedelar. Det är således ansenliga summor, som kräfvas för en tidsenlig
utveckling af den inhemska rederinäringen, och de fördelaktiga
verkningarne af dess uppblomstring skulle utan tvifvel sträcka sig till
vida kretsar, bidraga till ökad lifaktighet inom skilda industrigrenar
samt bereda arbetsförtjenst och sjömannautbildning åt ett större antal
af vår för detta yrke synnerligen dugliga kustbefolkning, af hvilken
många nu öfvergifva fosterlandet och taga hyra på andra nationers
fartyg.

Men innan förhållandena hunnit stadga sig så, att icke blott stegrad
utan framför allt regelbunden efterfrågan efter detta slags fartyg kan
med säkerhet motses, drista våra inhemska verkstäder säkerligen ej att
ikläda sig den stora risk, som eu plötslig och omfattande utvidgning
eller omgestaltning af deras verksamhetsfält vållar, och för närvarande
äro de ingalunda i stånd att tillgodose ett så väsentligt ökadt behof
af transportmedel. Detta måste således till en början fyllas från utlandet;
men de nyligen åsätta tullsatserna, hvilka fördyra all hithörande
materiel, måste förlama företagsamheten i sådan rigtning. Då emellertid
sträfvandena att allsidigt främja den inhemska produktionen och bereda
vårt lands inbyggare ökad arbetsförtjenst icke tillåta, att ifrågavarande
tull åter borttages, samt då de utredningar, hvartill Riksdagens
förberörda underdåniga skrifvelse gifvit anledning, icke ännu underkastats
Kongl. Maj:ts slutliga pröfning, så torde det vara för tidigt att
nu härutinnan framlägga något bestämdt formuleradt förslag. Anmärkas
må likväl, att den mest betryggande och för staten minst betungande
utvägen till rederinäringens hjelp och understöd synes mig vara
att medelst så kallade seglationspremier uppmuntra sjöfarten på utlandet,
möjligen med undantag af länderna kring Östersjön.

Innan denna synnerligen behjertansvärda fråga kan hinna varda
på ett tillfredsställande sätt ordnad, bör det dock vara Riksdagens pligt
och nationen värdigt att tillse, huru vida icke, oberoende af ofvan åsyftade,
mera omfattande åtgärder, fullgoda skäl förefinnas att lemna statssubvention
åt det eller de rederier, som vore benägna att upprätthålla
regelbunden förbindelse mellan svenska och transatlantiska hamnar.
Dymedelst skulle nemligen industrien, handeln och näringarne samtidigt
främjas, samt nya marknadsplatser öppnas för våra exportvaror, som
dit vunne vida snabbare och billigare befordran än för närvarande är
möjlig, då mellanhinder för omlastning i nordsjöhamnar måste anlitas,
och den ojemförligt största fraktinkomsten tillfaller utländska rederier.
Denna väg hafva flera främmande land, t. ex. Norge, Tyskland, Frankrike
och England, redan inslagit samt funnit med sin fördel förenligt

Motioner i Första Kammaren, N:o 16.

att dermed fortfara. Att sådana samfärdsleder skola kunna utan det
allmännas mellankomst bringas till stånd, är näppeligen tänkbart, alldenstund
desamma, åtminstone under första åren af sin tillvaro och innan
de hinna blifva upparbetade, i de allra flesta fall medföra känbar
förlust i stället för skälig ränta på de stora kapital, fartygens inköp
och utrustande medfört. Bland de trader, som äro särskild! förtjente
att härvid komma i åtanke, har Sveriges allmänna exportförenings styrelse
i underdånig skrifvelse af den 4 dennes framhållit en till Buenos
Ayres och närliggande platser samt på grund af verkstälda ekonomiska
utredningar anfört, att för densammas upprätthållande kräfves ett förslagsanslag
af högst 200,000 kronor årligen under 3 år, för att deraf
utbetala subvention åt det ångfartygsrederi, som vore sinnadt härom
gå i författning. Beträffande summans storlek må i förbigående erinras,
att ett lika stort understöd i Norge anslagits åt luden Bergen—
Stavanger—N e w-York.

Oaktadt jag är lifligt öfvertygad om fördelarne för vårt land af
flera liknande transatlantiska ångbåtstrader, torde dock af flera skäl
lämpligt vara att till en början ifrågasätta statssubvention endast åt en,
och tillåter jag mig, med stöd af hvad ofvan anförts, härmed hemställa,

att till Kongl. Maj:ts förfogande ställes ett förslagsanslag
af 200,000 kronor årligen under eu tid af
3 år, för åvägabringande af regelbunden ångbåtsförbindelse
hvarannan månad mellan svenska hamnar och
LaPlata-floden i Syd-Amerika, medelst tvenne, inhemskt
rederi tillhöriga, ändamålsenliga ångare af åtminstone
2,000 tons lastdryghet samt under de närmare
vilkor i öfrigt, som Kung]. Maj: t kan pröfva
nödigt bestämma.

Om remiss till statsutskottet får jag slutligen vördsamt anhålla.
Stockholm den 25 januari 1890.

J. Kerfstedt.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1890.