Motioner i Första Kammaren, N:o 15 (Motion 1893:15 Första kammaren)

Motioner i Första Kammaren, N:o 15.

N:o 15.

Af herr Tamm, angående skrifvelse
gärder till motverkande af

till Konungen i fråga om ätosedlighet.

Betraktar man folkens historia, måste med glädje bemärkas, att ett
bestämdt framåtskridande i det hela egt och eger rum; men detta framåtskridande
sker ej regelbundet snörrätt, utan liknar mera en hafvets
vågrörelse, då folken under den ena tidsåldern stiga uppåt, för att under
en efterföljande sjunka nedåt. Nekas kan icke, att vår tidsålder
företer en de skarpa motsatsernas väldiga strid. Det är, som om vågorna
brötos utefter ett långt hafsgrund, der all regelbundenhet i vågrörelsen
vid ytlig betraktelse förefaller vara försvunnen.

Sådana brytningar på det religiösa, sociala och politiska området
spörjas öfver allt, och lätt kan man fatta, att mången står bäfvande
inför vår tids företeelser. Men man bör icke förbise, att mycket finnes,
som kan förbättras; att allt stort och godt i menskligheten måste framfödas
med »vedermöda» och »sveda», och att ej vi, utan en högre hand
styr verldens öden, så att skäl till misströstan i djupaste mening i sjelfva
verket icke förefinnas. Mycket i denna strid är dock framkalladt af en
reaktion mot det onda och ofullkomliga, som existerar, och häraf alstras
visserligen eu sorglig bitterhet och ganska naturliga öfverdrifter i kampen;
men denna strid är likväl i och för sig ett godt, emedan den leder
till förbättring och det ondas aflägsnande. Behöfver man således
icke skåda med dådlös misströstan mot framtiden i ofvannämnda hänseenden,
just derför att på dem striden är i full gång, så har dock
menniskovännen tillräcklig anledning till oro deruti, att det allra vigtigaste
området af alla — det moraliska — företer en yta, som närmast

Motioner i Första Kammaren, N:o 15. 15

liknar ett sluttande plan, der jemförelsevis ringa arbete uppåt spörjes.
Den moraliska halten och verkan af åtgärder nationerna emellan är ej
den afgörande; inom folken sjelfva är ej den frågan bestämmande: är
denna lag, denna handling i enlighet med moralens hud? Individerna
låta sin handel och vandel ej heller deraf ledas. Mer och mer är vår
tid stadd på nedgång i dessa hänseenden: för vä rfshegär et och njutningslustan
äro regulatorerna. Sjelfmord, förfalskningar, ja, affärsskandaler
af alla slag, stora och små, bland hög och låg, i representant-församlingar
och bland enskilda, och brott mot andras egendom äro alldagliga
nyheter i pressen. Värst är, att den moraliska känslan genom denna
alldaglighet blir så förslappad, att stöld kallas oregelbundenheter och
oegentlighet^-, ondt får ej kallas ondt, synd synd; och till slut uppskakas
ej ens någon häraf, ännu mindre reser sig folket med kraft och
ihärdighet deremot, ja, och häri ligger den största faran, till och med
de bästa samhällselementen taga saken likgiltigt! År detta sant i allmänhet,
så är det fullt ut lika sant och eger sin tillämpning på ett
specielt område, det, som i egentlig mening benämnes sedlighets-området:
förhållandet mellan de begge könen. Staten kan och bör icke stå likgiltig
inför detta, ty här gäller det dess säkraste grundvalar: familjens
helgd och det kommande slägtets uppfostran, hvarpå statens framtid
beror. Hvar befinna vi oss nu i sedligt hänseende? — Spörj efter, huru
många äktenskap, synligt eller doldt, brutits af osedlighetens demon!
Utforska grundorsaken till mångens ruin, eller dertill, att den unge
mannen tillgriper principalens eller bekantas kassa under lånets eller
tjufnadens form, mördar sin bror och dylika dater! Spörj i fattigmans
hydda, hvarför brödet blir så odrvgt! Svaret härpå skall blifva: njutningslustan
och en i osedlighet tillbragt ungdom, deraf född olust till
arbete och till hemmets stilla behag. Forska i polisjournalerna och
betrakta antalet fosterfördrifningar och sjelfmord! Spörj, hvarför fattigvårdstungan
är så dryg, och svaret blir: »de oäkta barnen!» Här klagas
från våra sydliga provinser, att våra arbeterskor återvända dit från
Tyskland och Danmark, sedan de blifvit förderfvade derstädes. Betrakta
registret öfver Stockholms prostituerade qvinnor och se huru landtbefolkningens
barn bidraga dertill med hufvudparten! Se på den anda,
som deraf framfödes och som visar sig i utelif på krogar och sångkaféer
m. m., hvilket allt mera griper omkring, ej blott bland s. k.
ungkarlar, utan äfven bland äldre män, ja, bland sjelfva familjerna. Se
huru denna anda återspeglar sig i literaturen, såväl i den inhemska
som i den utländska, och som öfverallt utbjudes! Ja, en del häraf, som
icke ens kan räknas till den osedliga literaturen, har tillgripit medlet

Motioner i Första Kammaren, N:o 15.

att låna »pikanta» titlar för att kunna säljas till oskäligt höga pris.
Se på den gång nedåt, som den dramatiska framställningen undergår,
i det att det knappt mera lönar sig att framställa förädlande teaterpjeser,
ty dessa sakna publik! Man tillgriper då äktenskapsbrottens
»mise-en-scéne» på de s. k. bättre scenerna, för att ej tala om den allt
större dragning, de allt talrikare varietéerna synas utöfva.

Detta allt — och tusende exempel kunde anföras — är dock endast
synliga tecken af en dold osedligbetens lavaström, som genomflyter
hela samhället och alla dess lager och förbränner statens och
folkets lifskraft. Men hvad under! Knappt någon vågar uppträda häremot,
utan rundt omkring ropas: »tyst, tyst!», och man föredrager att
låta samhället förmultna på grund af falsk blygsamhet, om det verkligen
är blygsamhet, under det att vårt slägte rent af uppfostras till
osedlighet.

I våra dagar proklameras ju formligen den fria kärleken, äktenskapet
förhånas och förkastas, passionerna gifvas fritt lopp såsom eu
klokhetsåtgärd, i stället för att man förr ansåg såsom manligt och rätt,
att menniskan var herre öfver sina passioner och ej slaf under dem.
Befolkningsproblemet skall lösas, ej på sedligt ordnad grund, utan med
konstlade medel, som fritt utbjudas och annonseras i flera tidningar, ja,
i fackblad, och som åtföljas af anvisningar om sättet att använda dem.
Under det sträfvandet att uppfostra till sedlighet vinner föga uppmuntran,
synes man allt mera vilja förklara osedligheten såsom varande
ett nödvändigt ondt, som så att säga eger likberättigande med
det goda. Allt göres för att undandraga menniskan från osedlighetens
naturliga följder: barnaframbringandet hindras genom s. k. preventivmedel,
och prostitutionens följder söker man förebygga genom den
s. k. reglementeringen af prostitutionen. De naturliga följderna af allt
detta blifva naturligen: fosterfördrifning, barnamord och ökad prostitution.

Ja, äfven från rättänkande menniskor hör man stundom sådana
i tydlig strid med Guds bud stående uttryck, som att osedligheten ej
är så farlig; att samhället ej lider af mannens otuktighet, så länge
qvinnan bevaras ren; att lättsinnet är oskadligt för gossen och mannen,
men ej för qvinnan, och att således morallagen gäller för henne,
men ej för honom. Huru kan man så förvränga alla rättsbegrepp!
Hvarför skall gossen sakna det stöd för sin sedlighet, som allmänna
opinionen ännu delvis lemnar qvinnan? Tror man att mannens sedlighet
är af så föga värde för familj och samhälle, och kommer icke
qvinnan, som man kallar det svagare könet, kanske derför, att hon så

Motioner i Första Kammaren, N:o 15.

fullt häugifver sig åt den kallare mannen, kommer hon icke att småningom
neddragas till mannens låga ståndpunkt och uppfattning?

i var tid ar literaturen en af de mägtigaste uppfostringsmedlen;
men hon maste också uppehållas på en hög och ren ståndpunkt, om
hon skall vara mägtig sin ädla uppgift. Sker tvärtom, blifver den ett
uppfostringsmedel nedåt, och huru är det för närvarande härmed stäldt?
Jag vill nu ej tala om den literatur, som snart sagdt finnes öfverallt
och i jemförelse med hvilken Paul de Kocks romaner äro helt sedligamen
hvad skall sagas om den osedlighetsliteratur, som är skrifveri
för och i flera upplagor utgår till skolungdomen af begge könen och
a.rk.c®ni Regnad. Hvad om dessa böcker, som på gatorna offentligt
utbjudas af tidnmgsgossar såväl som i cigarrbutiker, tidningskontor och
boklador, och som tillocka sig köpare genom pikanta titlar, genom angifvande
af att vara »konfiskerade» eller förbjudna utomlands, eller som
safjas i slutna omslag och utgå i stora upplagor? Hvad skall sägas om
dessa obscena bilder i cigarett-lådor, i särskilda omslag, ja, som Öppet
annonseras från Stockholm och utlandet mot insändandet af postmärken,
under utöfvande af afl möjlig diskretion? Man skall ej invagga sig
''d,en !ron’ att dessa bilder spridas i ringa mängd; affären är lönande
både for annonser och säljare, och giftet sprides från bekant till bekant
att dermed uppfostra vårt folk. Jag skall till vederbörande utskott
öfverlemna en del bevismngsmaterial, som jag samlat, till bestyrkande
af har gjorda påståenden, då jag icke vill bifoga det till motionen,
alldenstund det ar af sådan beskaffenhet, att det icke lämpar sig
för offentligheten, ehuru dessa bilder offentligt, utbjudas till gammal och

ständ/o-t^ein 1§a tldmngar’ SOm stundom hitta vägen till månget an Inför

dessa fakta uppstår frågan: skall detta sakernas tillstånd fortfara.
Kan intet goras deremot? År vårt folk prisgifvet åt moralisk uneigang
i likhet med de folkslag, som enligt historiens ojäfaktigt vittnesbörd
genom osedlighet gått sin undergång till mötes? Eller är ei
möjligen ännu tid att ingripa mot en fiende, oändligt mycket farligare
for vart folk än någon utländsk inkräktare?

hor mm personliga del hyser jag den öfvertygelsen, att verklig
bot mot detta onda endast kan vinnas på moralisk väg, derigenom att
den sedligt opinionen reser sig och kraftigt söker motarbeta detsamma
En härmed sammanfallande åsigt har redan framkallat en reaktion mot
osedlighet^ i lökland, Frankrike, Belgien, Schweiz, Ryssland, Danmark
samt Finland; och i Norge har man ansett saken så pass vigtig,
att stortinget beviljat anslag för bearbetning af denna sedliga opinion.

Bi/t. till Rikad. Prof. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 1 Band. 5 Käft. y

18 Motioner i Första Kammaren, N:o 15.

Man spörjer deruti ett glädjande tidens tecken. Hvad en sedlig opinion
kan åstadkomma framgår ock af de lagrar, nykterhetsrörelsen såväl
hos oss som i andra länder vunnit. När skall man se att osedligheten,
dryckenskap ens tvillingssyster, är ett vida farligare ondt än denna? —
farligare, derföre att osedligheten är ett tygellöst lössläppande af en
naturligare drift, och just derför svårare att beherska; farligare, emedan
hon kan så väl dölja sig och smyga lömskt omkring, är så svår att
upptäcka; men trots allt detta sprider hon sitt gift först till individen,
sedan till samhället, och detta gift kan sedan aldrig fullt utdrifvas.

Men lika sant som det torde vara, att ett moraliskt ondt endast
kan utrotas på moralisk väg, och att morallagen och den borgerliga
lagen ej kunna så helt sammanfalla, så att etiska förbrytelser alltid
böra underkastas borgerliga straff, samt slutligen, att de grymma och
omenskliga straff, som under förflutna tider rigtats förnämligast mot
qvinnan af lagstiftaren — mannen — visat sig föga verksamma för
sjelfva osedlighetens hämmande; lika visst kan dock lagen sättas upp
som värn mot eggelsen till osedlighet, och den kan, såsom af nykterlietskampens
historia framgår, vara af största betydelse för utvecklingen
af en moralisk opinion. Den får först och främst ej vara sådan, att
den motverkar det moraliskt rätta genom upprätthållandet af orätt uppfattning;
och vidare kan den hejda det ondas framfart i flera fall.

Vår svenska sedlighetslagstiftning förekommer hufvudsakligen i
strafflagens 18 kapitel, och torde kräfva åtskilliga närmare förtydliganden
och tillägg för att lämpa sig efter nutidens rättsuppfattning och täcka
förbrytelserna i den form, de nu antagit, hvaraf jag skall taga mig
friheten framhålla några sidor, som, enligt min åsigt, höra beaktas vid
en omarbetning af denna lag. Denna omarbetning, som jag icke eger
förmåga att sjelf företaga, nödgas jag derför hänskjuta till Kongh Maj:t,
så mycket mera som en omarbetning af ofvan åberopade kapitel i strafflagen
säkerligen sammanhänger med andra paragrafer i lagar och förordningar,
hvilket, allt. för en icke lagkunnig omöjliggör framställande
af ett positivt förslag.

I § 7 af strafflagens adertonde kapitel möter oss eu straffbestämmelse
för man, som öfvar otukt med qvinna under 12 och 15 år. Man
gör sig genast frågan: hvarför skall i det ingalunda ovanliga tallet, att
qvinna öfvar otukt med en minderårig 12 å 15 års gosse, qvinnan
vara straffri? Jag kan ej förklara detta på annat sätt, än under den
grundfalska förutsättning, att osedlighet och otukt äro för gossen, den
blifvande mannen, en småsak, hvadan för hans förförelse intet straff
är stadgadt, en uppfattning, som helt och hållet strider mot den na -

Motioner i Första Kammaren, N:o 15.

turliga moraliska likställigheten mellan könen och derför icke bör ega
något som helst stöd i lagen, ur hvilken alla uttryck och bestämmelser,
som häntyda på en dylik uppfattning, böra utmönstras.

Vidare afser denna paragraf skydd för den unga flickan; men då
Kongl. Maj:t och Riksdagen antagit en lag, som höjt äktenskapsåldern
för qvinnan till 17 år, på den grund, att hon dessförinnan måste betraktas
såsom fysiskt alltför svag att kunna uppfylla sina pligter såsom
maka och moder, och psykiskt alltför outvecklad, att, i ett så vigtigt
hänseende som ingående af äktenskap, bestämma öfver sig sjelf och
af alla dessa anledningar oförmögen att uppfostra sina barn; synes
äfven den lagliga skyddsåldern och den deraf härflytande sjelfansvarighetsåldern
för qvinnan böra erhålla en motsvarande förhöjning.

§ 9. »Ogift man, som öfvar otukt med ogift qvinna, utom de fall,
som förut sagda äro, straffes för lönskaläge med böter, högst ett hundra
riksdaler. Ej skall dock sådant straff ådömas i annat fall, än då mannen,
efter lagsökning af qvinnan eller hennes målsman, ålägges att underhåll
gifva till barn, hvarmed qvinnan i lägersmålet rådd blifvit.»

Denna paragraf påminner om förhållandet, då ett barn tappar en
tallrik; går icke tallriken sönder, så ler man åt saken och säger kanske:
»det var tur», men går tallriken sönder, får barnet tillrättavisning.
Härigenom begås en orättvisa. Ingen kan tolka denna paragraf så, att
lönskaläge, utan påföljden, är orätt, hvilket framkallar en begreppsförvirring,
då ej det onda i och för sig är ondt, utan endast upptäckten
deraf. Men lagparagrafen kan dessutom hafva en ej oantaglig påföljd,
nemligen den, att mannen finner sig föranlåten att idka lönskaläge
under förhållanden, som omöjliggöra befruktning, då denna föranleder
ej allenast äfventyret att få underhålla barnet, utan då den i och för
sig göres till en påföljd, som är belagd med böter. Straffet blir således
härvidlag icke ett korrektiv mot lönskaläge, utan en premiering
för användande af konstlade eller s. k. preventivmedel, och det verkar
således icke i sedligt hänseende, utan kan verka i rent osedligt.

Huru barnets uppfostran bör betryggas, så att det icke faller det
allmänna till last — en sak väl värd att beakta och söka finna bästa möjliga
bot emot — är ett förhållande, som icke borde falla inom det könssedliga
området, och den omhandlade paragrafen, så långt den i ändrad
form bör bibehållas, borde finna plats under annan rubrik.

§ 11. »Främjar någon otuktig lefnad genom koppleri, eller håller
sådant hus, der otukt drifves; dömes till straffarbete från och med sex
månader till och med fyra år.

Motioner i Första Kammaren, N:o 15.

Qvinna, som i dylikt hus låter bruka sig till skörlefnad, straffas
med fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år.»

Af alla med osedligheten sammanhängande och af densamma framkallade
företeelser är ingen för vanligt rättsbegrepp mera upprörande,
än när dessa osedlighetens qvinliga offer ej blott af egen lusta eller
egna behof förslafvas, utan sjelfva deras synd göres till en förvärfskälla''
för andra^ personers vinningslystnad.

I vårt land finnas ju inga bordeller, säger man, och detta påstående
försvarades af herr öfverståthållaren under diskussionen vid 1889
års riksdag dermed, att med bordell menas endast en institution, som
står under polisens uppsigt, med af polisen gifna bestämmelser, taxor
m. in., som här ej finnas. Härmed lugnar man sig och anser, att altan
rättfärdighet är uppfödd. Men likaväl kunde man i fråga om lönkrögeriet
såga, att lönkrogarne ej äro legaliserade, och derför bör man
ej bry. sig om dem. Samma talare medgaf, att sådana lönbordeller
finnas i hufvudstaden, då han sade, »att det bär ofta här inträffat, att
när personer hafva upplåtit sina hus hufvudsakligen till bedrifvande af
otukt, har polisen inskridit, och de personer, som blifvit anklagade,
hafva fälts till ganska höga böter». Alltså de finnas och lagforas, men
vår nuvarande lag är oförmögen att träffa dem hårdare än med böter.

Osedligt ocker kan bedrifvas och bedrifves på många sätt och talrika
ställen t. ex. i hufvudstaden, hvars moraliska anda har eu så vidt
utgrenad verkan i vårt land. Hvarför skulle eljest åtskilligt derom
förekomma i »föreskrifter rörande uppsigten öfver prostituerade qvinnor
i hufvudstaden»? Förut omnämnde talare yttrar om dessa föreskrifter:
»jag vågar bestrida, att öfverståthållareembetet bär utfärdat något reglemente,
ty utfärdande af reglementen torde böra tillgå på annat sätt, än
att i promemorieform lemnas föreskrifter, huru underordnade tjensteman
skola förfara», och detta, ehuru dessa föreskrifter hafva ett reglementes
form och äro undertecknade af en öfverståthållare samt innehålla ordningsregler
äfven för de prostituerade qvinnorna, samt enligt § 7 skola
vid inskrifningen tillställas hvarje prostituerad, hvadan talaren således,
rigtigare än han tänkt, inberäknat dessa qvinnor bland öfverståthållareembetets
»underordnade tjensteman». Särskild föreskrift lemnas äfven
föreståndaren för pölisafdelningen i punkt / af 10 §, »att efterforska,
huruvida å hoteller för resande, kaffehus, krogar, cigarrbutiker eller
andra dylika ställen skörlefnad såsom yrke bedrifves, eller om dessa
inrättningars egare eller föreståndare i sina lokaler hafva qvinnor,
hvilka försörja sig genom liderlighet», och, tillägger föreskrifterna,
»utan att vara antecknade såsom besigtningsskyldige». Enligt vanlig

Motioner i Första Kammaren, N:o 15. 21

slutledningsförmåga kan detta stadgande endast tolkas på så sätt, att
den öfvervakande magten rent af har order att låta detta ocker på
osedligheten fortgå, om blott qvinnorna underkastas besigtning.

Att sålunda faktiskt bryta mot strafflagens 18 kap. 10 § och ockra
på osedligbeten kan lätt ske ej blott genom att upplåta rum åt prostituerade
mot oskälig hyra, utan rent af under laglig form, t. ex. då
prostituerade anställas såsom tjenstehjon och dymedelst undandragas
lösdrifvarelagens stadganden. En skärpning af denna paragraf mot
den vedervärdigaste af alla handlingar, att ockra på en annans osedlighet,
torde böra vidtagas, eller en förklaring lemnas, afseende att denna
paragraf ej blir eu död bokstaf mot ett brott, som faktiskt förekommer.

I detta sammanhang och ehuru saken ej torde böra i strafflagen
intagas, kan väl framhållas ett i Sverige vidtaget bruk att på krogar,
s. k. kaféer och restaurationer använda qvinlig betjening, ofta anstäld
i syfte att locka kunder och förmå dessa att extravagera i synnerhet i
dryckesväg. Ifrågasättas kan verkligen, om icke ett förbud, i likhet
med ett, som lärer vara utfärdadt i Petersburg mot användande af
qvinlig betjening på dylika ställen, skulle vara såväl till dessa qvinnors
gagn som ock verka i sedlighetens och nykterhetens intresse samt
högst betydligt inskränka småkrogarnes antal, Indika lättast undandraga
sig all kontroll öfver hvad der försiggår.

Fullt ut lika skadligt i sedligt hänseende verka de sig ständigt
ökande varietéteatrarne, hvilka på senare tider visat sig utgöra det
mest lockande surrogat för dramatisk konst, under en tid, då dramatisk
konst på det hela ligger nere, och då våra bättre scener äfven
dragas ned af eu förskämd smak till en oädlare repertoar. Visserligen
förefinnas äfven här gradationer, då somliga varietéteatrars »artister» i
sitt skick och sina later veta att bibehålla en rest af blygsamhet; men
på det hela taget, äro deras prestationer anlagda på sinligheten: ord,
mimik och plastik äro lika många sätt att väcka lidelser hos en publik,
som efter representationen ofta söka dessa lidelsers tillfredställande i prostitutionens
armar eller hvarhelst tillfälle dertill erbjuder sig på annat håll.
Nekas kan ej, att vår tids förskämda smak framkallat en osund tillgång
på förlustelse!okaler, der en vexelverkan eger rum mellan »artister» och
publik. Fräckheten utgår ej endast spontant från dessa varieté-»artister»;
den föranledes äfven och stegras genom de ofta frenetiska bifallsyttringar,
som framkallas å åskådarnes sida af oblyga ord och åtbörder.
Och bland dessa åskådare och åhörare finnas ej blott bonvivanter,
rouéer och »ungkarlar», utan äfven fäder och mödrar, som genom sina
applåder håna familjens och äktenskapets helgd. Men äfven ynglingar

22 Motioner i Första Kammaren, N:o 15.

och flickor gå i dessa liderlighetens plantskolor, från hvilka den blifvande
generationen måste medföra frön till förskämning och undergång.
Det är på hög tid, att ett motgift kommer till användning emot denna
renodling af osedlighetsbaciller, ty icke torde inympning dermed göra
individerna oemottagliga för osedlig smitta längre fram i lifvet, sedan
de redan i ungdomen blifvit andligt och kroppsligt förderfvade.

En begränsning i de lägre teatrarnes och varietéernas verksamhet
skulle möjligen äfven kunna ernås derigenom att åtminstone vissa dagar
i veckan, då de af statsmedel understödda scenerna spela, andra
teatrar skulle hållas stängda. Då dessa stats-scener skola afse en uppfostran
för nationen i åtskilliga hänseenden, torde icke ett dylikt förbud,
kunna anses för hårdt, då i annat fall dessa scener hotas med sotdöd
under konkurrensen med öfriga teatrar.

§ 13. »Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som
tukt och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse i högst sex
månader.»

I betraktande af det stora inflytande literaturen utöfvar i våra
dagar, då utprånglandet. af tryckalster ofta sker af minderåriga, hvilka
deraf fidlständigt förderfvas, och då vi, såsom visadt är, öfversvämmas
ej blott af inhemsk, utan äfven utländsk obscen literatur och bilder,
hvilka fritt och med all möjlig tydlighet annonseras; torde alla erkänna,
att detta onda vuxit i sådan grad, att det är väl värdt att tillse, om
ej sådana förtydliganden och ändringar i lag kunna göras, att någon
hämsko sättes härför.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda och derefter
taga i öfvervägande, huru vida icke dels från
statens sida särskilda åtgärder skulle kunna vidtagas
för att kraftigare än nu sker hindra det under olika
former offentliga framträdandet af lockelser till osedlighet,
dels ock den allmänna sedliga uppfattningen
inom samhället skulle kunna höjas genom ändring af
och tillägg till gällande lagar och förordningar, som
afse förekommande af osedlighet.

Om remiss till tillfälligt utskott anhålles.

Stockholm den 28 januari 1893.

Hugo Tamm.