Motioner i Första Kammaren, N:o 15

Motion 1891:15 Första kammaren

2

Motioner i Första Kammaren, N:o 15.

besluta, huru vida icke fridlysningstiden för elg allmänligen
bör ytterligare utsträckas så, att elgjagt må i hela riket
årligen varda tillåten endast de femton första dagarne af
september månad.

Om remiss till tillfälligt utskott anhålles vördsamligen.

Stockholm den 28 januari 1891.

Magnus Unger.

K:o 15.

Af herr Unger, med förslag till ändrad lydelse af 7 § i kongl.
jagtstadgan den 21 oktober 1864.

Angående förföljningsrätt, eller rättigheten att å annans jagtmark fullfölja
å egen mark börjad jagt, finnes i 7 § af nu gällande jagtstadga den
21 oktober 1864 stadgadt:

»Drifver någon upp djur å egen mark, eller der han eger lof att jaga,
hafve rätt att jagten in på annans egor fullfölja, om djuret förut är såradt;
så ock att behålla detsamma, om det der fälles. Är det björn, varg, lo
eller jerf, som jagas, vare lag samma, äfven om djuret förut icke blifvit
såradt.»

I kongl. jägeristadgan den 13 april 1808 var förföljningsrätten inskränkt
till såradt villebråd, så att, enligt nämnda stadga, icke heller jagt
efter rofdjur fick, utan tillsägelse hos jagträttsinnehafvaren, å annan mark
fullföljas, med mindre djuret förut var såradt.

Det heter nemligen i 8 § Art. II af 1808 års jägeristadga:

»Reser man å egna egor, eller der man fått tillstånd att jaga Djur
eller Fogel, af hvad namn och egenskap som helst, hafve ej rätt åt utan
lof förfölja det inpå annans mark; utan så är, åt djuret blifvit förut såradt.

Motioner i Första Kammaren, N:o 15.

B

I sistnämnde händelse må den, som förföljer det förut sårade djuret, och
sedan fäller, eller dödar det, jemväl behålla hvad han sålunda fångat, utan
afseende derå åt detta skett å annans jord. Wil man ringa Björn eller
eljest anställa jagt efter Rofdjur å annans egor, ware skyldig, åt derom
förut tillsäga jordegaren. På honom ankommer sedan, antingen åt sjelf
verkställa jagten för egen räkning, eller ock gemensamt med den, som derom
tillsagt, på sätt de sins emellan åsämjas kunna. Men wil ej jordegaren
begagna sig af den rätt och förmån, honom är förbehållen, ware den sig hos
honom anmält då obetagit åt anställa en sådan Rofdjursjagt, med rättighet
att behålla allena hvad han derunder fångar eller dödar.»

Något allmänt stadgande om förföljningsrätt torde deremot före år
1808 ej hafva förefunnits, eftersom derom intet stadgas i Christoffers eller
Magnus Erikssons landslagar, men antagligen hafva intill 1808 i fråga
om förföljningsrätten tillämpats åtskilliga landskapslagars föreskrifter eller
särskilda orters sedvänjor i det hänseendet, och synes, att döma aflandskapslagarnes
föreskrifter, förföljningsrätt hafva grundats endast derå, att den
förföljande rest djuret.

Angående den äldre utländska lagstiftningen om förfölj ningsrätt saknar
jag närmare kännedom, men numera finnes, så vidt jag har mig bekant,
lagstadgad förfölj ningsrätt icke i något europeiskt land mera än i Norge
och Sverige, sedan förföljningsrätten blifvit upphäfd redan 1789 i Frankrike,
1830 i England och 1848 i Preussen och icke heller finnes medgifven i
Danmarks eller Finlands jagtlagar, samt sedan det allmänningsbegrepp, som
förut varit fäst vid jagt och jagträtt, nu alltmer undanträngts af egendomsbegreppet.

Då detta begrepp om jagträtt och insigten om nödvändigheten af förbättrad
jagtvård nu, äfven i vårt land, utvecklats så, att öfvertygelsen om
olämpligheten om förföljningsrättens bibehållande, utom hvad angår vissa
större rofdjur, synes vara allmän, åtminstone bland dem, som särskildt intressera
sig för bättre jagtskick och jagtvård och — jag tillägger — bättre
djurskydd, har jag, sedan min egen erfarenhet både såsom domare och jägare
stält klar för mig förfölj ningsrättens skadlighet, ansett mig böra, på sätt bär
nedan förmäles, vördsamt föreslå Riksdagen att för sin del fatta beslut om
upphäfvande af den nu gällande rättigheten att utan jagträttsinnehafvarens
göda lof och minne å annans mark förfölja såradt villebråd.

Att förföljningsrätten i äldsta tider, då jagt bedrefs såsom näringsfång,
och egendomsbegreppen voro föga utbildade, stadgats i lag och genom landssed,
har naturligtvis grundats på helt andra skäl, än dem man nu får höra
anföras till stöd för förfölj ningsrättens bibehållande, hvadan jag icke vidare
skall uppehålla mig vid dessa äldre skäl, än att jag vill hafva erinrat, det

4

Motioner i Första Kammaren, N:o 15.

de, enär de faktiska förutsättningarne för desamma nu äro förändrade, väl
icke kunna anses hafva någon historisk betydelse i fråga om den här nedan
föreslagna förändringen i jagtstadgan.

Såsom skäl för förföljnigsrättens bibehållande får man i öfrigt höra
anföras ett juridiskt och ett djurskyddsvänligt.

Det juridiska skälet innefattas i den af sammansatta stats-, lag- samt
allmänna besvärs- och ekonomiutskottet i dess betänkande af den 21 juli
1863 anförda »gamla regel» att »eganderätt till jagadt djur vinnes genom
dess sårande, så vidt den jagande derefter äfven sätter sig i besittning af
villebrådet» — ja — men eganderätt förvärfvas, enligt denna »gamla regel»,
icke genom sårandet allena, utan först genom lagligt besittningstagande, vid
hvilket förhållande någon eganderätt icke heller inskränkes eller upphäfves
genom en lag, som säger att besittningstagande icke må ega rum genom
förföljande af såradt villebråd å annans jagtmark. Och att den i nu gällande
jagstadga medgifna rätt att förfölja såradt villebråd icke heller ansetts grunda
sig å eganderätt eller börjadt besittningstagande genom sårande synes jemväl
framgå deraf, att högsta domstolen vid tillämpning af förfölj ningsrätten förklarat
densamma icke innefatta rätt till vidare förföljande än under den
dagens jagt, då sårandet egt rum.

Hade förfölj ningsrätten ansetts grunda sig å det ofvan anförda juridiska
skälet, hade naturligtvis sådan presumption af rättigheten ej kunnat ens
ifrågasättas.

Återstår alltså det djurskyddsvänliga humanitetsskälet, att det vore en
oafvislig pligt emot det sårade villebrådet att genom dess förföljande, vare
sig å egna eller andras marker, söka döda detsamma och såmedelst förkorta
och göra slut på dess lidande.

Till en början torde här få erinras, att tillämpning af förföljningsrätten,
utom hvad angår större rofdjur, med afseende å hvars jagande och
förföljande någon ändring af hittills gällande stadganden icke ifrågasattes,
hufvudsakligen förekommer vid jagt å elg, men deremot å smärre djur till
följd af flere olika, af en hvar lätt insedda skäl, så sällan, att hänsyn till
dem nu icke torde vid frågans bedömande böra tagas.

Hvad då beträffar elg, så vet hvarje elgjägare mycket val, att allt
förföljande af en lätt sårad elg, i allmänhet är ändamålslöst och icke tjenar
till annat än att föröka elgens lidande, ity att han, trots sina sår, måste,
skrämd och varsam, hålla undan den förföljande jägaren, i stället att få i
ostörd ro sköta om sina sär.

Och åter, om elgen är svårt sårad — ja — då kan han vanligen ock
få nådeskottet, innan han hinner in på annat jagträttsområde, och äfven om han,
svårt sårad, skulle komma in på mark, den hans förföljare ej finge beträda,

Motioner i Första Kammaren, N:o 15.

5

så förmenar jag, att det, ur djurskyddssynpunkt sedt, är bättre att elgen,
om han icke, såsom ofta sker, påträffas af andra jägare, får lägga sig ned
i sin svala häck och do, än att han skall ytterligare jägtas och lemlästas,
till dess han omsider träffas af ett dödande skott.

Men vare sig dermed huru som helst, så bör, enligt mitt och en mängd
sakkunniges förmenande, förföljningsrätten just ur djurskyddssynpunkt upphäfvas
endast af det skäl, att den rätten föranleder hänsynslöst elgsårande.

Då den snikne elgskytten å sin kanske till arealen mycket inskränkta
jagtpark påträffar elg och väl vet, att, om han blott lyckas såra elgen, han
får fullfölja sin elgjagt öfver alla angränsande marker, vårdar han sig nemligen
icke om att söka afbida eller bereda sig tillfälle till ett säkert och
dödande skott, eller att eljest spara sitt skott och sitt djur, utan nöjer sig
med ett skott, som endast mer eller mindre sårar, ty genom några droppar
blod i spåret, förvärfvar han sig rätt till jagt å grannarnes väl vårdade
jagtmarker, der det måhända finnes än flere elgar och annan jagthärlighet.

Genom detta, hufvudsakligen af förföljningsrätten sig härledande, hänsynslösa
elgsårande vållas, förmena djurskyddets och jagtens sanna vänner,
vida mera djurplågeri och större förlust af nyttigt villebråd, än derigenom
att en eller annan elg, till följd af förbud mot förföljande å annans mark,
får, utan vidare jägtande, läkas eller do af sina sår.

Under åberopande af dessa nu anförda förhållanden vågar jag hoppas,
att hvarken historiska, juridiska eller dj urskydds vänliga betänkligheter mätte
anses såsom tillräckliga skäl för förföljningsrättens bibehållande, helst då i
betraktande tages betydelsen af den ifrågasatta förändringen ur jagtvårdsoch
sedliglietssynpunkt.

Att jagtvården måste i hög grad försvåras, och intresset för densamma
till följd deraf ock slappas genom en lag, som tillstädjer den, som å sin
mark lyckats såra ett djur, att med jagtsällskap och hundar och kanske med
en skara dreffolk tåga fram öfver den jagtmark, der man sökt freda sitt
villebråd och sina elgstånd, lärer väl för en hvar, som eger någon erfarenhet
eller eljest kännedom om slika förhållanden, vara uppenbart.

Och att det i sedligt hänseende måste verka skadligt samt till undergräfvande
af jagtlagens helgd och af djurskyddets pligt, att en hvar genom grymt
sårande af villebråd eller möjligen genom vidtagande af bedrägliga åtgärder, som
göra sårandet antagligt, skall kunna förvärfva laga rätt till ingrepp i annans
jagträtt, lärer väl ock, åtminstone för dem, som i skog och mark eller vid
häradsrätterna sett de vidriga efterspelen af brukad och missbrukad förföljningsrätt,
framstå så klart, att de, vid afvägande af skälen för och emot
förföljningsrättens upphäfvande, icke må tveka att biträda förslaget om in -

6 Motioner i Första Kammaren, N:o 15.

skränkning af denna i vår jagtlag allt för länge bibehållna ofta missbrukade
rätt.

Vid upphäfvande af rättigheten att förfölja såradt villebråd torde
emellertid, till förekommande af framtida tvister, böra stadgas, att såradt
villebråd, som å angränsande jagtmark faller, må af den det sårat tillvaratagas
och behållas, hvadan jag dristat till ifrågakomna 7 § jagtstadgan
föreslå ett tillägg, som lagutskottet, om så anses erforderligt, benäget torde
bättre redigera.

Den i nu gällande jagtstadga medgifna rätt att, äfven om djuret icke
förut är såradt, in på annans mark fullfölja jagt å björn, varg, lo eller jerf
torde dock, med hänsyn till dessa djurs skadlighet, så mycket hellre kunna
bibehållas, som något missbruk af jagt, vid förföljande af sådana numera
sällan förekommande rofdjur, icke synes vara att befara.

Med anledning af hvad jag sålunda haft äran anföra, vågar jag vördsamt
föreslå,

det Riksdagen för sin del ville besluta att 7 § af kong!
jagtstadgan den 21 oktober 1864 måtte erhålla följande
förändrade lydelse:

»Drifver någon upp djur å egen mark, eller der han
egen lof att jaga, hafve ej rätt att jagten in på annans
mark fullfölja, der det icke är björn, varg, lo eller jerf,
som jagas, dock att den, som under utöfning af loflig
jagt sårar villebråd så, att det å angränsande jagtmark
faller, må detsamma der tillvarataga och sjelf behålla».

Om remiss till lagutskottet anhålles vördsamt.

Stockholm den 28 januari 1891.

Magnus Unger.